DU.

DU. är en novell/text som jag skrev i mitten på sommaren och som jag nu tänkte dela med mig av. Hoppas den faller någon i smaken. Man kan säga att den är en del av mitt projekt som jag pratade om i somras att jag skulle göra. Ett projekt som jag kallade Med Handen På Hjärtat.

DU.

Beröringen var välbekant. Fingrarna som vidrörde min kropp med försiktighet. Läpparna som ljudlöst pressades mot min bara axel och mjukt smekte den nakna huden. Han var ingen främling. Han var en del av mitt förflutna. Ett levande bevis på att jag en gång i tiden hade älskat. För en kort sekund njöt jag av att få vara i hans famn igen. Att få höra hans andetag, känna hur hans bröstkorg naturligt höjdes upp och ner och hur hans hjärta pulserade mot min kropp.

I det ögonblicket, då jag satt ihopkrupen i hans famn, existerade varken tid eller rum. För första gången på väldigt länge lyckades jag släppa taget och bara leva. Det vi höll på med var förbjudet. Det hörde inte till den förutbestämda planen vi båda hade gjort. Jag tror ingen av oss varken hade planerat eller funderat så mycket. Vi hade nog båda förträngt de där sista månaderna efter uppbrottet. Försökt gå vidare utan bearbetning. Bara glömma. Hoppats på att aldrig behöva ses igen. Men det var oundvikligt. Historien var inte färdigskriven. Den hade bara tagit ett uppehåll i livets bok, redo att fortsätta när tiden var inne.

”Det har alltid funnits något speciellt”, viskade han i mitt öra och drog filten tätare kring oss.

Ja, det var sant. Det hade alltid funnits något speciellt – det fanns fortfarande där. En glöd som ännu inte släckts. Något som väntade på att ta fyr igen.

Försiktigt kysste han min kind och drog mig tätare intill sig. Ord behövdes inte. Känslan var ömsesidig i detta ögonblick, det visste vi båda två. Även om det aldrig skulle uttalas högt. Den saknad som så länge hade förträngts blev allt mer påtaglig – en oerhörd längtan som drog oss omedvetet samman likt två magneter. Något som fått honom att förra gången vi sågs reflexartat kyssa mina läppar utan att fundera och omedvetet dra mig till sig under kvällen.

Det var någonting som gjorde att jag inte kunde motstå från att kyssa hans läppar, när vi satt där tättomslingrade i soffan. Förnuftet styrde inte längre. Allt jag gjorde var att följa mitt hjärta och så fort jag kände hans läppar mot mina insåg jag att det var rätt. Det var här jag skulle vara. Han var den. Den som jag ville kalla DU.

När jag tänkte tillbaka på det förflutna var det en vacker kärlekssaga som slutat i tragedi. En historia som inte bara hade krossat mitt hjärta. Tagit mig ner till dimensioner jag inte visste fanns. Den var även en saga fylld med kärlek och fantastiska minnen som jag aldrig skulle glömma. År fyllda med skratt, med och motgångar, sensualitet och passion. Stunder som jag många gånger tänkte tillbaka på. Tillfällen som stundtals drog mitt hjärta isär av frustration över att det inte längre var en del av min vardag. Jag hade lagt mitt hjärta i hans händer och jag visste att jag skulle kunna göra det igen.

För första gången på länge kunde höra de pulserade hjärtslagen innanför mitt bröst. Hur det ännu en gång slog med sådan intensitet och livsglädje och försökte få mig att våga låta honom komma närmre igen. Trots den starka känsla som fyllde min kropp fanns det en spärr i bakhuvudet. Förnuftet som sa att det var för tidigt. Det gick för fort fram. Nu var det dags att sakta ner farten lite. Låta allt ta sin tid. Och snart kom problematiseringen. Hans problematisering av situationen. Viljan att definiera – ta reda på vad som hände nu. Rädslan för att ge hän vad så påtaglig. Han ville, det kände jag, men rädslan över att såra mig var starkare. Att lämna mig liggande med ännu ett krossat hjärta, tärde på honom för mycket. Han var fullt medveten om att han sårat mig och han visste att det lika gärna skulle kunna hända igen. Trots det var min övertygelse inte lika stark. Det skulle aldrig bli samma sak. Situationen hade förändrats. Allt var annorlunda. Vi var annorlunda. Det behövde inte bli ytterligare en tragedi. Mitt hjärta skrek av frustration över hans problematisering. Jag som alltid varit den grubblande och den nojiga, satt nu på andra sidan utan en minsta tanke på negativa konsekvenser. Utan den minsta tanke på problem. Vad fanns det att tänka på? Vad fanns det att definiera redan? Gick det inte bara att låta saker och ting ske? Låta framtiden utvisa resten?

Trots att det var jag som blivit dumpad, var hans sår djupare än mina. De hade nitat sig fast i hans tankar med stora blypluggar. Rispat in stora ärr som ännu inte hade läkt. Jag visste att det inte hjälpte att försöka övertyga honom om att det var dags att släppa det gamla och låta historien skriva sig själv. Han vägrade lyssna. Såret var fortfarande infekterat. Hans dörrar var sköra, men fortfarande igenbommade. Mina var upplåsta och stod på glänt redo att öppnas om möjligheten gavs. Han var den jag ville kalla DU. Du och jag.

Innerst inne förstod jag vad han menade. Jag förstod det han sa och hur han tänkte. Men mitt hjärta vägrade acceptera det. Det är bara rädsla, skrek mitt hjärta. Släpp spärrarna för en gång skull. Bara låt det bli som det blir!  

Men skräcken genomsyrade hans blick. Han kunde inte släppa det förgångna. Inte nu. Inte än. Det var då jag förstod att det var lönlöst. Hur mycket hans hjärta än skrek ja, skulle dörrarna förbli igenbommade. För den här gången stod inte bara ett hjärta på spel – utan två. Lika mycket som kunde gå förlorat, kunde även vändas till motsatsen och bli en del av vinsten. Men den här gången vägde ingen sida över den andra. De stod jämnt på vågen och ett enda steg kunde förändra hela situationen. Positivt som negativt. Bra som dåligt. Var det värt risken? Hedern eller förödmjukelsen? Var det värt att ännu en gång säga Du och Jag? Var det värt att lyssna på sitt hjärta?

Nytt bokprojekt

För ett par veckor sedan kände jag att det var dags för ett nytt bokprojekt. Att berätta en historia som jag länge har tänkt på. En tanke som har funnits nerkladdat i diverse anteckningsblock, med samma fraser och med samma första meningar.Tidigare talade jag om bokprojektet "SHE." men än så länge har samlandet av research blivit tvungen att bortprioriteras på grund av mina studier. Skolan tar praktiskt tagit upp all min tid, men att inte skriva på något är som att skjuta sig själv i huvudet eftersom det fungerar som en slags meditation. Därför valde jag att ta upp det projektet som jag under ett väldigt bra tag tänkt på.... 
Trots att det är en hektisk period nu så kommer jag behöva ta några timmar paus från studierna för att orka med min pluggfokuserade vardag. Dessa avkopplande timmar har därför använts till mitt nya bokprojekt som antagligen inte kommer bli en del av Det synliga arkivet. Den här gången skriver jag inte för allmänheten, utan för att det finns vissa saker som jag behöver få ur mig. Vissa situationer som jag ännu inte kunnat släppa och hur jag faktiskt borde ha hanterat dem och varit ärlig mot mig själv från första början. Sidorna som på kort tid blivit rätt många har fungerat som någon slags terapi för mig själv - en avlastning för hjärnan att få ur mig den frustration som jag under den senaste tiden har känt.
För ett par år sedan sa jag till mig själv att jag skulle skriva en bok om äkta vänskap och det är vad jag nu kommer att göra. Här finns inte en gnutta romantik eller sexuell attraktion, utan fokuset är riktat blicken åt ett annat håll. Iställetk kommer jag att diskutera och problematisera tvåsamheten, de kvinnliga likväl de manliga normerna som man under sin twenty something försöker finna och bena ut. Hur man under denna period för första gången börjar skapa sitt liv och hur man i sitt sökanade efter sig själv förlorar men också kommer närmre vissa personer. Hur man ständigt sorterar bort, omprövar relationer samtidigt som man skapar starkare band med andra. Bokprojektet koncentrerar sig på den diskussion som ofta splittrar men också sammansvetsar människor - värderingar, prioriteringar och framtiden.

Ingenting skapar sig självt.

Under den senaste veckan har tankarna ännu en gång riktats inåt mot det pulserande hjärtat som finns innanför bröstkorgen och sökandet efter de där stadiga fötterna man ska stå på. De som ska hjälpa en att ta de där stora kliven framåt och stundtals även få en att stanna upp och se sig omkring.

Under de senaste dagarna har jag stött på fantastiska citat som fått mig att både fundera och förstå min egen strävan. John Lennon sa en gång att ens viktigaste uppgiften i livet och den finaste gåvan man kan ge sig själv är att vara lycklig. Paulo Coelho sa att man ska se till att göra det man vill med livet innan det är försent, medan Audrey Hepburn sa att de vackraste människorna på denna jord är de som är lyckliga . I dessa visdomsord ligger det en sanning anser jag att det ligger en sanning och de är nog också grunden till att dö lycklig - att vara tillfreds med sin vardag och älska sig själv och livet. Den dömande sidan har varit väldigt påtaglig på sistone. Den har funnits där som en tomte på min axel och analyserat, värderat och tolkat olika situationer, samtal och intryck. Den har fått mig att finna en fast punkt för mitt eget tyckande, men också haft negativa konsekvenser genom att begränsa min räckvidd till andra. 
Under hösten har samtalen med vänner kretsat kring framtiden, livsstil och identifikation och sökande efter sig själv. Den har fått mig att förstå vad jag vill ha och inte vill ha, men också hur viktigt det är att respektera att alla andra inte har samma målsättningar. Men framför alt har det lärt mig att inte döma mig själv för att inte ha samma målsättningar och prioriteringa som min vänner. Kluvenheten att kombinera dessa två element - det gamla och det nya har stundtals varit ohanterlig och skapat mycket frustration. Det har funnit sett behov att kontrollera en situation som inte går att kontrollera. Stuntals är det så lätt att fokusera framåt att sätta nuet på någon slags paus och bara se till allt man vill ägna tid åt, istället för att leva för stunden och skapa förutsättningarna för en lycklig framtid. Vad spelar framtiden för roll om man inte lever i nuet? Ingen framtid skapas utan nuet.

Put it behind you!

Det var en tre timmars tågresa som väntade. Tre timmar då min hjärna skulle gå igenom varenda minut av den senaste veckan. Alla känslor, beröring och tankar som väckts, känts och kretsat. För första gången på länge kunde jag beskriva veckan som en blandning mellan himmel och helvete.. Hur jag från att ha känt mig levande och vaken i nästa stund känt förvirring och utmattning. Jag visste att det var en viktig fas som jag behövde gå igenom för att kunna fortsätta. För att kunna ta nästa kliv i rätt riktning.

Inom loppet av en vecka hade jag drivits in i en virvelvind så stark att jag bara efter några sekunder hade blivit yr och i nästa ögonblick känt mig illamående och den bittra smaken i munnen. Samtidigt som det funnits en längtan efter mer livsnjutning och en strävan efter att lyssna till sitt hjärta, kunde jag inte låta bli att tortera mig själv. Trots varningsklockornas gälla skri i mitt huvud, ett ljud som nästan var öronbedövande hade jag svårt att lyssna till dess ljud. Det fanns ett begär att käna hur hans läppar pressades mot mina. Hur hans händer kramade kring min kropp och drog mig tätt intill sig. Det var tanken av att jag inte borde - att det var förbjudet som fick mig att sukta. Vetskapen om att det inte fick hända av principiella skäl.
Även om jag mot alla odds lyckades stå emot frestelsen den här gången - visste jag att detta inte var slutet. Det skulle antagligen hända och det skulle stå oss båda dyrt. Både socialt och emotionellt... Så snart jag insett det sköt jag bort tanken. Jag visste knappt själv vad jag ville eller vad mina avsikter var. Kluvenheten drev mig till vansinne och mitt inte förträngde det automatiskt.
Det var ett senare problem, manade jag mig själv. För just nu förde tåget mig bort från mitt förflutna, men också från en del av min snara framtid...

London i Ipone

See you soon!

Efter fyra helt obeskrivliga dagar i London är jag nu tillbaka på svensk mark igen. Sista dagen tillbringade jag inne i City där jag strosade runt i det underbara höstvädret. Jag måste medge att det var riktigt härligt att få vara själv och till min nyinlagda musik på ipoden dansade jag runt på londonsgator medan jag sprang in och ut i affärer. Det blev även cream tea till lunch och på kvällen var det dags att besöka en av de grekiska restaurangerna som jag bara älskar!

Allt jag kan säga för att sammanfatta resan är att jag redan längtar tillbaka så det lär inte dröja särskilt länge förrän jag är tillbaka igen!

<3

London

Jag kan inte direkt påstå att mina senaste inlägg är några mästerverk språkligt, men jag får helt enkelt skylla på att mixandet av engelska och svenska försämrar mitt ordförråd. Plus det så har jag inte haft särskilt mycket tid att skriva. Men eftersom jag har tio minuters ledigt istället för fem, så kanske jag kan producera fram något lite bättre.. We'll see.

De senaste två dagarna har varit underbara och jag tror att den här resan kom väldigt behövligt. Det var en pina de sista dagarna innan jag åkte. Tröttheten och bitterheten blev allt mer påtaglig dagarna innan jag åkte, vilket fick mig att inse att resan kom väldigt lägligt. Jag sa till mig själv att det skulle bli en kulturresao ch det löftet hr änså länge uppfyllts.

När jag kom tillbaka till V&A för första gången på ett och ett halv år, var jag minst sagt chockad. Sist jag var där var halva museet under renovering. Många av de permenta utställningsrummen var stängda, vilket då gjorde mig relativt besviken. Men renovering var minst sagt lyckad. Sortimentet var utökat till det dubbla och utställningsrummen var fräscha, nyrenoverade men de följde fortfarande den ursprungliga interiör som exteriörstilen.
Satsningen som nu gjorts var dels riktat till besökarna men också att följa deras ursprungliga budskap - att vara ett konstföremål och design museum. Den idéen uppfyller de verkligen nu, samtidigt som de vill demonstera arbetet bakom det vi ser. Nu uppmärksammas även arbetssättet på museet och de tekniker son används för att fastställa datum, som epok och vem som skapat föremålet. Deras lärande budskap är riktigt bra och sättet de gjort det på anser jag personligen är det är viktigt också. Intressant och lärorikt. Jag har aldrig sett detta tidigare - nytänkande.
Däremot han jag knappt gå igenom mer än en tredje del av deras sortiment. Det var så mycket saker som jag inte hade sätt - så mycket nya intryck att jag knappt vet hur jag ska beskriva det. Det var fantastiskt och jag känner att jag skulle behöva fleradagar att gå igenom det. Både de som jag redan sätt men också det nya. Av någon anledning kändes det som att jag besökte museet för första gången  och som den konstvetare och designälskare som jag är, var det som en riktig julklapp. Jag blev barn på nytt och gick där med stora ögon, fylld med nyfikenhet, exaltering och spänning. Oh, my! Något som jag inte heller sett tidigare och tillbringade säkert en halvtimme - timme till var deras bookshop. Den innehöll så mycket tilltalande böcker att jag kom på mig själv att önska att jag hade en stor resväska och obegränsat med pengar som gjorde att jag kunde köpa allt jag var intresserad av. De hade en stor fashion avdelning med böcker, det var både biografier, som fashion illustration, memoarer och böcker om tillvägagångssätt inom mode och fashion photography! Restaureringen av V&A var riktigt bra och utbudet var verkligen över förväntan.
It was amazing! Extrordinary! I can really recommend it to anyone who's intrested.
Dock ska jag försöka dra mig tillbaka dit på fredag, för jag måste se the Hollywood Costume and the Ball Gown exhibition. Men det blir på fredag när jag har hela dagen för mig själv.

Idag besökte vi Summerset House. Det var som jag skrev tidigare idag, första gången jag var där och det förvånar mig att jag inte varit där tidigare. Jag hade hoppats på att kunna se Valentino utställningen som har premiär nästa vecka. Men innan det är jag redan hemma. Det känns jättesorgligt. Däremot resulterar det istället i att jag måste boka in ett ytterligare besök relativt snart.
Intresset för Interior design och fashion desgin har blivit större under de senaste sex månaderna - på en helt annan nivå än tidigare och som jag säkerligen skrivit tidigare har jag hittar min nisch.
Paul Benney - helt fantastiskt! Jag vill verkligen ge honom credit och uppmärksamma honom lite. Denna konstnär vars Night Paintings utställning grep verkligen tag i mig. Den gjorde verkligen ett intryck och den kändes nyskapande men också tillgänglig för en större publik. Det var länge sedan jag såg en konstnär som jag personligen kunde relatera till eller känna att jag skulle kunna ha på mina väggar, men nu har jag hittat honom.

Efter tripen på Summerset House åt vi lunch på en underbar restuarang i Soho. Den är relativt okänd - men fantastisk mat! På samma sätt som Carin tyckte även Maja om maten, vilket gladde mig. Sedan blev det mer museum och vi såg en tillfällig Photography Exhibition: Taylor Wessing Photografic Portrait Prize 12. Den var helt okej - vissa porträtt var outstanding medan andra inte berörda mig så mycket. Sedan blev det en rutin tur på National Gallery för att se vad som hängde uppe nu. För de som känner mig är det ett museum som jag kan gå  på i timmar, på samma sätt som V&A. Att knyta nuet till det förgångna - en installation av historiebruket och Maria Rymans tankar kring att ta det förflutna till samtiden och samtiden till det förflutna har verkligen använts i museet nu. Bland de gamla tavlorna fanns ett fler tar nutida fotografier utplacerade. Väldigt intressant installation. Idag besökte vi även ett nytt café, Yamaa. Jag hade aldrig varit där tidigare och det kändes oerhört brittiskt och lite retro. Det var mycket design och konststudenter som satt där och pluggade med en stor kopp te bredvid sig. Jag gillade det mycket - det var ett riktigt te café.

I morgon blir det Tate Modern and Tate Britain. Jag ser verkligen framemot det! Jag har inte besökt Tate Britain och jag är väldigt sugen på Pre-raphaelitutställningen på Modern. Annars kan jag tro att det blir en relativt lugn dag i morgon..

Jag trivs så oerhört bra i London. Det är en obeskrivlig känsla att vara här. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det  - men det är något speciellt med den här staden. På väg hem till Maja idag, kom jag på mig själv att känna ett viss vemod över att jag kommer att behöva åka hem om några dagar. Tiden är för knapp och det är så mycket kvar som jag vill göra under dena resan som jag inte hinner med. Jag hade behövt en vecka till.

Nu är det dags att sova..

Godnatt!

Summerset House

När jag vaknade i morse var det kallt i M. sovrum. Av någon anledning  fick jag privilegiet att ta hennes och hennes killes sovrum, medan de sov i vardagsrummet efter som K. började jobba tidigt. Jag kan inte direkt klaga på deras gästvänlighet även om jag kände mig lite som en tyrann men de insisterade så. Jag accepterade erbjudadet. För första gången sedan 2010 fick jag uppleva den Engelska vintern. Regnet har smattrat hårt mot asfalten hela dagen och oturligt nog lyckades vi glömma paraplyet hemma.
Av någon anledning har jag aldrig besökt Summerset House, vilket jag nu i efterhand inte kan förstå så det blev en ny London upplevelse för mig. Det var Tim Walker och Paul Benney utställningarna som lockade oss dit.

Jag hade aldrig hört talas om Paul Benney innan jag såg hans målningar idag, men det fick mig att tänka på den modern tolkning av nationalromantiken. Motiven var på något sätt melankoliska och det fanns någon slags dysterhet över dem. Men det kanske inte var så konstigt med tanke på att den kallades för Night Paintings. Målningarna var utplacerade i någon slags källarmiljö i tegel. Väldigt annorlunda utställningshall och häftigt om inte annat. Redan när man kom in på Summerset, på bakingången började utställningen och man hade öppnat upp något som såg ut som en fängelsecell där man placerat in en målning i varje cell liknande utrymme. Dessa celler fanns på vägen till en större utställninghall i tegel som också innehöll massa celler. Miljön gjorde nog målningarna rättvisa och jag kan verkligen rekommendera utställningen.

Tim Walker utställningen var också bra. Men den var inte alls lika gripande som Paul Benney. Däremot måste jag ändå säga att det var riktigt bra. Tim Walker är ju en känd fotograf vars bilder synts i alla de stora fashion magazine under det senaste årtioendet. Däremot var det intressant att få se hans fotografier samlade på ett och samma ställe.


Nu måste jag avsluta detta väldigt hastigt. Måste springa till bion.

Ciao!

V&A

Då var man tillbaka då i den engelska huvudstaden och jag kan inte säga annat än att det är en obeskrivlig känsla. Tanken på att jag faktiskt inte varit här sedan april 2011 får mig nästan att rodna. Men nu är jag här igen och dagen har använts på bästa sätt. Större delen av dagen har tillbringats på Victoria and Albert Museum, vilket var den bästa början jag kunde önska mig. Sedan jag besökte museet sist hade de utökat hela museet med nya lokaler, nyrenovering och massor av nya konstföremål! När jag insåg att jag knappt hunnit en tredje del av museet på två timmar, insåg jag hur nytt alltid kändes för mig. Det var som att upptäcka museet för första gången och jag hann inte göra allting som jag hoppats på. Jag hann bara med en av de tillfälliga utställningarna "The light from the middle east" och halva den engelska konstsamlingen på fyra timmar. Det känns helt sjukt och det värsta var att jag inte hann gå igenom allt lika grundligt som jag brukar göra. Därför inser jag nu att jag måste försöka ta mig dit igen innan jag åker eftersom jag vill hinna gå på Ballgowns och Hollywood fashion utställning. Jag finner fortfarande knappt ord. Jag är chockad och förhoppningsvis har jag samlat mig så mycket i morgon att jag kan berätta mer om det då. Man har verkligen gjort V&A som ett läromedel för unga som vuxna, kunniga som okunniga inom konstföremål. Det var något som verkligen imponerade mig.

The light from the middle east var en oerhört intresaant utställning. Det var länge sedan någonting grep tag i mig så mycket. Här hade man speglat mellanöster från ett religiöst, politiskt och genusperspektiv genom fotografier och fotografiska manipulationer.

Något som också fascinerade mig och tog all min uppmärksamhet för en halvtimmes tid, innan jag tvingade mig själv att gå därifrån var deras nya bookshop som går att beskrivas som ett himmelrike. Det var fokuserat på Design och mode. Deras rum med Fashion böcker tog mig med storm, lika så deras design hyllor. Det känns helt sjukt att jag inte har något illa att säga, men det var så underbart att komma tillbaka! Oh my. Deras renovering var verkligen över förväntningarna.

Deras arkitektutställning var också riktigt bra. De hade gjort många miniatyrer och nästan som dockhus av diverse byggnader. Det var rätt fantastiskt att man kunde titta in i dem.

Nej, nu ska jag avsluta det här. Känner att tröttheten gör att jag svamlar.

I morgon blir det gallerier och Summerset House. Ser framemot det. :)

Ciao från London

http://www.vam.ac.uk/

Mitt andra hem!

Det är något speciellt med flygplatser. Atmosfären som är fylld med spänning och äventyr, glada och exalterade människor som är på väg mot sin nästa resa. Kanske är den fylld med avkoppling och relax, kanske shopping, kanske är det en affärsresa... Det är ett speciellt tryck i luften. Något som knappt går att beskriva.

Just nu sitter jag på terminal 5 på Arlanda. Klockan är inte mer än sex på morgonen och om en timme går mitt plan till London. Det ska bli underbart att komma tillbaka till denna helt fantastiska stad som tog mig med storm. Det var kärlek vid första ögonkastet och vi blev störtförälskade från första stund. Efter ett och ett halv års uppehåll är det mycket planerat och det kommer bli en äkta kulturresa fylld med, museum, galleri, god mat och dryck och långa promenader. Sedan ska jag faktislt träffa Maja med så det ska bli underbart att gå träffa henne igen. Idag blir det knightbridge och V&A. Sitt jag var på v&a höll de på att renovera, och förhoppningsvis är väl det mesta färdigt nu. Jag ser fram emot deras temporary exhibition. Med filmdräkter. Förutom det så ska jag ta en sväng kring Hyde Park och Green Park om det inte regnar, eftersom jag ska upp till New Bond Street när jag ändå är i närheten. Känner mig som ett barn på julafton, alltför exalterad för att kunna bärga mig.

LONDON CALLING!

Förändringar

 

Jag kommer aldrig glömma hur mitt skratt ljöd medan vi gick genom Hyde Park eller hur den sprudlande känslan svepte genom min kropp, när jag sommaren 2007 tillbringade en vecka tillsammans med min kära vän, Aurian i London. Det var en oslagbar sommar, då jag för första gången upptäckte världen på egen hand. Efter att ha tillbringat två veckor i Strasbourgh på ett utbyte för ungdomar, begav jag mig till London för att möta denna fantastiska och underbara kvinna som alltid kommer ha en stor plats i mitt hjärta. En person som förstår mig som ingen annan och som funnits där genom så många olika faser i mitt liv. 

 Men mitt syfte med detta inlägg är inte att tala om min vänskap med Aurian. Det är inte heller att berätta om gamla minnen, utan att tala om förändringar och faserna. 

Den stabila grunden har blivit allt starkare under hösten. Mina prioriteringar och värderingar allt tydligare, likaså mina principer och valet av livsstil. Efter att ha tillbringat X antal timmar med A.C och E. har det gått upp för mig hur mycket jag har förändrats på sistone. Mitt senaste mentala breakdown var antagligen den stora brytpunkten - den dånande åsksmällen innan stormen la sig och molnen försvann. Perioden var antagligen behövlig för att jag skulle inse hur jag ville leva mitt liv. Att jag priorierade skratten, lyckan och glädjen framför den ångest, stress och klump i bröstet som jag känt under den senaste tiden. Det fick mig att ännu en gång inse hur viktigt det är att omge sig med människor som man känner att man mår bra av och har något utbyte med. Det kan låta känslokallt och grymt. Kanske till och med en aning hjärtlöst, men ännu en gång kom jag att tänka på hur kort livet är. Hur viktigt det är att njuta av den tiden ens hjärta slår mot bröstkorgen. Att ta vara på livet och ge kärlek till människan på olika sätt, liksom prioritera det som man tycker är viktigt för en. Livet är ett äventyr fylld med spänning och utmaningar. 

LONDON CALLING!

Tanken på att jag faktiskt ska till London om tre veckor får fjärilarna att dansa i min mage. Det var länge sedan sist, nästan ett och ett halvt år sedan. Så länge har vi inte varit ifrån varandra sedan 2007. Det kommer bli en riktig kulturresa, fylld med museum, god mat och dryck men också strosande längs Londonsgator och antagligen lite shopping. Ska jag vara ärlig så försökte jag hålla fingrarna bort från att boka biljetterna. Jag sa till mig själv i september att tiden inte fanns, men jag kunde inte låta bli. Begäret var för stort och mitt suktande var för starkt. Det är mitt andra hem, en plats där jag verkligen känner mig hemma, som jag älskar att vara i och inte kan klara mig utan. Det är något speciellt med den staden, något som inte riktigt går att förklara. Biljetterna är bokade, allt annat är också fixat. Det enda jag gör nu, är att räkna ner tills det är dags att bege sig och i mitt huvud spelas The Clash sång, som gör mig extra varm i det kyliga höstvädret. 

London Calling, nanana!

SHE

 

 Fotograf: littlemewhatever.deviantart.com

http://www.twobeats.com



 Innan jag börjar vill jag uppmärksamma denna helt fantastiska fotograf, vars bild jag upptäckte för ett bra tag sedan. Jag tror faktiskt att det är första gången jag använder någon annans fotografi på den här bloggen, men jag kände att bilden passade rätt bra in på det jag kommer att berätta. En representativ bild för mitt nya bokprojekt som jag snart ska sätta igång med. Hur som helst. Kolla in den här fotografens hemsida, lika så hennes deviantart page. Jag är trots allt Kulturentreprenör och konstvetare. Ibland måste även den ådran visa sig för omvärlden.

*

Det finns en historia som jag länge haft i tankarna men ännu inte skrivit ner. En vinkel och en berättelse som ska läggas i mitt arkiv, synligt för omvärlden att ta del av. Så snart mina tentor är över ska mitt nya berättelseprojekt ta fart. Research måste läggas fram och en synopsis ska också skrivas ner. Dessutom måste jag fundera ut hur jag vill berätta historien och vilka aspekter som ska vara centrala. Samtidigt som begäret och ivern är stor, känns det lite skrämmande och nästan lite tabubelagt att beröra ämnet - men av någon anledning känner jag mig tvungen. Drivets växer sig allt starkare för varje dag som går och kan känna det långt inom mig att det är dags att berätta en ny historia. Historien jag kallar SHE.

Turned the page

Det var dags att börja på ett nytt kapitel och fortsätta berättelsen i livets bok. Att fortsätta skriva historien som jag under den senaste tiden väntat på att få inspiration till.
De senaste veckorna har minst sagt varit turbulenta och väldigt kaotiska. Många förändringar har skett och ett flertal händelser har skakat om min värld och fått tårar likväl som skratt att synas, höras och finnas i min vardag. Kanske blir det så när man är mitt i stormens öga, precis innan vinden lagt sig och allt blir tyst och stilla. Att åskans dån tränger innanför huden och får den kalla kåren att klättra längs ryggraden och rädslan att bli allt mer påtaglig. Kanske blir det så när man är på väg bort från det gamla - att paniken kommer och får frustrationen att växa. Ovissheten blir en plåga. En outhärdig tortyr som man inte kan hantera? Fast det konstiga är att när det väl är över, kryper sig lättnaden och harmonin  på. Fyller kroppen med lugn och glädje. En konstig tillfredställelse som på något sätt är melankolisk och glädjefylld på samma gång.


Jag önskar att jag kunde förklara känslan inombords. Den där pirrande och kittlande känslan som rör sig inuti min kropp. En slags iver, nyfikenhet och äventylighet för vad som kommer att hända härnäst. Jag kan inte säga annat än att jag märker av min egen förändring... Att jag ännu en gång har förändrats och att mitt liv är mitt i ett skifte. De neutrala färgerna blir allt mer skimrande och klara, stundtals nästan självlysande och bländande. För varje sekund blir mina hjärtslag allt starkare, mer högljudda. De olösta gåtorna får sina svar och bördan blir allt mindre. Ångesten allt mer avlägsen.
Igår fattade jag beslutet att ansöka till FIDI efter min master och plugga tre år nere i Italien. Somliga tycker att jag är helt galen som vill vara kvar i den akademiska världen, medan andra har reagerat tvärtom. Men jag vet att jag kommer ångra mig ifall jag inte gör det. Att ta en vidare utbildning som Inredningsarkitekt på internationell nivå är inget jag tänker försumma eller prioritera bort. Däremot vet jag att det kommer att krävas mycket förberedelser. Många saker som måste klaffa, mycket som måste gå i lås. Mycket kämpande. Men det är så värt det. Varenda svettdroppe och varenda tår. Drömmar är värda att uppfyllas.

Möten

Fotograf: Tina Johansson

Efter middagen på Hodja med A.C och E. kunde jag inte låta bli att le. Det är något särskilt med vissa relationer. Att det finns något osynligt stoff som binder en samman. En känsla som man inte kan förklara med ord eller på något sätt definera. Det är bara något speciellt som inte riktigt går att sätta fingret på.

Under de senaste veckorna har jag inte kunnat låta bli att tänka på hur viktigt det är att ta vara på dessa personer som man har de där unika banden till. Det har fått mig att inse hur viktigt det är att både vara ärlig mot de inblandade och mot sig själv.

Av någon anledning är det så lätt att överdramatisera och att vilja sätta saker och ting i fack, istället för att låta framtiden skapa förutsättningarna. Det är stundtals svårt att skapa en relation och ge sig helhjärtat in i den utan minsta rädsla. Att bara älska stunden och se vad som händer. Varför är man så rädd att knyta starkare band till en människa? Varför är man så rädd för att bli sårad, lurad och utnyttjad. Är det inte viktigt att ge varje människa en ärlig chans innan vi dömer ut dem? Ge sig själv möjligheten att lära känna och försöka? Varför drivs vi ständigt till att vara distanstagande av den enkla anledningen att vi är rädda att förlora dem? Att de ska försvinna när vi minst anar det? 

På sistone har mitt liv på något sätt varit annorlunda. Många av mina närmaste är inte rent geografiskt nära mig. Vissa är på andra sidan jordklotet, medan andra är utspridda på olika ställen i Sverige. Därför har jag tillbringat mycket tid och haft många samtal med vänner som kanske inte stått mig lika nära men ändå varit oerhört betydande. Jag har lärt känna dessa personer på ett sätt som jag aldrig i hela mitt liv trott att jag skulle göra. Varav fem personer alltid lyckas få ett leende att spridas på mina läppar. Får de där skrattet att naturligt komma. Flera personer som jag håller av och verkligen inte under några omständigheter skulle vilja byta ut.

Medan jag gick till Engelska Parken för några dagar sedan, kunde jag inte låta bli att tänka på fyra av dessa personer. Ett gäng som på något sätt bildades precis innan min resa till Danmark. Fyra helt fantastiska killar och jag. Fyra personer som jag skrattar så mycket med och har så roligt ihop med. Det fick mig att tänka på den senaste middagen vi hade ihop, då vi satt i N. kök på Studentvägen drack vin och åt trerättersmiddag. När man klickar med människor på det sättet inser man hur fantastiskt livet är. Hur viktigt det är att bjuda på sig själv och verkligen ta vara på de relationer som är okomplicerade och där allt faller så naturligt. För är det inte så det ska vara. Naturligt. Enkelt. Okomplicerat?

När jag kom satte mig vid datorn kunde jag inte låta bli att tänka på middagen på Hodja med de två fantastiska kvinnorna som korsat min väg och den här middagen på Studentvägen med de här galna grabbarna. Det är få gånger i livet som man möter människor man klickar med på det sättet, och De relationerna ska man verkligen ta vara på. För den dagen de är borta inser man vad man har förlorat.



On the road again!

Efter att ha haft fyra helt katastrofala dagar blev jag tvungen att ta mig i kragen och sopa av smutsen från kläderna, ta på mig skorna som jag slängt all världens väg och fortsätta vandra. Jag kan inte påstå att jag skulle kunna klassificeras som vuxen under de senaste dagarna, utan snarare som en två åring i trotsåldern - en unge som skriker, gråter och sparkar i backen för att den inte får sin vilja igenom. Det är ungefär på den nivån jag varit under fyra dagars tid... Och skulle man frågat mina vänner skulle de säkerligen ha beskrivit mig som hopplös och ohanterlig om någon frågat. Dock måste jag till mitt försvar säga att mitt trotsåldersbeteende sällan uppenbarar sig..

När jag väl klivit upp från den kalla asfalten, torkat bort tårarna som runnit i dagar och börjat vandra igen, började klumpen i magen luckras upp. Stegen blev allt lättare och det värkte inte längre i benen medan jag gick kilometer efter kilometer, mil efter mil. Jag kunde se möjligheterna, mig själv och mitt liv - vad jag värdesatte och vad jag ville åstadkomma.
Efter dagens föreläsning fyllde jag i de kommande månadernas aktiviteter i min kalender och skickade iväg mejlen som jag borde ha sänt för flera dagar sedan. 
Det var en befrielse att få kontroll på livet igen och kunna se klart. Det var en obeskrivlig känsla att känna målmedvetenheten och att jag ännu en gång vandrade med stadiga ben mot mina drömmar och mål. 

Under de senaste veckorna har jag tagit mina första kliv in på min planerade karriärsbana. Det har känts läskigt, men samtidigt spännande. Den goda respons som jag fått för ämnet till min masteruppsats har inte bara peppat mig, utan även fått mig att inse vad jag verkligen syssla med förutom skrivandet. 
I torsdags hade jag mitt första handledningsmöte. Det var skönt att få berätta hur jag tänkt och diskutera kring den ekologiska inredningsdesginen med min handledare och A.C. Redan då kunde jag känna hur eldflammorna dansade medan jag berättade vad som intresserade mig. Jag kände entautiasmen att kämpa och fajtas för att komma bortom horisonten.
Något som förgyllde denna dag var att HK svarade på mitt mejl nästan direkt efter jag skickat det. Den goda responsen värmde och jag kände att jag hoppade diskret upp och ner på datastolen i Engelska Parken. Bara tanken på att få träffa en specialist inom ämnet gjorde mig oerhört glad. Det var ytterligare ett kliv i rätt riktning. 
Medan jag satt där kom jag att tänka på hur jag för några månader sedan bestämt mig för att jag göra något vettigt med min grundutbildning. Och just i det ögonblicket insåg att jag fortfarande stod fast vid mitt löfte. Målmedvetenheten var fortfarande stark, elden var ännu glödhet och lågan brann som aldrig förr. Jag var fortfarande beredd att kämpa för att komma dit jag ville i livet. Som jag lovat mig själv den där dagen då jag fann min ring i Visby, så skulle jag ta hand om mig själv, lyssna till mitt hjärta och uppfylla mina drömmar.
På mitt finger finns alltid de tre små orden som ska påminna mig om det varje dag och se till att jag aldrig glömmer bort det; 

Pencez de moy! 

Battlefield

Fotograf: Tina Johansson 

Efter att ha vaknat av mitt eget skrik i natt och känt hur svetten runnit ner längs ryggraden och klibbat fast täcket mot min nakna hud, insåg jag att min bägare höll på att rinna över. Att mitt liv ännu en gång hade förvandlats till ett minfält - ett kaos som jag inte hade någon som helst kontroll över. Men det fick mig även att inse att jag var tvungen att börja någonstans och ordna upp saker och ting. Situationen var ohållbar, det visste jag mycket väl och de osynliga ärren som fanns innanför huden var fortfarande infekterade vare sig jag ville erkänna det för mig själv eller inte. I det dunkla mörkret kunde jag inte låta bli att fundera över, varför det förgångna ständigt uppenbarade sig så fort jag försökte hoppas och så fort jag försökte tro att jag var redo att börja om. Att det var dags att börja skriva ett nytt kapitel som var oberoende av det förflutna. Istället byggdes det på och blev till allt större ärr och minfältet var snart överfyllt. Den här gången höll jag på att sprängas i bitar och för första gången i hela mitt liv var jag faktiskt rädd över hur det skulle sluta. Skulle jag klara besvikelsen en gång till? Skulle jag stå ut med att få ytterligare en smäll eller skulle jag krossas den här gången och aldrig lyckats ta mig upp? Att aldrig våga sätta mig samma position igen? Tja, jag visste att konsekvenserna skulle vara betydligt mer förödande den här gången än någonsin tidigare. Det handlade egentligen inte om saken i sig, vem eller hur det skett. Det var snarare fakumet att det hände igen som satte prägel för den ångest som jag känt under de senaste dagarna.
Men det var efter att ha gått igenom kaosets innehåll som jag beslöt mig för att det var sista gången som jag satte mig i den här skiten igen. Det var alltid samma sak som var grunden till mitt blödande hjärta. Samma sak som skapade ärr och bröt ner mig.
För de flesta var Det en välsignelse och något vackert. Något som gjorde en lycklig och fyllde magen med fjärilar och förgyllde vardagen. I mitt fall var det tvärtom. Det var en förbannelse, något som alltid gjorde mig deprimerad och krossade mig i tusen bitar tillslut. Det fick alltid mitt leende att försvinna så fort allt gick åt helvete. Fick tårarna att rinna och skriken att höras i mitt lilla korridorsrum. Något som fick hjärtat att dra ihop sig och klumpen i magen att bli till en ond tumör som bara växte och växte.

Tanken på att jag inte kunde fly den här gången, gjorde mig skräckslagen. Det fick paniken att växa sig allt starkare i min bröstkorg. Jag var fastkedjad och var tvungen att möta det öga mot öga, utan den minsta paus. Utan de minsta förberedelser. Jag skulle gå med skakiga ben - obeväpnad och sårad. Man kunde fråga sig om det fanns någon möjlighet att jag skulle vinna striden då jag begav mig ut i fältet igen. Men nej, det fanns inga garantier. Vågen var spikrak och åt vilket håll den skulle tippa kunde bara framtiden utvisa. Det återstod bara att se..

Mitt synliga arkiv!

Det har gått fem veckor in på terminen. Studentstaden är till viss del oföränderlig, men ändå känns någonting annorlunda. Kanske är det livet i sig? Under den senaste tiden har ett leende funnits på mina läppar och det glädjefyllda skrattet har flera gånger lämnat min strupe och ekat mellan väggarna i diverse olika rum. Helt plötligt har man hittat sin nisch och specialområdet som man brinner för inom utbildningen. Man är beredd att kämpa för det man vill. Man är beredd att flytta för att få den bästa kunskapen inom området och suga in så mycket kunskap som möjligt. Motivationen är glödhet och likt en brinnande låga finns den där, ständigt påtaglig och närvarande för varje bokstav som skrivs, för varje ord som bildas och för varje mening som fyller det från början tomma bladet. Det var först då jag satte min fot i lärosalen på introduktionen som jag förstod att dessa två kommande åren är bland de viktigaste i min karriärsbana. Det är nu, äntligen, som jag har möjlighet att skapa mig de förutsättningar som krävs för att jag ska lyckas komma dit jag vill. Det är nu, mitt i detta svenska höstväder, som många beslut kommer att fattas och påverka mig för resten av livet. Ett nytt kapitel har börjat. Synliga fotsteg i den mjuka sanden. Nya spår och nya äventyr.
Ibland tror jag att det är enkelt att glömma bort vilken makt vi har över vårt eget liv. Vilka möjligheter vi har att göra precis det vi vill och att vi lever i en värld där förutsättningarna oftast finns, så länge vi är villiga att kämpa för dem. Så länge vi är beredda att göra det som krävs för att komma dit. Varför inte ta de chanserna och leva livet efter våra förutsättningar och efter det vi vill och önskar?

 

För en vecka sedan bestämde jag mig för att sätta ner foten och låta den där pirriga känslan svepa genom min kropp. Jag lät den tränga in i mina blodådror och överträffa rädslan som funnits inom mig i så många år och verkligen berätta min historia som älskade Sofia Silwer. Det var dags att avsluta. Att låta den flyga fritt och låta den för första gången dömas och låta mina nakna och blottande ord bli synliga för juryn. Samtidigt som det kändes väldigt läskigt att trycka på sänd - att skicka iväg berättelsen genom detta virtuella kommunikationsmedel, kändes det samtidigt befriande. Jag hade bestämt mig för att berätta hennes historia på riktigt. Att låta mörkantalet av de sexuella övergrepp som drabbar unga kvinnor uppmärksammas och låta ett specifik historia bli en del i vårt synliga arkiv. Det finns ett problem med de finns där närvarande men ändå är osynliga för vår förblindade syn. Problemet är inte bara att förövarna inte blir medvetna om hur de skadar sina offer. Utan även de psykiska konsekvenserna som blir för den utsatta. Ångesten, det ständiga ältandet och accepstansen av situationen. Den undermedvetna påverkan som kommer finnas där för resten av livet.
Däremot måste man förstå komplexiteten... Att majoriteten av fallen sker då förövaren och offret känner varandra. Tja, vem vill erkänna för sig själv att en person man känt hela sitt liv skulle behandla en på ett inkorrekt sätt? Särskilt om man har en djupare relation? Det är lätt att bortförklara. Att försöka finna svar på varför det blev så här. Vill man anmäla en person man älskat, när man tror sig veta att det kanske "bara" gick överstyr?
Jag hoppas innerligt på att det ska bli bra. Att jag får berätta historien tillslut. Ännu vet jag inte. Det återstår fortfarande att se. Men jag kommer inte ge upp. Passionen är likt min nisch, en brinnande låga som aldrig kommer sluta brinna - Mörkret innan Gryningen.

Med penna och papper vill jag samla visa livet från nya perspektiv och synvinklar, berätta om erfarenheter och svåra tider i ett synligt arkiv för andra att ta del av...

Sommaren

Fotograf. Ellinor Johansson

Fotograf. Ellinor Johansson