A moment to celabrate

Medan jag vandrade ner längs Slottsparken igår kunde jag inte låta bli att le. Den befrielse som jag känt när jag klev av planet på Gardemoen satt fortfarande kvar och jag kände mig fri. Luften i mina lungor var inte tung att andas utan gav mig istället kraft och styrka. Det kändes bra att ta en dag ledigt och försöka fixa det jag behövde göra och komma i ordning ordentligt. Efter en intensiv helg med mycket firande var jag ganska trött och att sätta sig med uppsatsen direkt kändes inte som ett alternativ. Mellan de täta molnen kunde jag urskilja solens strålar och ljuset som sipprade igenom hade en blek äggskalsnyans men den värmde fortfarande mitt ansikte. Det var ett sätt att få mig att landa. Att finna ro och låta mig själv njuta av tillvaron. Det var behagligt att ströva runt inne i Centrum och njuta av det härliga vädret och ögonblicket. Det var först när min mage började kurra sitt småhungriga ljud som jag insåg att jag strosat runt i snart tre timmar. 
Efter att både ha fyllt kylskåpet och inhandlat de toalettartiklar som jag glömt i Sverige, var det skönt att komma tillbaka till lägenheten för att göra mig ett litet mellanmål och kolla dagens mejl. Till min stora förvåning låg ett mejl i inkorgen som jag inte riktigt hade räknat med. Ytterligare ett stipendium hade trillat in och berättade att de stödde mitt uppsatsforskning med ett ekonomiskt bidrag som var mer än behövligt. För min del var det inte pengarna om gjorde mig gladast, utan kvittot på att det fanns andra som tyckte att jag gjorde något meningsfullt med min masteruppsats och berörde ett viktigt ämne. Det var bevisligen inte bara jag som tyckte att ämnet var intressant och värt att diskutera, vilket fick fjärilarna att fladdra inuti min mage. Jag kände mig redo att leverera och att leva upp till de förväntningarna som nu fanns på mig. Jag visste att det skulle kräva mycket tid, men i slutändan skulle det vara värt mödan.