Det har gått fem veckor in på terminen. Studentstaden är till viss del oföränderlig, men ändå känns någonting annorlunda. Kanske är det livet i sig? Under den senaste tiden har ett leende funnits på mina läppar och det glädjefyllda skrattet har flera gånger lämnat min strupe och ekat mellan väggarna i diverse olika rum. Helt plötligt har man hittat sin nisch och specialområdet som man brinner för inom utbildningen. Man är beredd att kämpa för det man vill. Man är beredd att flytta för att få den bästa kunskapen inom området och suga in så mycket kunskap som möjligt. Motivationen är glödhet och likt en brinnande låga finns den där, ständigt påtaglig och närvarande för varje bokstav som skrivs, för varje ord som bildas och för varje mening som fyller det från början tomma bladet. Det var först då jag satte min fot i lärosalen på introduktionen som jag förstod att dessa två kommande åren är bland de viktigaste i min karriärsbana. Det är nu, äntligen, som jag har möjlighet att skapa mig de förutsättningar som krävs för att jag ska lyckas komma dit jag vill. Det är nu, mitt i detta svenska höstväder, som många beslut kommer att fattas och påverka mig för resten av livet. Ett nytt kapitel har börjat. Synliga fotsteg i den mjuka sanden. Nya spår och nya äventyr.
Ibland tror jag att det är enkelt att glömma bort vilken makt vi har över vårt eget liv. Vilka möjligheter vi har att göra precis det vi vill och att vi lever i en värld där förutsättningarna oftast finns, så länge vi är villiga att kämpa för dem. Så länge vi är beredda att göra det som krävs för att komma dit. Varför inte ta de chanserna och leva livet efter våra förutsättningar och efter det vi vill och önskar?
För en vecka sedan bestämde jag mig för att sätta ner foten och låta den där pirriga känslan svepa genom min kropp. Jag lät den tränga in i mina blodådror och överträffa rädslan som funnits inom mig i så många år och verkligen berätta min historia som älskade Sofia Silwer. Det var dags att avsluta. Att låta den flyga fritt och låta den för första gången dömas och låta mina nakna och blottande ord bli synliga för juryn. Samtidigt som det kändes väldigt läskigt att trycka på sänd - att skicka iväg berättelsen genom detta virtuella kommunikationsmedel, kändes det samtidigt befriande. Jag hade bestämt mig för att berätta hennes historia på riktigt. Att låta mörkantalet av de sexuella övergrepp som drabbar unga kvinnor uppmärksammas och låta ett specifik historia bli en del i vårt synliga arkiv. Det finns ett problem med de finns där närvarande men ändå är osynliga för vår förblindade syn. Problemet är inte bara att förövarna inte blir medvetna om hur de skadar sina offer. Utan även de psykiska konsekvenserna som blir för den utsatta. Ångesten, det ständiga ältandet och accepstansen av situationen. Den undermedvetna påverkan som kommer finnas där för resten av livet.
Däremot måste man förstå komplexiteten... Att majoriteten av fallen sker då förövaren och offret känner varandra. Tja, vem vill erkänna för sig själv att en person man känt hela sitt liv skulle behandla en på ett inkorrekt sätt? Särskilt om man har en djupare relation? Det är lätt att bortförklara. Att försöka finna svar på varför det blev så här. Vill man anmäla en person man älskat, när man tror sig veta att det kanske "bara" gick överstyr?
Jag hoppas innerligt på att det ska bli bra. Att jag får berätta historien tillslut. Ännu vet jag inte. Det återstår fortfarande att se. Men jag kommer inte ge upp. Passionen är likt min nisch, en brinnande låga som aldrig kommer sluta brinna - Mörkret innan Gryningen.
Med penna och papper vill jag samla visa livet från nya perspektiv och synvinklar, berätta om erfarenheter och svåra tider i ett synligt arkiv för andra att ta del av...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar