Höstens nästa station

Varningsklockorna hade ringt i timmar i mitt huvud. Det illande ljudet skar genom mina öron och fick huvudvärken att växa sig allt starkare ju närmre Sverige jag kom. Mina hjärtslag var sköra och smärtade för varje pulsering, samtidigt som klumpen i magen bildade ett lock ovanför magstrupen. Trots att jag innerst inne visste att det var för tidigt att återvända hade jag inget val. Ännu en gång hade min kropp sagt ifrån, skrikit sitt smärtsamma skrik och fått mig att inse att allt inte stod rätt till. Mitt senaste sjukdomsnederlag i juli hade slutat i stor dramatik och min kropp hade ännu inte återhämtat sig. Den hade försökt, med stor ansträngning att klara av de påfrestningar som den utsatts för under hösten. Försökt hänga med i det intensiva tempot som hade dragit igång och alla känslor från sensommarens dramatik – men det hade inte fungerat i längden. Min kropp behövde mer tid – den behövde andas. Efter ett observationsbesök på Århus universitetssjukhus hade jag fått se mig själv besegrad. Jag hade låtit den vita flaggan hissas och fladdra med de behagliga höstvindarna som svepte över den klarblå himlen. Jag kunde inte kämpa mot min egen sjukdom med envishet. Det fungerade inte så. Det fanns inget annat jag kunde göra åt saken – det var bara att acceptera läget. Försöka tänka positivt och gå på vetskapen om att det inte kunde bli värre än så här. Jag skulle få hjälp och de skulle hitta felen. Så småningom skulle allt bli bra även om det tog tid.
Trots att min sjukdom blomstrade var det inte den jag var mest orolig för. Det var inte den som fick varningsklockornas öronbedövande larm att tjuta i mina öron eller klumpen i magen att växa. Utan det var vetskapen om att jag skulle återvända till något som jag inte alls var redo att möta eller konfrontera, som fått oron att bli större. Jag var inte redo att ställa mig i försvarsposition för de val jag hade gjort. Jag orkade inte med att ännu en gång förklara eller stå upp för mina beslut. Jag orkade inte ta diskussionen en gång till eller bli en del av dramatiken igen. Höra detta tyckande, klagande och hackande. Det ständiga påpekandet om att jag inte följde jantelagens ramar längre, utan gått långt utanför ramarnas gränser – att jag hade förändrats. Min fysiska hälsa var för svag och det sista jag behövde var dessa samtal och diskussioner för de gjorde mig utmattad. Det fick mig att önska ännu mer att A.C var i stan som med sitt okomplicerade sätt lugnade mig i jobbiga situationer och som bara en nära vän kan göra ge mig en trygg och stabil famn att luta mig mot. Fast jag visste att det fanns en mening med allt det här. Mina vingar skulle ännu en gång testas och sättas på prov för en ny flygtur. Det var någonting jag behövde göra ensam utan att vara omgiven av tryggheten som jag suktade så mycket efter just nu.
Medan jag lyssnade på musiken från mig Iphone trummade mina fingrar nervöst på benet. De gav ifrån sig en lätt darrning och blev allt kallare och kallare. Det behövde inte bli så illa, tänkte jag sedan. Varför var jag tvungen att måla upp det värsta. Det behövde inte bli så illa. Det visste jag mycket väl. Allt skulle bli bra, försökte jag intalade mig själv. Allt skulle bli bra. Ändå darrade mina händer av rädsla den sista biten av resan och syret i lungorna verkade inte räcka till. Jag suckade tungt och slöt ögonlocken för en kort sekund i ett försök att lugna mig. Så fort jag blundade kunde jag se de vackra blå ögonen, vars färg gick i fyra olika nyanser, titta på mig med sitt fridfulla uttryck. Ögon som sist jag såg dem uppmanade mig att ta en dag i taget och försöka leva i nuet. Att inte tänka framåt utan bara njuta av varje minut. Allt skulle bli bra, uppmanade jag mig själv. Allt skulle bli bra.