Studentstadens koma

Att komma tillbaka till Studenstaden var ångestfyllt. Bara det faktum att jag lämnade Oslo för en plats jag helst av allt ville slippa, var inte bara hjärtekrossande utan också sinnesdödande. Jag visste inte vad jag hade att hämta i Studenternas vimmel och fylledimmor. I ljudet från klirrande flaskor och sprudlande fester. Mina böcker fanns inte ens på biblioteket och lugnet som funnits i min kropp under tio veckors tid kändes som ett minne blott efter bara några timmar. Att komma in i hamsterhjulet var inte svårt. Det var nästintill omöjligt att undanfly. Samtidigt visste jag att jag inte hade något val. Min examen väntade. Jag behövde avsluta alla kapitel som jag börjat skriva på. Alla projekt som var i process. Dessutom kunde jag inte fly undan mitt riktiga liv så mycket längre. Visionen att skapa en karriär och arbeta över hela världen var tvunget att inledas i Stockholm, eftersom det var bästa platsen att börja på i Skandinavien. Sjukhuset band fast mig vid Studentstaden med osynliga kedjor, så det var bara att finna sig i situationen... Leva med det. Göra det bästa med de redskap och verktyg som låg framför mig på bordet. Börja bygga en ny grund och se det som en nödvändighet... Efter att jag varit i Studentstaden i två dagar, begav jag mig iväg igen. För att samma kraft och energi för de kommande månaderna. Jag lät två av Sydeuropas vackra städer lugna mina stressade nerver och ångesten som tryckte mot mitt bröst. Dämpa saknaden efter Oslo och smärtan från vetskapen om att jag skulle tillbringa månader i Uppsala. Det var en kamp att komma tillbaka till Uppsala och jag försökte göra allt jag kunde för att undfly studentstadens koma. Komma bort från hamsterhjulet och den galna atmosfären som fick mig att vilja skrika om nätterna. Stundtals kom jag på mig själv att nästan boka en biljett därifrån. Bara för att slippa känna känslan av att mitt hjärta nästan gick sönder av att vara på plats eller av tanken på att jag bara ville tillbaka till Oslo. Fast samtidigt, vad hjälpte det att fly? Jag visste ju exakt vad problemet var - därför var det bättre att försöka förbättra situationen. För det fanns vissa saker som kedjade fast mig vid studentstaden just nu. Saker som jg var tvungen att göra, för att kunna gå vidare. Och det var något jag inte kunde prioritera bort.