Det var efter att jag lagt ifrån mig triologin som slukat mig under en veckas tid, som känslan kom över mig. En känsla av vemod och medvetenhet om mig själv och om livet som jag aldrig trodde att jag skulle få så tidigt. För första gången på väldigt länge kände jag hur hjärtat pulserade som aldrig förr. Aldrig tidigare hade slagen varit så påtagligt - känt deras slag mot min bröstkorg så tydligt. Aldrig tidigare hade jag önskat att jag kunde gråta så mycket som då. Inte heller har jag kämpat så mycket för att få tårar att falla, men just den kvällen i mitten av december var det nödvändigt. Tårarna var inte av sorg, utan av befrielse och lättnad. För första gången på sex år kände jag mig levande och jag såg mig själv med klara ögon - som den överlevare jag egentligen är...
2012 var året jag lärde mig att leva och hitta tillbaka till mig själv. Det var året då jag inte längre kunde dölja mig bakom en fasad - en vägg som skyddade mig från omvärlden. I samma sekund som jag bestämde mig för att leva mitt liv istället för att leva mitt liv som andra sa åt mig att göra, föll muren samman. Den föll samman och blev till ett stoff som både var illa luktande och klibbigt. Det hade en odefinierbar färg som inte går att beskriva. Dess material fick de osynliga håstrån jag hade i nacken att resa på sig. 2012 var året då jag för första gången på sex år verkligen skrattade. Första gången mitt ansikte verkligen strålade. 2012 var det året jag insåg vad livet innebar.
Jag tror inte man ska underskatta tidens makt. Den kontroll den faktiskt har över oss. Hur den omärkbart smyger sig på och skuggar oss medan vi vandrar den långa vägen och möter livets överraskingar och spratt.
Det kommer alltid finns jobbiga stunder som vi önskar att vi kunde radera från historieboken. DEt kommer alltid finnas stunder så vi önskar att allt såg annorlunda ut. Men vad man aldrig från glömma är att allting händer av en anledning - att lära oss någonting vi inte visste någonting om.
Just den kvällen då jag låg i min säng och grät av befrielse och lättnad. Då jag grät över att känna hur tyngden som funnits på mina alldeles förlänge börjat lätta - insåg jag att jag för en gång skull stod med stadiga fötter på jorden. Att jag hade återvänt till min kärna - den som jag egentligen är och alltid kommer att vara. Alla murar var rivna. Allt som fanns var den friska, rena och vackra källa som var fylld med livskraft, energi och trygghet. För det viktigaste som 2012 lärde mig var att tryggheten ligger inte i ens sociala krets eller i platsen där man bor. Tryggheten finns inom varje enskild individ. Me, Myself and I. Och det är den personen som vi måste älska och ta vara på tills döden skiljer oss åt. Pencez de moy!
Tänk på mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar