Att sätta höga krav och stor press på sig själv, är att skapa begränsningar. Ett osynligt ramverk och stereotypa normer om en fläckfri värld där inga misstag får göras. Allt ska vara planerat och fungera in i minsta detalj. I skuggan av detta skimmer finns en stolthet som skapar rädsla och tvivel, istället för att ge möjligheter och chanser till utveckling. Trots att man vet att ingen är fullärd, vill man så gärna kunna allt med en gång. Man tänker tio extra gånger innan man agerar och kastar sig helst inte ut i det okända utan att ha ett hum om vart man är på väg. Sökandet efter perfektion - en fantasivärld som egentligen inte existerar mer än i det egna huvudet.
Personligen har jag aldrig sett mig själv som en perfektionist, snarare som en person som alltid ger 100 % och vill göra sitt bästa i alla situationer. Sedan några veckor tillbaka har jag försökt bena ut skillnaden mellan dessa och var den hårfina gränsen mellan perfektion och noggranhet. På sistone har jag återkommande fått höra att jag begär alldeles för mycket av mig själv. Att jag borde sänka kraven och njuta av det jag håller på med. Ingen förväntar sig att jag ska vara den perfekte - ingen mer än jag själv. De vet att jag klarar och kommer komma dit jag vill ändå. När kommentaren kommit upp ställer jag mig automatiskt i försvarsposition och säger: jag försöker inte vara perfekt, bara göra ge mitt bästa. Samtidigt vet jag att det finns någon sanning i det de säger. För är det inte så att jag ger allt och lite till. Försöker göra allt perfekt in i minsta detalj, försöker sudda bort varenda skråma från mina arbeten. Kämpar mig utmattad och trött? Har jag inte ibland svårt att njuta, för att jag begär så mycket? Jo... Visst är det så. Så vart går gränsen mellan perfektion och noggranhet?
Jag kan tänka mig att det för många handlar om att bevisa för andra vad de klarar och kan. Vilken kompetens som de besitter och kan bidra med i ett globalt perspektiv. Av någon anledning handlar det snarare för mig om att bevisa allt för mig själv. För på sistone har det funnits ett stort tvivel på mig själv och min kompetens än på vad omvärldens tror och tycker.
För ett tag sedan sa någon att hur mycket omgivningen än tror att du klarar det, så är det alltid viktigaste att en själv tror på sig kompetens dubbelt så mycket. Tror inte jag på att jag klarar det, kommer jag aldrig klara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar