Möten

Fotograf: Tina Johansson

Efter middagen på Hodja med A.C och E. kunde jag inte låta bli att le. Det är något särskilt med vissa relationer. Att det finns något osynligt stoff som binder en samman. En känsla som man inte kan förklara med ord eller på något sätt definera. Det är bara något speciellt som inte riktigt går att sätta fingret på.

Under de senaste veckorna har jag inte kunnat låta bli att tänka på hur viktigt det är att ta vara på dessa personer som man har de där unika banden till. Det har fått mig att inse hur viktigt det är att både vara ärlig mot de inblandade och mot sig själv.

Av någon anledning är det så lätt att överdramatisera och att vilja sätta saker och ting i fack, istället för att låta framtiden skapa förutsättningarna. Det är stundtals svårt att skapa en relation och ge sig helhjärtat in i den utan minsta rädsla. Att bara älska stunden och se vad som händer. Varför är man så rädd att knyta starkare band till en människa? Varför är man så rädd för att bli sårad, lurad och utnyttjad. Är det inte viktigt att ge varje människa en ärlig chans innan vi dömer ut dem? Ge sig själv möjligheten att lära känna och försöka? Varför drivs vi ständigt till att vara distanstagande av den enkla anledningen att vi är rädda att förlora dem? Att de ska försvinna när vi minst anar det? 

På sistone har mitt liv på något sätt varit annorlunda. Många av mina närmaste är inte rent geografiskt nära mig. Vissa är på andra sidan jordklotet, medan andra är utspridda på olika ställen i Sverige. Därför har jag tillbringat mycket tid och haft många samtal med vänner som kanske inte stått mig lika nära men ändå varit oerhört betydande. Jag har lärt känna dessa personer på ett sätt som jag aldrig i hela mitt liv trott att jag skulle göra. Varav fem personer alltid lyckas få ett leende att spridas på mina läppar. Får de där skrattet att naturligt komma. Flera personer som jag håller av och verkligen inte under några omständigheter skulle vilja byta ut.

Medan jag gick till Engelska Parken för några dagar sedan, kunde jag inte låta bli att tänka på fyra av dessa personer. Ett gäng som på något sätt bildades precis innan min resa till Danmark. Fyra helt fantastiska killar och jag. Fyra personer som jag skrattar så mycket med och har så roligt ihop med. Det fick mig att tänka på den senaste middagen vi hade ihop, då vi satt i N. kök på Studentvägen drack vin och åt trerättersmiddag. När man klickar med människor på det sättet inser man hur fantastiskt livet är. Hur viktigt det är att bjuda på sig själv och verkligen ta vara på de relationer som är okomplicerade och där allt faller så naturligt. För är det inte så det ska vara. Naturligt. Enkelt. Okomplicerat?

När jag kom satte mig vid datorn kunde jag inte låta bli att tänka på middagen på Hodja med de två fantastiska kvinnorna som korsat min väg och den här middagen på Studentvägen med de här galna grabbarna. Det är få gånger i livet som man möter människor man klickar med på det sättet, och De relationerna ska man verkligen ta vara på. För den dagen de är borta inser man vad man har förlorat.