Glowing in the dark

St Petersburg Winter Palace Herimitage I

Last days of October in Oslo

Gryning i Oslo

Miss independent

Samtalen du har med dina vänner bör handla om hur ni mår, vad som gör er lyckliga och hur ni kan få ert eget kungarike att blomstra. Handlar det om andras liv, vad de gör fel och hur de borde förändras bör du se över ditt eget liv och vilka personer du har runt dig... 

Klockan är lite över sex och just nu är jag på väg in till Stockholm, denna blåsiga måndagsmorgon för redovisning av ett grupparbete. På pendeln är det lika tyst som vanligt vid den här tiden. Skulle någon tappa en nål på golvet skulle ekot väcka de halvsovande resenärerna som just längtar tillbaka till sängen. Personligen känner jag mig relativt pigg - inte särskilt trött eller förbryllad över att det är måndag. Musiken som spelad från min Iphone kommer får mig på gott humör.

Att jag funderar mycket kommer kanske inte som en överraskning. Det är ju något som återkommande lyfts fram här.. 

Alla människor har olika behov och olika livsstil. De kan vara snarlika och ens vänners prioriteringar kanske är liknande som ens egna. Men det är alltid något som skiljer sig. Det finns alltid personer i ens närhet som kommer ha åsikter och vilja förändra delar av ens tillvaro. I de lägen är det viktigt att tro på sig själv och att man är den som vet vad som är bäst. Min filosofi är att man ska inte vilja förändra personerna i ens omgivning. Att man ska älska dem för dem de är, och att de ska älska en själv för den man själv är. Många kanske gillar eller älskar tanken av en, men kanske inte den man är fullt ut. De kan älska en, om man förändrar visa punkter utifrån deras checklista för hur den perfekta "jag" ska vara. I de lägen brukar jag ofta ställa mig frågan om de är värda tiden, besväret och energin. I nio av tio fall har svaret varit nej. Det är onödigt. Deras trångsynthet kommer i de flesta fall inte förändras. De kommer alltid hitta saker hos en som inte följer deras mall och oftast bygger det på deras egna osäkerhet gällande sina egna val. Det är alltid enklast att förändra andra än ta tag i de duster man har med sig själv, så är det bara. De pikar jag oftast får har främst att göra med "flådiga" eller "glamorösa" eller "fina" livsstil som andra tycker att jag har.. Varav mitt resande, mina inköp av kläder, mitt val av maträtter och vin eller mitt val att vara vän med mina ex ofta står på tapeten. Huruvida dessa val påverkar dem, är något jag fortfarande försöker förstå, eftersom  jag aldrig krävt att de ska prioritera eller leva på samma sätt. Och nej, jag har aldrig förändrat dessa punkter i mitt liv. Jag är nöjd med min livsstil och kommer fortsätta ha den. Min uppmaning är: var aldrig rädd att stå på dig för det du tror på. Att kämpa och argumentera. Dina vänner, din familj och dina bekanta är inte du. Det är du som ska kunna leva med dina beslut, val och handlingar. Det är ingen annan. Lev, älskar och njut! Lär dig av allt du är med om och gör inte om idiotiska misstag. Ägna inte tid åt petiteser eller åt sådant som får dig att må dåligt. Den energin kan du lägga på något som får dig att må bra istället eller utvecklar dig. Lev, njut och älska tillvaron. Det borde stå högst på allas prioriteringalista. Vad det innefattar, tja, det är upp till en själv. 

Live and Learn!

Det är helt fantastiskt hur fort tiden går. Hur snabbt den sveper förbi utan att man ens hinner tänka eller reflektera. Hösten börjar successivt övergå till vinter och under de senaste veckorna har jag ägnat kvällarna till att plugga och åter plugga. Jag har tagit massor av prover, pratat med läkare, blivit överdoserad och gjort undersökning efter undersökning. Mitt emellan allt det här har jag hunnit njuta av goda middagar, lagat massor av mat och haft fantastiska stunder med mina närmaste. Det har varit en intensiv period med fullspäckat schema. Jag har sakta med säkert börjat bli färdig med några av mina oavslutade projekt. Många är fortfarande under process, men på väg att avslutas. Jag har min pågående kurs, min uppsats ska ventileras och min sjukdom ska utvärderas och planläggas innan jag är i hamn. 

Därefter bär det av mot nya äventyr fyllda med nya upplevelser, erfarenheter och händelser. Jag ser fram emot det, men det ska bli kul att se vad som sker under de närmsta månaderna tills jag kommer dit. 

Trots att jag många gånger varit frustrerad över att vara tillbaka har jag vetat att det är nödvändigt. Det är inget att misströsta eller att klaga över. Det är som det är. En viktig period i mitt liv. Jag lär mig ständigt mycket om mig själv och hur jag hanterar olika situationer. Den här erfarenheten är långt ifrån negativ utan bara positiv. 
Frustrationen som jag känt, under de senaste månaderna, bottnar främst i reseförbudet som jag satte för mig själv efter min födelsedag och att jag tvingade mig själv att stanna i Studentstaden hela hösten. Anledningen till varför jag satte dessa regler och förbud för mig själv var för att jag behöver bli klar med de projekt jag påbörja och jag måste lära mig att leva mer i nuet. Att skaffa mig en fungerande vardag som jag trivs och är nöjd med - kunna göra det bästa av situationen. Jag har varit frustrerad vid flera tillfällen. Fått panik och bara velat skrika ut ilska. Haha. Jag har varit så nära att boka biljetter bort härifrån, men eftersom jag fryst mina tillgångar har det varit praktiskt omöjligt. Detta kanske låter extremt, men resandet är nästintill ett beroende för mig. Ett intresse jag prioriterar mest av allt. För att lindra mitt beroende och följa mina regler var detta nödvändigt. Hehe. Jag har rest så mycket under senaste året, att jag behöver avvänja mig från att vara ute så mycket. Stilla min hunger efter att utforska och ta planet mot nya destinationer. Dock var det ett av de bästa besluten jag gjort på länge, för jag har verkligen behövt det. Att bara leva i nuet och inte kunna åka någonstans. För mig är lätt att känna sig instängd, men det är något jag måste lära sig att hantera under vissa perioder. Alla människor har saker de måste jobba på och det är viktigt att utvärdera sig själv och arbeta med sina svagheter. Det gör att man blir ännu starkare och kan hantera livet ännu bättre. 

October

Autumn leaves

Plikter och nödvändigheter

Efter fem veckor i Studentstadens känns det fortfarande ovant att vara på plats. Det som har varit mitt hem i över fem år, känns nu främmande och inte lika familjärt. Någonting är annorlunda... Trots att allt är perfekt här uppe - mitt liv är otroligt stabilt utöver min sjukdom. Mina närmaste vänner är i stan hela hösten, jag trivs bra med mina studier och motiverad, har tid att träna och göra det jag vill utöver skolan. Ändå är det någonting som får mig att vilja härifrån så fort tillfället ges. Som får mig att stundtals bryta ihop och fråga mig själv varför jag spenderar hösten på en plats som får mig att känna mig instängd. Samtidigt vet jag att jag inte kan vara stationerad på någon annan plats just nu. Jag har fortfarande viktiga kapitel att avsluta i Studentstaden innan jag beger mig tillbaka till Oslo, kanske vidare till Köpenhamn eller London. För trots hur mycket jag vantrivs, hur mycket frustration jag känner inom mig ibland så är jag inte den som flyr. Jag är inte den som blundar för problem eller väntar på en förändring. Istället tar jag upp fajten, kämpar, tror och satsar. Jag försöker hitta lösningar och andra alternativ för att förändra situationen. I dagens moderna samhälle handlar det mesta om inställning och att våga. Att med integritet skapa sig möjligheterna för att komma dit man vill, utan att vara elak eller trampa andra människor avsiktligt på tårna. Även om jag många gånger vill skrika högt och ifrågasätta mitt beslut att välja plikten före mitt hjärta, så vet jag att för att kunna förverkliga mina drömmar, följa mitt hjärta och nå ditt jag vill måste jag ta mig igenom den här perioden. Göra det bästa av situationen och försöka fokusera på det jag vill få ut med det här. 

Vila

SLE

Det är ett ständigt snurrande på min kompass. Från väst till öst - norr till söder. Både i mitt liv och min geografiska plats. Ännu en gång är min SLE tillbaka och av något en anledning är jag inte förvånad. Till viss del känns mitt hjärta krossat av det, samtidigt som det är som det är. En svår situation som jag kommer få leva med för resten av mitt liv. Måndagen och tisdagen tillbringade jag på akademiska och i telefon med mina olika läkare. Just nu är det på tal om att jag ska göra cellgiftsbehandlingen Mabthera igen. Jag äter ju dagligen cellgifter, men Mabthera är en starkare kur som jag gjort tidigare. Jag minna sist jag gjorde den. Det var en obehaglig period, fylld med illamående och fysisk nedsatthet. Jag minns orkeslösheten och utmattningen. Återhämtningsperioden på flera månader. Jag hoppas inte är biverkningarna blir lika stora den här gången. Samtidigt att det bästa alternativet. Det man aldrig ska glömma är att uppskatta livet. Att leva det och älska det för varje sekund. Man vet aldrig vad som händer. Hur det blir eller hur det kommer sluta. Jag har levt med min SLE i över sex år. Det har gjort mig till en bättre och ödmjukare människa. En livsnjutare och en äventyrare. Det är en svår sjukdom som ter sig på olika sätt. För mig är organen mest drabbade. Ständigt inflammerade och påverkade. Men det är en del av livet och det gäller alltid att göra det bästa av situationen.  

Virvelvind

24 augusti 2014

De senaste veckorna har varit lite av en virvelvind. Tempot har varit högt och spänningen har legat som en elektrisk hinna ovanför mitt huvud. Fylld med trådar beredda att ge stötar om jag går utanför det inspärrade området. PR och kommunikationsbranschen känns helt rätt. Det är exakt vad jag vill hålla på med och det är roligt att arbeta med. Trots att tiden på byrå har varit intensiv så är branschen helt rätt. Däremot har jag inte riktigt vant mig vid att vara tillbaka, eller landat med båda fötterna på den uppländska och sörmländska jorden. Benen känns fortfarande vingliga, ostadiga och fötterna runda som tennisbollar. Som det känns nu kommer jag inte bli långrandig i Stockholm/Uppsala om jag inte måste. Det kommer antagligen bära tillbaka till Oslo så snart möjligheten finns. Jag kan inte respektera den sidan jag upplevt av huvudstaden. Jag kan inte tolerera det mindervärdeskomplex som återkommande gör sig påtagligt i vissa situationer och sekvenser. Men det ska väl förtydligast att det är endast min nuvarande uppfattning och erfarenhet -  det kan ju komma att ändras under hösten. När jag sa det till en vän, fick jag praktiskt taget svaret att klarar jag inte av att tolerera den vresiga attityd och kyliga klimat som jag känt i Stockholm, så klarar jag inte resten av att bo i världens storstäder heller. Ett uttalande som jag kanske finner krypiskt och något egocentriskt. Alla kan inte älska samma städer, acceptera samma saker.. Då skulle världen inte fungera. Det finns många storstäder som jag tycker jättemycket och kanske kommer min åsikt ändras under hösten. Jag känner mig öppen att se mer, och lära känna staden bättre. Men det blir nog aldrig mitt permanenta bostadsort. Kanske bottnar min avsmak kring Stockholm i min längtan efter Oslofjordens friska vindar och de grönskande topparna som omringar Oslodalen. Kanske har det att göra med att jag inte tycker om de sidor som förstärks hos mig när jag är där. Att jag inte skrattar och sprudlar av glädje, utan alltid är arg och sur. Känner mig instängd. Kanske har det med minnen att göra. Ibland är bara barriärerna förstora för komplexa och för komplicerade. 

End of summer

Midnight

Det känns fortfarande ovant att vara tillbaka i Uppsala och Stockholmsområdet. Att vandra längs gatorna och folkvimlet i staden. 

Det senaste året har varit fantastiskt och allt jag kunnat drömma om. En komplicerad enkelhet som är bittert söt. Komplex och omfångsrik i sin smak att den knappt går att beskriva. Jag har tillbringat månader i Danmark och Norge och älskat varje minut av livet. Inte haft den minsta längtan efter att komma tillbaka, utan snarare bävat för ögonblicket.

Sommaren i barndomstrakterna var det bästa som kunde ha hänt. Att få njuta av livet med mitt grabbgäng, känna landets enkelhet och lugn och njuta av höglandets harmoni. Jag har skrattat som aldrig tidigare och älskat tillvaron som aldrig förr. 

Under det senaste året har jag lärt känna mig själv, mina värderingar, prioriteringar, vad jag vill åstadkomma och ta mig i livet. Hur jag vill leva och vad jag älskar med livet. Det senaste halvåret har fått mig att inse hur mycket jag uppskattar enkelheten och naturen. Vilket starkt behov jag har av att resa, att träna, att njuta och vara med de jag älskar. Efter ett år och två månader är jag tillbaka i Svealand, den här gången både i Uppsala och Stockholm. På väg mot nya destinationer och äventyr som ska föra mig ännu ett steg längre fram. Första dagen på PR-byrån är nu avverkad och första intrycket är positivt. Jag ser fram emot hösten och få testa mina vingar, lära känna Stockholm. Något inom mig säger att det kommer bli ett fortsatt bra år och det är med spänning jag väntar på  att skriva nästa sida. 

En oförglömlig sommar

Det har varit en obeskrivlig sommar och jag har älskat varje sekund av den. Tillsammans med människor jag avgudar och älskar har jag druckit vin under härliga sommarkvällar. Ätit kulinariska rätter och avnjutit utsökta middagar i nära och käras sällskap. Det var varit oförglömliga ögonblick och för första gången på väldigt länge har jag lyckats leva i nuet, i enkelhet och kunnat uppskatta varje minut, sekund och tiondel av min vakna tid. Jag har funnit delar av mig själv som jag saknat. Fått perspektiv på livet och vad jag värderar. Jag har fått känna hur det är att leva i sommarnattens sken. 

I morgon bär det upp till Studentstaden igen och sommaren tar därför sin sista refräng. På måndag är det nya äventyr som väntar. Det är dags att bli vuxen, börja praktiken på PR-byrå och se mer av Stockholm. Det är med vemod jag nu lägger mig för att sova. Suktande efter fler sommarkvällar i nära och käras sällskap. Längtan efter deras närhet och kärlek som får mig att le som aldrig förr. 

Sunset

Lake

Idyllic

I barndomens fotspår

Österlen<3

I sommarnattens vackra famn

Regnet smattrar mot fönsterrutan till gästrummet på Österlen, samtidigt som vindpustarna sveper förbi med jämna mellan rum. Utanför fönstret är det mörkt. Sommarnattens violetta färger dominerar himlavalvet som fått en behaglig nyans. Snart är det dags att sova och efter en helg i Skånes vackra österlen ska jag fortsätta till höglandet. Tillbaka till mitt föräldrarhem som jag tillbringat större delen av sommaren i. I familjen och goda vänners sällskap. Jag har njutit av de varma sommarkvällarna, skrattat mig igenom dagarna och strålat av lycka i denna trygga famn. Bland de jag älskar och håller varmt om hjärtat. Sommaren har gått fort och mina dagar i Studentstaden har varit väldigt få. Istället har jag tillbringat tiden i södra Sverige och Oslo, och pendlat upp till Studentstaden och Stockholm för speciella händelser. Oslo på sommaren är som en dröm. Sagolikt vackert, med sin blomstrande innerstad och härliga atmosfär. Sköna öar att vara på, fjorden att svalka sig i. Medan Höglandets böljande natur sträcker sig på höjderna och trästaden fylls med turister. Vättern som fagert breder ut sig i dalsluttningen... Visst är Norden allt vackert. Sagolikt och Drömskt. Intensivt och Dramatiskt. Gripande och Ögonfallande. 

Studentstadens koma

Att komma tillbaka till Studenstaden var ångestfyllt. Bara det faktum att jag lämnade Oslo för en plats jag helst av allt ville slippa, var inte bara hjärtekrossande utan också sinnesdödande. Jag visste inte vad jag hade att hämta i Studenternas vimmel och fylledimmor. I ljudet från klirrande flaskor och sprudlande fester. Mina böcker fanns inte ens på biblioteket och lugnet som funnits i min kropp under tio veckors tid kändes som ett minne blott efter bara några timmar. Att komma in i hamsterhjulet var inte svårt. Det var nästintill omöjligt att undanfly. Samtidigt visste jag att jag inte hade något val. Min examen väntade. Jag behövde avsluta alla kapitel som jag börjat skriva på. Alla projekt som var i process. Dessutom kunde jag inte fly undan mitt riktiga liv så mycket längre. Visionen att skapa en karriär och arbeta över hela världen var tvunget att inledas i Stockholm, eftersom det var bästa platsen att börja på i Skandinavien. Sjukhuset band fast mig vid Studentstaden med osynliga kedjor, så det var bara att finna sig i situationen... Leva med det. Göra det bästa med de redskap och verktyg som låg framför mig på bordet. Börja bygga en ny grund och se det som en nödvändighet... Efter att jag varit i Studentstaden i två dagar, begav jag mig iväg igen. För att samma kraft och energi för de kommande månaderna. Jag lät två av Sydeuropas vackra städer lugna mina stressade nerver och ångesten som tryckte mot mitt bröst. Dämpa saknaden efter Oslo och smärtan från vetskapen om att jag skulle tillbringa månader i Uppsala. Det var en kamp att komma tillbaka till Uppsala och jag försökte göra allt jag kunde för att undfly studentstadens koma. Komma bort från hamsterhjulet och den galna atmosfären som fick mig att vilja skrika om nätterna. Stundtals kom jag på mig själv att nästan boka en biljett därifrån. Bara för att slippa känna känslan av att mitt hjärta nästan gick sönder av att vara på plats eller av tanken på att jag bara ville tillbaka till Oslo. Fast samtidigt, vad hjälpte det att fly? Jag visste ju exakt vad problemet var - därför var det bättre att försöka förbättra situationen. För det fanns vissa saker som kedjade fast mig vid studentstaden just nu. Saker som jg var tvungen att göra, för att kunna gå vidare. Och det var något jag inte kunde prioritera bort.

