Trots att jag i slutet av hösten blev utmattad av studentstaden, var det en utvecklande period socialt! Det var en nyttig erfarenhet att stå där öga mot öga med allt jag hade avsagt mig och gått ifrån. Gång på gång möttes jag av känslan att jag fattat rätt beslut och att jag gått vidare. En tillfredställelse av lycka som i små doser sköljde genom min kropp. Att få inspireras av de nya bekantskaperna som kommit under sensommar och hösten fick mig att blomstra. Att bli motarbetad och få stå tillsvars, fick mig att växa. Denna övergång i gapet mellan höst och vinter har gjort mig starkare än någonsin, inser jag i efterhand. Mer bestämd och trogen mot mig själv.
Alla fantastiska möten och samtal gav nya perspektiv och synvinklar på livet. Lärde mig mer om människan och hur vi fungerar.
A.S sa att man aldrig vara rädd för att älska sig själv, sitt liv och andra. Att alltid njuta av det man har och vara öppen för det nya. Att våga ge allt i alla situationer och alltid leva till 100%, för man aldrig vet när livet tar slut. Och det är sant. Jag förstår vad han menar men också varför denna självklara lilla sak ändå är så svår att förhålla det till. Kanske beror det på att vi båda sitter i samma båt och att ingen av oss vet hur man mår när man vaknar nästa morgon, som gör det hela komplext men samtidigt så viktigt?
När jag satt och sipprade på ett glas vin i Majorstua efter maten sa M. att det är viktigt att leva i nuet istället för i framtiden. För av någon anledning är man alltid på väg framåt och försöker ligga steget före trots att man innerst inne inte vet vad som händer i nästa ögonblick. Att vara närvarande i varje sekvens och njuta av varje möte, ögonblick och samtal genom att leva i nuet är någonting alla borde lära sig.
Något som är lätt att glömma.
Det var något som även E. påpekade när vi satt på Güntherska för någon dag sen.
När jag tänker tillbaka på hösten var dessa värderingar något som jag hade en tendens att glömma och var rädd för. Att våga älska mig själv, livet och andra eller att leva i nuet och vara närvarande i varje ögonblick. Istället låg jag ständigt steget före och stundtals väntade på att livet skulle börja istället för att leva det. Man borde njuta av det man har, upplever och är med om. Inte försöka se för långt fram. Det är så lätt att vara på språng och endast se målet. Att drömma och se visioner snarare än vägen dit. Vägen vars erfarenhet faktiskt gör drömmen verklig. Tunnelseendet är något jag lovat mig själv att försöka undvika - att inte bli bländad av ljuset eller fast i gruvans gångar. Trots det så kan jag hamna där ibland. Men som de blå ögonen med spektrum av blå nyanser sa, att ta vara på livet är att vara närvarande under varje minut och våga känna de känslor som händelser och ögonblick har att erbjuda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar