I den målande livsnjutningens fotspår

Det är en njutning att vara här! En befrielse som får en harmoni att rusa genom kroppen som regelbunda havsbrisar. Det har snart gått två veckor sedan jag anlände till den norska huvudstaden efter ett minst sagt hektiskt halvår. Oslo och den norska kulturen värmer mitt hjärta. Får mig att automatiskt le medan jag vandrar i dess stadslandskap. Ett varmt folk som utstrålar en sådan fridfullhet, ro och naturlighet inför livets utsökthet. 

Man skulle kunna tro att det borde vara ensamt att komma själv till en stad, där man egentligen inte har någon bred social krets och med ett syfte att snöa in sig, nörda ner sig i en uppsats vars diskurs är ungefär lika tvärvetenskaplig som trådarna i ett spindelnät. Men istället är det snarare tvärtom. Att komma själv, stängde inga dörrar utan ställde dem snarare på glänt. Det skapade en iver och nyfikenhet som automatiskt fick mig att vilja möta varje dag med ett öppet och varmt hjärta där allting är möjligt! Där gränser endast är en illusion och nya erfarenheter en del av dagen. Varje dag har lärt mig något nytt. Fått hjärnan att arbeta och registrera livets rörelser och ögonen att registrera alla visuella förändringar i omgivningen.