DU.

DU. är en novell/text som jag skrev i mitten på sommaren och som jag nu tänkte dela med mig av. Hoppas den faller någon i smaken. Man kan säga att den är en del av mitt projekt som jag pratade om i somras att jag skulle göra. Ett projekt som jag kallade Med Handen På Hjärtat.

DU.

Beröringen var välbekant. Fingrarna som vidrörde min kropp med försiktighet. Läpparna som ljudlöst pressades mot min bara axel och mjukt smekte den nakna huden. Han var ingen främling. Han var en del av mitt förflutna. Ett levande bevis på att jag en gång i tiden hade älskat. För en kort sekund njöt jag av att få vara i hans famn igen. Att få höra hans andetag, känna hur hans bröstkorg naturligt höjdes upp och ner och hur hans hjärta pulserade mot min kropp.

I det ögonblicket, då jag satt ihopkrupen i hans famn, existerade varken tid eller rum. För första gången på väldigt länge lyckades jag släppa taget och bara leva. Det vi höll på med var förbjudet. Det hörde inte till den förutbestämda planen vi båda hade gjort. Jag tror ingen av oss varken hade planerat eller funderat så mycket. Vi hade nog båda förträngt de där sista månaderna efter uppbrottet. Försökt gå vidare utan bearbetning. Bara glömma. Hoppats på att aldrig behöva ses igen. Men det var oundvikligt. Historien var inte färdigskriven. Den hade bara tagit ett uppehåll i livets bok, redo att fortsätta när tiden var inne.

”Det har alltid funnits något speciellt”, viskade han i mitt öra och drog filten tätare kring oss.

Ja, det var sant. Det hade alltid funnits något speciellt – det fanns fortfarande där. En glöd som ännu inte släckts. Något som väntade på att ta fyr igen.

Försiktigt kysste han min kind och drog mig tätare intill sig. Ord behövdes inte. Känslan var ömsesidig i detta ögonblick, det visste vi båda två. Även om det aldrig skulle uttalas högt. Den saknad som så länge hade förträngts blev allt mer påtaglig – en oerhörd längtan som drog oss omedvetet samman likt två magneter. Något som fått honom att förra gången vi sågs reflexartat kyssa mina läppar utan att fundera och omedvetet dra mig till sig under kvällen.

Det var någonting som gjorde att jag inte kunde motstå från att kyssa hans läppar, när vi satt där tättomslingrade i soffan. Förnuftet styrde inte längre. Allt jag gjorde var att följa mitt hjärta och så fort jag kände hans läppar mot mina insåg jag att det var rätt. Det var här jag skulle vara. Han var den. Den som jag ville kalla DU.

När jag tänkte tillbaka på det förflutna var det en vacker kärlekssaga som slutat i tragedi. En historia som inte bara hade krossat mitt hjärta. Tagit mig ner till dimensioner jag inte visste fanns. Den var även en saga fylld med kärlek och fantastiska minnen som jag aldrig skulle glömma. År fyllda med skratt, med och motgångar, sensualitet och passion. Stunder som jag många gånger tänkte tillbaka på. Tillfällen som stundtals drog mitt hjärta isär av frustration över att det inte längre var en del av min vardag. Jag hade lagt mitt hjärta i hans händer och jag visste att jag skulle kunna göra det igen.

För första gången på länge kunde höra de pulserade hjärtslagen innanför mitt bröst. Hur det ännu en gång slog med sådan intensitet och livsglädje och försökte få mig att våga låta honom komma närmre igen. Trots den starka känsla som fyllde min kropp fanns det en spärr i bakhuvudet. Förnuftet som sa att det var för tidigt. Det gick för fort fram. Nu var det dags att sakta ner farten lite. Låta allt ta sin tid. Och snart kom problematiseringen. Hans problematisering av situationen. Viljan att definiera – ta reda på vad som hände nu. Rädslan för att ge hän vad så påtaglig. Han ville, det kände jag, men rädslan över att såra mig var starkare. Att lämna mig liggande med ännu ett krossat hjärta, tärde på honom för mycket. Han var fullt medveten om att han sårat mig och han visste att det lika gärna skulle kunna hända igen. Trots det var min övertygelse inte lika stark. Det skulle aldrig bli samma sak. Situationen hade förändrats. Allt var annorlunda. Vi var annorlunda. Det behövde inte bli ytterligare en tragedi. Mitt hjärta skrek av frustration över hans problematisering. Jag som alltid varit den grubblande och den nojiga, satt nu på andra sidan utan en minsta tanke på negativa konsekvenser. Utan den minsta tanke på problem. Vad fanns det att tänka på? Vad fanns det att definiera redan? Gick det inte bara att låta saker och ting ske? Låta framtiden utvisa resten?

Trots att det var jag som blivit dumpad, var hans sår djupare än mina. De hade nitat sig fast i hans tankar med stora blypluggar. Rispat in stora ärr som ännu inte hade läkt. Jag visste att det inte hjälpte att försöka övertyga honom om att det var dags att släppa det gamla och låta historien skriva sig själv. Han vägrade lyssna. Såret var fortfarande infekterat. Hans dörrar var sköra, men fortfarande igenbommade. Mina var upplåsta och stod på glänt redo att öppnas om möjligheten gavs. Han var den jag ville kalla DU. Du och jag.

Innerst inne förstod jag vad han menade. Jag förstod det han sa och hur han tänkte. Men mitt hjärta vägrade acceptera det. Det är bara rädsla, skrek mitt hjärta. Släpp spärrarna för en gång skull. Bara låt det bli som det blir!  

Men skräcken genomsyrade hans blick. Han kunde inte släppa det förgångna. Inte nu. Inte än. Det var då jag förstod att det var lönlöst. Hur mycket hans hjärta än skrek ja, skulle dörrarna förbli igenbommade. För den här gången stod inte bara ett hjärta på spel – utan två. Lika mycket som kunde gå förlorat, kunde även vändas till motsatsen och bli en del av vinsten. Men den här gången vägde ingen sida över den andra. De stod jämnt på vågen och ett enda steg kunde förändra hela situationen. Positivt som negativt. Bra som dåligt. Var det värt risken? Hedern eller förödmjukelsen? Var det värt att ännu en gång säga Du och Jag? Var det värt att lyssna på sitt hjärta?