Ambitionen att avsluta kapitel

Att växa och utvecklas är att rensa, att kolla igenom och att avsluta det man en gång har påbörjat. Det är att ta nästa steg ut mot det okända och lämna det gamla som inte länge har något större värde i väntan på framtiden. Mitt hjärta hade smärtat under sista halvan av förra året. Broar hade brunnit och murar sprängts i luften. Trots att det var nödvändigt att ta död på allt jag kände till, hade det bidragit till stor förvirring och turbulens. En gnagande instabilitet där andras röster stundtals var högre än min egen, gjorde mig frustrerad och utmattad. Att vara inne i en mental kris är inte ett misslyckande, en tragedi eller ett missöde. Det är en nödvändighet, för att förstå vad livet innebär och att få mer erfarenhet och lärdom. Man skulle kunna tycka att min känslomässiga kris borde ha kommit under hösten, som ett efterskalv av sommaren och tidiga höstens intriger. Men vad jag inte visste då, var att röken och glöden fortfarande pyrde i marken och asken ännu inte sjunkit under jorden. Mina tidigare val, har återigen gjort sig påminda, genom gnagande sår på min kropp och en återkommande utmattning. Orden har ekat bakom stängda dörrar och försökt sluka mig med sin beröring och giftiga kyssar.

Efter Björnriket kände jag återigen att jag inte kunna återvända till Studentstaden med gott samvete. Staden hade tömt mig på all energi och jag hade tömt den på alla goda sidor som den tog fram hos mig. Efter mitt största misstag i några varma sommardagar i juni visste jag att ingenting skulle bli det samma igen. Inom loppet av 48 timmar hade jag gått in i dimman och överskridit tillräckligt många gränser att himlen sakta tagit ett kolsvart dunkel. Studentstaden tog fram mina sämsta sidor, där jag känslokallt och nonchalant inte visade någon barmhärtighet.
Varje gång jag återvänder kommer samma destruktivitet tillbaka, samma känslokallhet och obarmhärtighet som gör att jag inte visar någon större hänsyn. Jag kommer tillbaka till gamla mönster, där skriken hörs om natten och tårarna reflekteras i ljuset från fönsterlampan. Att det nu är tre veckor kvar tills jag för några få dagar ska återvända, gör mig panikslagen. Mitt hjärta vill inte tillbaka och jag är inte redo att möta allt igen. Samma cirklar och samma fyrkanter. Det handlar inte om droger, eller sprit. Inte om stölder eller vandalisering. Det handlar om en känsla och en tendens att hänsynslöst bidra till krossade hjärtan. Omgiven av sociala normer jag aldrig tänker eller kan leva upp till. Det var som en osund relation som det var dags att säga hejdå till. Ett nödvändigt avslut jag inte längre kunde fly från eller hålla fast vid. Med fler oavslutade kapitel vid sidan av mitt skrivbord är det dags att skriva sista raderna i dem, ett efter ett. Separeras, gå vidare och låta dem förbi en del av arkivet.