Medan löven sakta föll ner från träden vid slottsbacken, sprang jag ständigt upp och ner för nya undersökningar och läkarbesök, observation och provtagningar. Läkarna letade i desperation efter orsaken till varför mitt gyllenbruna ansikte tagit en mattare ton och mina ögon sakta börjat att blekna.
Till en början hade jag svårt att acceptera att någonting var fel igen, för just nu hade jag inte tid med det. Det fanns så mycket annat i min agenda som jag planerat och var på väg mot. Att bli sjuk var inte en av de punkterna som stod högt på topplistan. Än så länge, tänkte jag naivt. Kan jag ju faktiskt gå. Jag kan stå upp och praktiskt taget leva normalt även om jag kanske inte orkar lika mycket. Min optimistiska sida hade redan satt ett datum i kalendern för när jag skulle lämna Sverige igen, trots att innerst inne visste att det inte skulle bli så. Men när mitt tjocka mörkbruna hår började fläckvis falla av, var jag tvungen att inse att min sjukdom var aktiv på en nivå den inte varit på flera år. Den rörde sig i kroppen, upp och ner, från ställe till ställe utan att vilja sätta sig. Små utslag på organen visades på proverna, men inte mer än så. Av någon anledning var jag inte förvånad. Det var på något sätt väntat även om jag innerst inne hoppades att allt var en dröm. Hade jag misskött kroppen igen? Låtit den gå försummad i all stress - allt suktande efter nya upplevelser eller var det bara så här det var menat att vara? I min hjärna sökte jag ständigt förklaringar till varför detta var tvunget att ske just nu. Samtidigt visste jag att det enda jag kunde göra var att acceptera läget och se till att den fick återhämta sig från det nederlag som det just nu led av. Låta allting ta sin tid även om det skulle ta ett tag.
Under denna helande process kom tankarna tillbaka till att livet är så kort. Att det ständigt gör drastiska vändningar och ställer oss på prov. Hur många drömmar och hur många mål man än må sträva efter, är det viktigt att leva för dagen. Att se varje minut som en gåva och ta vara på det och utnyttja tiden på det sätt man finner mest fruktbart. Att alltid ta hand om sig själv och älska sig själv i alla skepnader, är något alla människor borde lära sig. Är man inte nöjd med sin livssituation får man se till att skapa det till något man kan älska. För man kan aldrig skiljas från livet eller sig själv - det är något man ständigt måste stå ut med, behöver älska och ta vara på. Under min återhämtning återkom ett och samma citat i mitt huvud som praktiskt taget innefattade att; För att kunna visa sig från sin bästa sida behöver man ta hand om sig själv och älska sig själv på bästa sätt. Att skratta, att älska, att drömma, att leva och göra det man vill göra. Att inte sätta gränserna för sig själv utan istället sudda ut dessa ramar och låta färgerna spridas, vingarna vecklas ut och få luft mellan fjädrarna.
"Livet är ingenting man ska ta för givet. Det är något man ska vårda och vara rädd om."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar