Battlefield

Fotograf: Tina Johansson 

Efter att ha vaknat av mitt eget skrik i natt och känt hur svetten runnit ner längs ryggraden och klibbat fast täcket mot min nakna hud, insåg jag att min bägare höll på att rinna över. Att mitt liv ännu en gång hade förvandlats till ett minfält - ett kaos som jag inte hade någon som helst kontroll över. Men det fick mig även att inse att jag var tvungen att börja någonstans och ordna upp saker och ting. Situationen var ohållbar, det visste jag mycket väl och de osynliga ärren som fanns innanför huden var fortfarande infekterade vare sig jag ville erkänna det för mig själv eller inte. I det dunkla mörkret kunde jag inte låta bli att fundera över, varför det förgångna ständigt uppenbarade sig så fort jag försökte hoppas och så fort jag försökte tro att jag var redo att börja om. Att det var dags att börja skriva ett nytt kapitel som var oberoende av det förflutna. Istället byggdes det på och blev till allt större ärr och minfältet var snart överfyllt. Den här gången höll jag på att sprängas i bitar och för första gången i hela mitt liv var jag faktiskt rädd över hur det skulle sluta. Skulle jag klara besvikelsen en gång till? Skulle jag stå ut med att få ytterligare en smäll eller skulle jag krossas den här gången och aldrig lyckats ta mig upp? Att aldrig våga sätta mig samma position igen? Tja, jag visste att konsekvenserna skulle vara betydligt mer förödande den här gången än någonsin tidigare. Det handlade egentligen inte om saken i sig, vem eller hur det skett. Det var snarare fakumet att det hände igen som satte prägel för den ångest som jag känt under de senaste dagarna.
Men det var efter att ha gått igenom kaosets innehåll som jag beslöt mig för att det var sista gången som jag satte mig i den här skiten igen. Det var alltid samma sak som var grunden till mitt blödande hjärta. Samma sak som skapade ärr och bröt ner mig.
För de flesta var Det en välsignelse och något vackert. Något som gjorde en lycklig och fyllde magen med fjärilar och förgyllde vardagen. I mitt fall var det tvärtom. Det var en förbannelse, något som alltid gjorde mig deprimerad och krossade mig i tusen bitar tillslut. Det fick alltid mitt leende att försvinna så fort allt gick åt helvete. Fick tårarna att rinna och skriken att höras i mitt lilla korridorsrum. Något som fick hjärtat att dra ihop sig och klumpen i magen att bli till en ond tumör som bara växte och växte.

Tanken på att jag inte kunde fly den här gången, gjorde mig skräckslagen. Det fick paniken att växa sig allt starkare i min bröstkorg. Jag var fastkedjad och var tvungen att möta det öga mot öga, utan den minsta paus. Utan de minsta förberedelser. Jag skulle gå med skakiga ben - obeväpnad och sårad. Man kunde fråga sig om det fanns någon möjlighet att jag skulle vinna striden då jag begav mig ut i fältet igen. Men nej, det fanns inga garantier. Vågen var spikrak och åt vilket håll den skulle tippa kunde bara framtiden utvisa. Det återstod bara att se..