Barcelona

Beauty of Barcelona

Rom

Att få några veckors restid var mer än behövligt. Tankarna som snurrat i mitt huvud, under de senaste månaderna, hade gjort mig förvirrad och stundtals osäker på mig själv. Även om Oslo varit mer av en healingprocess, där jag under 3 månader hade fått koncentrera mig på mig själv och mitt eget välmående, kände jag mig utmattad. 

När jag klev av planet i Rom, kändes det som att tyngden lättade lite från mina axlar. Att få tillbringa helgen med mina damer och bara få vara, gjorde mig lugn och harmonisk. Två dagar med flanerande på Roms gator, konstmuseum, god mat och utsökt vin väntade i bästa av sällskap. A.C tog oss till lokala restauranger, två små pärlor vi inte besökt tidigare. I två dagar frossade vi i viner, tryffel och ostar. La Barberia blev en ny Rom favorit, som varje människa borde besöka.

Walking my childhood paths

Perfektionens fantasi

Att sätta höga krav och stor press på sig själv, är att skapa begränsningar. Ett osynligt ramverk och stereotypa normer om en fläckfri värld där inga misstag får göras. Allt ska vara planerat och fungera in i minsta detalj. I skuggan av detta skimmer finns en stolthet som skapar rädsla och tvivel, istället för att ge möjligheter och chanser till utveckling. Trots att man vet att ingen är fullärd, vill man så gärna kunna allt med en gång. Man tänker tio extra gånger innan man agerar och kastar sig helst inte ut i det okända utan att ha ett hum om vart man är på väg. Sökandet efter perfektion  - en fantasivärld som egentligen inte existerar mer än i det egna huvudet. 

Personligen har jag aldrig sett mig själv som en perfektionist, snarare som en person som alltid ger 100 % och vill göra sitt bästa i alla situationer. Sedan några veckor tillbaka har jag försökt bena ut skillnaden mellan dessa och var den hårfina gränsen mellan perfektion och noggranhet. På sistone har jag återkommande fått höra att jag begär alldeles för mycket av mig själv. Att jag borde sänka kraven och njuta av det jag håller på med. Ingen förväntar sig att jag ska vara den perfekte - ingen mer än jag själv. De vet att jag klarar och kommer komma dit jag vill ändå. När kommentaren kommit upp ställer jag mig automatiskt i försvarsposition och säger: jag försöker inte vara perfekt, bara göra ge mitt bästa. Samtidigt vet jag att det finns någon sanning i det de säger. För är det inte så att jag ger allt och lite till. Försöker göra allt perfekt in i minsta detalj, försöker sudda bort varenda skråma från mina arbeten. Kämpar mig utmattad och trött? Har jag inte ibland svårt att njuta, för att jag begär så mycket? Jo... Visst är det så. Så vart går gränsen mellan perfektion och noggranhet?

Jag kan tänka mig att det för många handlar om att bevisa för andra vad de klarar och kan. Vilken kompetens som de besitter och kan bidra med i ett globalt perspektiv. Av någon anledning handlar det snarare för mig om att bevisa allt för mig själv. För på sistone har det funnits ett stort tvivel på mig själv och min kompetens än på vad omvärldens tror och tycker. 

För ett tag sedan sa någon att hur mycket omgivningen än tror att du klarar det, så är det alltid viktigaste att en själv tror på sig kompetens dubbelt så mycket. Tror inte jag på att jag klarar det, kommer jag aldrig klara det. 

Enchanting Rome