Medan vinterkylan sakta började dra in över den danska kusten, kände jag hur jag blev starkare och starkare. Resan till Venedig hade kommit vid rätt tidpunkt, då stressen över livet sakta krupit sig innanför skinnet. Studentstadens dimma hade fått mig att under de sista veckorna vilja fly därifrån. Rastlösheten hade fått mina fingrar att trumma nervöst på knäet och skapa en längtan till mitt avresedatum. Det fanns ett begär att åka tillbaka till Oslo, samtidigt som jag visste att tiden fanns. Jag visste att det inte fanns någon möjlighet att åka innan februari, trots det var jag angelägen om att komma tillbaka till den norska huvudstaden som lyckats förföra mig. Medan jag satt på tåget till Malmö, funderade jag över förslaget jag fått om att skriva min uppsats i Oslo. Tanken lockade mer än någonsin. Även om jag innerst inne redan bestämt mig för att anta utmaningen, vägde jag fördelar mot nackdelar. Hur jag än vred och vände på det insåg jag att det fanns för många positiva punkter som gjorde att jag inte kunde tacka nej. Att få nya perspektiv, erfarenheter och kunna utvecklas var precis vad jag behövde. Jag var redo för ett nytt äventyr och allt som skulle hända på det. Det fanns inget som höll mig kvar i Studentstaden under våren därför såg jag ingen anledningen att stanna. Efter att ha känt irritationen stiga i min kropp och hur studentstaden praktiskt taget kvävt mig, var jag inte särskilt lockad till att stanna. Det var också en av anledningarna till att jag flytt hem till mina föräldrar så snart jag var klar med alla alla läkarbesök och studieplikter. Min relationen till mitt nuvarande hem var blandat - en slags hatkärlek som jag aldrig kommer förstå mig på. För av någon anledning sökte jag alltid efter anledningar som kunde ta mig därifrån när jag varit där för många veckor i sträck.
Därför var det en befrielse att landa på Malpensa och bege sig mot den sjunkande staden, där A.C några timmar senare mötte mig med öppna armar och sitt strålande leende. Dagar var fyllda med kultur, god mat och ett virrvarr av gränder som vi strossade längs. Resan var avstressande och lika helande som en intensiv spa-kur. Alla tankar om framtiden var som bortblåsta. Jag levde bara i nuet utan än tanke på morgondagen fram tills dess att jag begav mig mot Skandinavien igen. Jag visste att en stressig period väntade och att det var viktigt att hålla allt i schack.
Jag hade inte tid att varken bryta ihop eller få problem. Min hjärna var tvungen att vara fokuserad. Men de kommande dagarna blev ett panikslaget och mullrande saga som innefattade ett magplask, ett blödande sår och ett överbelastat huvud som inte kunde tänka klart. Men sammanbrottet hade jag inte tid med, därför var det bara att stiga upp från golvet direkt och fortsätta utan vila. Därefter skedde en tvärvändning som istället fyllde tillvaron med små lätta moln på en klarblå himmel utan att jag ens hunnit blinka. Strategisk marknadskommunikation var bland det roligaste jag arbetat med och allting kändes så lätt och motiverande. Praktiken sporrade mig till att utvecklas, mina uppgifter fick mig att inse att jag hamnat rätt och fick skrattet att sakta sprudla från magen och ut genom munnen. De fick de där dagarna i Rom att bli exceptionella. Som den vackra rosetten som knöt ihop året som varit på ett delikat och smakligt sätt, som passade mig perfekt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar