Caught by the truth

Även om Oslo tog fram de allra bästa sidorna hos mig, visste jag innerst inne att jag ville stanna av fel anledning. Skälen och argumenten var många när de lades fram för min egen domstol och jury. De radades upp i en kilometer lång lista som räckte ända fram till dörren i rättsalen. Åskådarna satt tätt ihop trycka i bänkraderna i sina färgglada kläder och väntade spänt på beslutet som skulle komma. Ivriga och fyllda med spänning efter den utsaga som hade lagts fram under dagar och timmar med förhör och diskussioner. Argumenten var bra. Skälen var väl formulerade och relevanta. Men när Sanningen klev fram, i sin svarta kostym, perfekt rödmålade läppar och stora bruna ögon, och lät sin bestämda men förföriska stämma eka bland rättssalens kala väggar var det kört. Hur välformulerade mina ord än var, så var Sanningens ord starkare, högre och mitt i prick. Att ifrågasätta dem, skulle vara att ljuga både för mig själv och för omgivningen. Det skulle snarare resultera i fler problem och ångest än lösningar och välmående. För sanningen var den, att innerst inne försökte jag på alla desperata sätt stanna för att slippa ta itu med allt som väntade hemma i Sverige och Studentstaden. Det var ett försök att fly undan det jag en gång startat och dra ut på det jag var tvungen att ta tag i. Även om jag älskade Oslo som stad, människorna jag omgav mig med, atmosfären och känslan som staden gav mig så var inte det tillräckligt för att jag skulle kunna vara kvar. Det var inte meningen att jag skulle vara här just nu, eftersom det var fler kapitel och fler böcker som skulle få skriva sina sista rader och Det kunde jag inte göra härifrån. Mitt förflutna hade sakta börjat komma i kapp mig, men jag ville inte ta tag i det. Inte än. Inte nu. Jag kände mig inte redo att möta allt igen. Men Sanningen tittade på mig med sina stora bruna ögon, log med sina perfekta rödmålade läppar och förklarade att hur mycket jag än försökte kompromissa bort min avresa så var det en strid jag aldrig skulle vinna. Ju längre jag stannade desto mindre redo skulle jag känna mig. Ju längre jag valde att leva mitt liv som jag gjorde just nu, desto mindre tillit och tro till mig själv och min kompetens skulle jag få med tiden. Situationen med de rosa molnen och flygande elefanterna var ohållbar och skulle inte fungera i längden. Min Recovery var härmed slut och nu var det dags att "Go back to business". Oslo kanske tog fram de allra bästa sidorna hos mig, men den dolde bara mina dåliga sidor bakom ett skynke där de sporadiskt tittade fram, smygtittade på mig och utlöste utbrott och ilska som förstörde mig med sina gnisslande ljud. De gjorde större skada bakom skynket än framme på scenen. Hur mycket jag än ville glömma bort dem och vad de åstadkommit var de en del av mig och min personlighet. Hur mycket jag än ville kunde jag inte kompromissa bort dem eller det som tidigare hänt. Det var val jag gjort, vissa med stolthet, andra med nödvändighet. Men de var en del av mig och mitt liv och något som var tvunget att accepteras. Nu hade jag hade fått fly ett tag. Leva i en liten drömvärld långt bort från allt jag känt till. Men nu var det dags att bege sig tillbaka till verkligenheten och styra upp allting. Att låta allt jag teoretiskt sätt lärt mig under de senaste tio veckorna, alla insikter och känslor få sättas på prov och föra mig framåt. Att fly undan verkligenheten var inte att följa mitt hjärta och tänka på mig själv. Det var att blunda, förneka och stanna klockan. Stanna mitt liv och stanna mig själv i utvecklingsprocessen. När Sanningen lagt fram argumentet och därefter tittat på mig på det där speciella sättet, visste jag att jag var slagen. Jag kunde inte säga emot för jag visste att Sanningens ord var sanna och det visste domstolen och juryn också. För jag var inte den som flydde från verkligheten eller stod i bakgrunden och väntade på att livet skulle börja. Jag var den offensiva som tog tag i det, kämpade och tog upp fajten för det jag trodde på och aldrig kompromissade bort varken mig själv, drömmar eller mål. För det var precis som Sanningen sa; Man kommer aldrig känna sig redo att ta itu med vissa saker genom att vänta på rätt tillfälle. För det finns inget rätt tillfälle att göra det på utan det bästa är bara att ta itu med det direkt. Bara köra. Utan Tvekan, Rädslan och Tviveln - för Dessa är ens riktiga ärkefiender som kan krossa varenda liten del av en själv och livet.