Efter att ha haft fyra helt katastrofala dagar blev jag tvungen att ta mig i kragen och sopa av smutsen från kläderna, ta på mig skorna som jag slängt all världens väg och fortsätta vandra. Jag kan inte påstå att jag skulle kunna klassificeras som vuxen under de senaste dagarna, utan snarare som en två åring i trotsåldern - en unge som skriker, gråter och sparkar i backen för att den inte får sin vilja igenom. Det är ungefär på den nivån jag varit under fyra dagars tid... Och skulle man frågat mina vänner skulle de säkerligen ha beskrivit mig som hopplös och ohanterlig om någon frågat. Dock måste jag till mitt försvar säga att mitt trotsåldersbeteende sällan uppenbarar sig..
När jag väl klivit upp från den kalla asfalten, torkat bort tårarna som runnit i dagar och börjat vandra igen, började klumpen i magen luckras upp. Stegen blev allt lättare och det värkte inte längre i benen medan jag gick kilometer efter kilometer, mil efter mil. Jag kunde se möjligheterna, mig själv och mitt liv - vad jag värdesatte och vad jag ville åstadkomma.
Efter dagens föreläsning fyllde jag i de kommande månadernas aktiviteter i min kalender och skickade iväg mejlen som jag borde ha sänt för flera dagar sedan.
Det var en befrielse att få kontroll på livet igen och kunna se klart. Det var en obeskrivlig känsla att känna målmedvetenheten och att jag ännu en gång vandrade med stadiga ben mot mina drömmar och mål.
Under de senaste veckorna har jag tagit mina första kliv in på min planerade karriärsbana. Det har känts läskigt, men samtidigt spännande. Den goda respons som jag fått för ämnet till min masteruppsats har inte bara peppat mig, utan även fått mig att inse vad jag verkligen syssla med förutom skrivandet.
I torsdags hade jag mitt första handledningsmöte. Det var skönt att få berätta hur jag tänkt och diskutera kring den ekologiska inredningsdesginen med min handledare och A.C. Redan då kunde jag känna hur eldflammorna dansade medan jag berättade vad som intresserade mig. Jag kände entautiasmen att kämpa och fajtas för att komma bortom horisonten.
Något som förgyllde denna dag var att HK svarade på mitt mejl nästan direkt efter jag skickat det. Den goda responsen värmde och jag kände att jag hoppade diskret upp och ner på datastolen i Engelska Parken. Bara tanken på att få träffa en specialist inom ämnet gjorde mig oerhört glad. Det var ytterligare ett kliv i rätt riktning.
Medan jag satt där kom jag att tänka på hur jag för några månader sedan bestämt mig för att jag göra något vettigt med min grundutbildning. Och just i det ögonblicket insåg att jag fortfarande stod fast vid mitt löfte. Målmedvetenheten var fortfarande stark, elden var ännu glödhet och lågan brann som aldrig förr. Jag var fortfarande beredd att kämpa för att komma dit jag ville i livet. Som jag lovat mig själv den där dagen då jag fann min ring i Visby, så skulle jag ta hand om mig själv, lyssna till mitt hjärta och uppfylla mina drömmar.
På mitt finger finns alltid de tre små orden som ska påminna mig om det varje dag och se till att jag aldrig glömmer bort det;
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar