De senaste veckorna har varit lite av en virvelvind. Tempot har varit högt och spänningen har legat som en elektrisk hinna ovanför mitt huvud. Fylld med trådar beredda att ge stötar om jag går utanför det inspärrade området. PR och kommunikationsbranschen känns helt rätt. Det är exakt vad jag vill hålla på med och det är roligt att arbeta med. Trots att tiden på byrå har varit intensiv så är branschen helt rätt. Däremot har jag inte riktigt vant mig vid att vara tillbaka, eller landat med båda fötterna på den uppländska och sörmländska jorden. Benen känns fortfarande vingliga, ostadiga och fötterna runda som tennisbollar. Som det känns nu kommer jag inte bli långrandig i Stockholm/Uppsala om jag inte måste. Det kommer antagligen bära tillbaka till Oslo så snart möjligheten finns. Jag kan inte respektera den sidan jag upplevt av huvudstaden. Jag kan inte tolerera det mindervärdeskomplex som återkommande gör sig påtagligt i vissa situationer och sekvenser. Men det ska väl förtydligast att det är endast min nuvarande uppfattning och erfarenhet - det kan ju komma att ändras under hösten. När jag sa det till en vän, fick jag praktiskt taget svaret att klarar jag inte av att tolerera den vresiga attityd och kyliga klimat som jag känt i Stockholm, så klarar jag inte resten av att bo i världens storstäder heller. Ett uttalande som jag kanske finner krypiskt och något egocentriskt. Alla kan inte älska samma städer, acceptera samma saker.. Då skulle världen inte fungera. Det finns många storstäder som jag tycker jättemycket och kanske kommer min åsikt ändras under hösten. Jag känner mig öppen att se mer, och lära känna staden bättre. Men det blir nog aldrig mitt permanenta bostadsort. Kanske bottnar min avsmak kring Stockholm i min längtan efter Oslofjordens friska vindar och de grönskande topparna som omringar Oslodalen. Kanske har det att göra med att jag inte tycker om de sidor som förstärks hos mig när jag är där. Att jag inte skrattar och sprudlar av glädje, utan alltid är arg och sur. Känner mig instängd. Kanske har det med minnen att göra. Ibland är bara barriärerna förstora för komplexa och för komplicerade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar