Förändringar

 

Jag kommer aldrig glömma hur mitt skratt ljöd medan vi gick genom Hyde Park eller hur den sprudlande känslan svepte genom min kropp, när jag sommaren 2007 tillbringade en vecka tillsammans med min kära vän, Aurian i London. Det var en oslagbar sommar, då jag för första gången upptäckte världen på egen hand. Efter att ha tillbringat två veckor i Strasbourgh på ett utbyte för ungdomar, begav jag mig till London för att möta denna fantastiska och underbara kvinna som alltid kommer ha en stor plats i mitt hjärta. En person som förstår mig som ingen annan och som funnits där genom så många olika faser i mitt liv. 

 Men mitt syfte med detta inlägg är inte att tala om min vänskap med Aurian. Det är inte heller att berätta om gamla minnen, utan att tala om förändringar och faserna. 

Den stabila grunden har blivit allt starkare under hösten. Mina prioriteringar och värderingar allt tydligare, likaså mina principer och valet av livsstil. Efter att ha tillbringat X antal timmar med A.C och E. har det gått upp för mig hur mycket jag har förändrats på sistone. Mitt senaste mentala breakdown var antagligen den stora brytpunkten - den dånande åsksmällen innan stormen la sig och molnen försvann. Perioden var antagligen behövlig för att jag skulle inse hur jag ville leva mitt liv. Att jag priorierade skratten, lyckan och glädjen framför den ångest, stress och klump i bröstet som jag känt under den senaste tiden. Det fick mig att ännu en gång inse hur viktigt det är att omge sig med människor som man känner att man mår bra av och har något utbyte med. Det kan låta känslokallt och grymt. Kanske till och med en aning hjärtlöst, men ännu en gång kom jag att tänka på hur kort livet är. Hur viktigt det är att njuta av den tiden ens hjärta slår mot bröstkorgen. Att ta vara på livet och ge kärlek till människan på olika sätt, liksom prioritera det som man tycker är viktigt för en. Livet är ett äventyr fylld med spänning och utmaningar. 

LONDON CALLING!

Tanken på att jag faktiskt ska till London om tre veckor får fjärilarna att dansa i min mage. Det var länge sedan sist, nästan ett och ett halvt år sedan. Så länge har vi inte varit ifrån varandra sedan 2007. Det kommer bli en riktig kulturresa, fylld med museum, god mat och dryck men också strosande längs Londonsgator och antagligen lite shopping. Ska jag vara ärlig så försökte jag hålla fingrarna bort från att boka biljetterna. Jag sa till mig själv i september att tiden inte fanns, men jag kunde inte låta bli. Begäret var för stort och mitt suktande var för starkt. Det är mitt andra hem, en plats där jag verkligen känner mig hemma, som jag älskar att vara i och inte kan klara mig utan. Det är något speciellt med den staden, något som inte riktigt går att förklara. Biljetterna är bokade, allt annat är också fixat. Det enda jag gör nu, är att räkna ner tills det är dags att bege sig och i mitt huvud spelas The Clash sång, som gör mig extra varm i det kyliga höstvädret. 

London Calling, nanana!

SHE

 

 Fotograf: littlemewhatever.deviantart.com

http://www.twobeats.com



 Innan jag börjar vill jag uppmärksamma denna helt fantastiska fotograf, vars bild jag upptäckte för ett bra tag sedan. Jag tror faktiskt att det är första gången jag använder någon annans fotografi på den här bloggen, men jag kände att bilden passade rätt bra in på det jag kommer att berätta. En representativ bild för mitt nya bokprojekt som jag snart ska sätta igång med. Hur som helst. Kolla in den här fotografens hemsida, lika så hennes deviantart page. Jag är trots allt Kulturentreprenör och konstvetare. Ibland måste även den ådran visa sig för omvärlden.

*

Det finns en historia som jag länge haft i tankarna men ännu inte skrivit ner. En vinkel och en berättelse som ska läggas i mitt arkiv, synligt för omvärlden att ta del av. Så snart mina tentor är över ska mitt nya berättelseprojekt ta fart. Research måste läggas fram och en synopsis ska också skrivas ner. Dessutom måste jag fundera ut hur jag vill berätta historien och vilka aspekter som ska vara centrala. Samtidigt som begäret och ivern är stor, känns det lite skrämmande och nästan lite tabubelagt att beröra ämnet - men av någon anledning känner jag mig tvungen. Drivets växer sig allt starkare för varje dag som går och kan känna det långt inom mig att det är dags att berätta en ny historia. Historien jag kallar SHE.

Turned the page

Det var dags att börja på ett nytt kapitel och fortsätta berättelsen i livets bok. Att fortsätta skriva historien som jag under den senaste tiden väntat på att få inspiration till.
De senaste veckorna har minst sagt varit turbulenta och väldigt kaotiska. Många förändringar har skett och ett flertal händelser har skakat om min värld och fått tårar likväl som skratt att synas, höras och finnas i min vardag. Kanske blir det så när man är mitt i stormens öga, precis innan vinden lagt sig och allt blir tyst och stilla. Att åskans dån tränger innanför huden och får den kalla kåren att klättra längs ryggraden och rädslan att bli allt mer påtaglig. Kanske blir det så när man är på väg bort från det gamla - att paniken kommer och får frustrationen att växa. Ovissheten blir en plåga. En outhärdig tortyr som man inte kan hantera? Fast det konstiga är att när det väl är över, kryper sig lättnaden och harmonin  på. Fyller kroppen med lugn och glädje. En konstig tillfredställelse som på något sätt är melankolisk och glädjefylld på samma gång.


Jag önskar att jag kunde förklara känslan inombords. Den där pirrande och kittlande känslan som rör sig inuti min kropp. En slags iver, nyfikenhet och äventylighet för vad som kommer att hända härnäst. Jag kan inte säga annat än att jag märker av min egen förändring... Att jag ännu en gång har förändrats och att mitt liv är mitt i ett skifte. De neutrala färgerna blir allt mer skimrande och klara, stundtals nästan självlysande och bländande. För varje sekund blir mina hjärtslag allt starkare, mer högljudda. De olösta gåtorna får sina svar och bördan blir allt mindre. Ångesten allt mer avlägsen.
Igår fattade jag beslutet att ansöka till FIDI efter min master och plugga tre år nere i Italien. Somliga tycker att jag är helt galen som vill vara kvar i den akademiska världen, medan andra har reagerat tvärtom. Men jag vet att jag kommer ångra mig ifall jag inte gör det. Att ta en vidare utbildning som Inredningsarkitekt på internationell nivå är inget jag tänker försumma eller prioritera bort. Däremot vet jag att det kommer att krävas mycket förberedelser. Många saker som måste klaffa, mycket som måste gå i lås. Mycket kämpande. Men det är så värt det. Varenda svettdroppe och varenda tår. Drömmar är värda att uppfyllas.

Möten

Fotograf: Tina Johansson

Efter middagen på Hodja med A.C och E. kunde jag inte låta bli att le. Det är något särskilt med vissa relationer. Att det finns något osynligt stoff som binder en samman. En känsla som man inte kan förklara med ord eller på något sätt definera. Det är bara något speciellt som inte riktigt går att sätta fingret på.

Under de senaste veckorna har jag inte kunnat låta bli att tänka på hur viktigt det är att ta vara på dessa personer som man har de där unika banden till. Det har fått mig att inse hur viktigt det är att både vara ärlig mot de inblandade och mot sig själv.

Av någon anledning är det så lätt att överdramatisera och att vilja sätta saker och ting i fack, istället för att låta framtiden skapa förutsättningarna. Det är stundtals svårt att skapa en relation och ge sig helhjärtat in i den utan minsta rädsla. Att bara älska stunden och se vad som händer. Varför är man så rädd att knyta starkare band till en människa? Varför är man så rädd för att bli sårad, lurad och utnyttjad. Är det inte viktigt att ge varje människa en ärlig chans innan vi dömer ut dem? Ge sig själv möjligheten att lära känna och försöka? Varför drivs vi ständigt till att vara distanstagande av den enkla anledningen att vi är rädda att förlora dem? Att de ska försvinna när vi minst anar det? 

På sistone har mitt liv på något sätt varit annorlunda. Många av mina närmaste är inte rent geografiskt nära mig. Vissa är på andra sidan jordklotet, medan andra är utspridda på olika ställen i Sverige. Därför har jag tillbringat mycket tid och haft många samtal med vänner som kanske inte stått mig lika nära men ändå varit oerhört betydande. Jag har lärt känna dessa personer på ett sätt som jag aldrig i hela mitt liv trott att jag skulle göra. Varav fem personer alltid lyckas få ett leende att spridas på mina läppar. Får de där skrattet att naturligt komma. Flera personer som jag håller av och verkligen inte under några omständigheter skulle vilja byta ut.

Medan jag gick till Engelska Parken för några dagar sedan, kunde jag inte låta bli att tänka på fyra av dessa personer. Ett gäng som på något sätt bildades precis innan min resa till Danmark. Fyra helt fantastiska killar och jag. Fyra personer som jag skrattar så mycket med och har så roligt ihop med. Det fick mig att tänka på den senaste middagen vi hade ihop, då vi satt i N. kök på Studentvägen drack vin och åt trerättersmiddag. När man klickar med människor på det sättet inser man hur fantastiskt livet är. Hur viktigt det är att bjuda på sig själv och verkligen ta vara på de relationer som är okomplicerade och där allt faller så naturligt. För är det inte så det ska vara. Naturligt. Enkelt. Okomplicerat?

När jag kom satte mig vid datorn kunde jag inte låta bli att tänka på middagen på Hodja med de två fantastiska kvinnorna som korsat min väg och den här middagen på Studentvägen med de här galna grabbarna. Det är få gånger i livet som man möter människor man klickar med på det sättet, och De relationerna ska man verkligen ta vara på. För den dagen de är borta inser man vad man har förlorat.



On the road again!

Efter att ha haft fyra helt katastrofala dagar blev jag tvungen att ta mig i kragen och sopa av smutsen från kläderna, ta på mig skorna som jag slängt all världens väg och fortsätta vandra. Jag kan inte påstå att jag skulle kunna klassificeras som vuxen under de senaste dagarna, utan snarare som en två åring i trotsåldern - en unge som skriker, gråter och sparkar i backen för att den inte får sin vilja igenom. Det är ungefär på den nivån jag varit under fyra dagars tid... Och skulle man frågat mina vänner skulle de säkerligen ha beskrivit mig som hopplös och ohanterlig om någon frågat. Dock måste jag till mitt försvar säga att mitt trotsåldersbeteende sällan uppenbarar sig..

När jag väl klivit upp från den kalla asfalten, torkat bort tårarna som runnit i dagar och börjat vandra igen, började klumpen i magen luckras upp. Stegen blev allt lättare och det värkte inte längre i benen medan jag gick kilometer efter kilometer, mil efter mil. Jag kunde se möjligheterna, mig själv och mitt liv - vad jag värdesatte och vad jag ville åstadkomma.
Efter dagens föreläsning fyllde jag i de kommande månadernas aktiviteter i min kalender och skickade iväg mejlen som jag borde ha sänt för flera dagar sedan. 
Det var en befrielse att få kontroll på livet igen och kunna se klart. Det var en obeskrivlig känsla att känna målmedvetenheten och att jag ännu en gång vandrade med stadiga ben mot mina drömmar och mål. 

Under de senaste veckorna har jag tagit mina första kliv in på min planerade karriärsbana. Det har känts läskigt, men samtidigt spännande. Den goda respons som jag fått för ämnet till min masteruppsats har inte bara peppat mig, utan även fått mig att inse vad jag verkligen syssla med förutom skrivandet. 
I torsdags hade jag mitt första handledningsmöte. Det var skönt att få berätta hur jag tänkt och diskutera kring den ekologiska inredningsdesginen med min handledare och A.C. Redan då kunde jag känna hur eldflammorna dansade medan jag berättade vad som intresserade mig. Jag kände entautiasmen att kämpa och fajtas för att komma bortom horisonten.
Något som förgyllde denna dag var att HK svarade på mitt mejl nästan direkt efter jag skickat det. Den goda responsen värmde och jag kände att jag hoppade diskret upp och ner på datastolen i Engelska Parken. Bara tanken på att få träffa en specialist inom ämnet gjorde mig oerhört glad. Det var ytterligare ett kliv i rätt riktning. 
Medan jag satt där kom jag att tänka på hur jag för några månader sedan bestämt mig för att jag göra något vettigt med min grundutbildning. Och just i det ögonblicket insåg att jag fortfarande stod fast vid mitt löfte. Målmedvetenheten var fortfarande stark, elden var ännu glödhet och lågan brann som aldrig förr. Jag var fortfarande beredd att kämpa för att komma dit jag ville i livet. Som jag lovat mig själv den där dagen då jag fann min ring i Visby, så skulle jag ta hand om mig själv, lyssna till mitt hjärta och uppfylla mina drömmar.
På mitt finger finns alltid de tre små orden som ska påminna mig om det varje dag och se till att jag aldrig glömmer bort det; 

Pencez de moy! 

Battlefield

Fotograf: Tina Johansson 

Efter att ha vaknat av mitt eget skrik i natt och känt hur svetten runnit ner längs ryggraden och klibbat fast täcket mot min nakna hud, insåg jag att min bägare höll på att rinna över. Att mitt liv ännu en gång hade förvandlats till ett minfält - ett kaos som jag inte hade någon som helst kontroll över. Men det fick mig även att inse att jag var tvungen att börja någonstans och ordna upp saker och ting. Situationen var ohållbar, det visste jag mycket väl och de osynliga ärren som fanns innanför huden var fortfarande infekterade vare sig jag ville erkänna det för mig själv eller inte. I det dunkla mörkret kunde jag inte låta bli att fundera över, varför det förgångna ständigt uppenbarade sig så fort jag försökte hoppas och så fort jag försökte tro att jag var redo att börja om. Att det var dags att börja skriva ett nytt kapitel som var oberoende av det förflutna. Istället byggdes det på och blev till allt större ärr och minfältet var snart överfyllt. Den här gången höll jag på att sprängas i bitar och för första gången i hela mitt liv var jag faktiskt rädd över hur det skulle sluta. Skulle jag klara besvikelsen en gång till? Skulle jag stå ut med att få ytterligare en smäll eller skulle jag krossas den här gången och aldrig lyckats ta mig upp? Att aldrig våga sätta mig samma position igen? Tja, jag visste att konsekvenserna skulle vara betydligt mer förödande den här gången än någonsin tidigare. Det handlade egentligen inte om saken i sig, vem eller hur det skett. Det var snarare fakumet att det hände igen som satte prägel för den ångest som jag känt under de senaste dagarna.
Men det var efter att ha gått igenom kaosets innehåll som jag beslöt mig för att det var sista gången som jag satte mig i den här skiten igen. Det var alltid samma sak som var grunden till mitt blödande hjärta. Samma sak som skapade ärr och bröt ner mig.
För de flesta var Det en välsignelse och något vackert. Något som gjorde en lycklig och fyllde magen med fjärilar och förgyllde vardagen. I mitt fall var det tvärtom. Det var en förbannelse, något som alltid gjorde mig deprimerad och krossade mig i tusen bitar tillslut. Det fick alltid mitt leende att försvinna så fort allt gick åt helvete. Fick tårarna att rinna och skriken att höras i mitt lilla korridorsrum. Något som fick hjärtat att dra ihop sig och klumpen i magen att bli till en ond tumör som bara växte och växte.

Tanken på att jag inte kunde fly den här gången, gjorde mig skräckslagen. Det fick paniken att växa sig allt starkare i min bröstkorg. Jag var fastkedjad och var tvungen att möta det öga mot öga, utan den minsta paus. Utan de minsta förberedelser. Jag skulle gå med skakiga ben - obeväpnad och sårad. Man kunde fråga sig om det fanns någon möjlighet att jag skulle vinna striden då jag begav mig ut i fältet igen. Men nej, det fanns inga garantier. Vågen var spikrak och åt vilket håll den skulle tippa kunde bara framtiden utvisa. Det återstod bara att se..

Mitt synliga arkiv!

Det har gått fem veckor in på terminen. Studentstaden är till viss del oföränderlig, men ändå känns någonting annorlunda. Kanske är det livet i sig? Under den senaste tiden har ett leende funnits på mina läppar och det glädjefyllda skrattet har flera gånger lämnat min strupe och ekat mellan väggarna i diverse olika rum. Helt plötligt har man hittat sin nisch och specialområdet som man brinner för inom utbildningen. Man är beredd att kämpa för det man vill. Man är beredd att flytta för att få den bästa kunskapen inom området och suga in så mycket kunskap som möjligt. Motivationen är glödhet och likt en brinnande låga finns den där, ständigt påtaglig och närvarande för varje bokstav som skrivs, för varje ord som bildas och för varje mening som fyller det från början tomma bladet. Det var först då jag satte min fot i lärosalen på introduktionen som jag förstod att dessa två kommande åren är bland de viktigaste i min karriärsbana. Det är nu, äntligen, som jag har möjlighet att skapa mig de förutsättningar som krävs för att jag ska lyckas komma dit jag vill. Det är nu, mitt i detta svenska höstväder, som många beslut kommer att fattas och påverka mig för resten av livet. Ett nytt kapitel har börjat. Synliga fotsteg i den mjuka sanden. Nya spår och nya äventyr.
Ibland tror jag att det är enkelt att glömma bort vilken makt vi har över vårt eget liv. Vilka möjligheter vi har att göra precis det vi vill och att vi lever i en värld där förutsättningarna oftast finns, så länge vi är villiga att kämpa för dem. Så länge vi är beredda att göra det som krävs för att komma dit. Varför inte ta de chanserna och leva livet efter våra förutsättningar och efter det vi vill och önskar?

 

För en vecka sedan bestämde jag mig för att sätta ner foten och låta den där pirriga känslan svepa genom min kropp. Jag lät den tränga in i mina blodådror och överträffa rädslan som funnits inom mig i så många år och verkligen berätta min historia som älskade Sofia Silwer. Det var dags att avsluta. Att låta den flyga fritt och låta den för första gången dömas och låta mina nakna och blottande ord bli synliga för juryn. Samtidigt som det kändes väldigt läskigt att trycka på sänd - att skicka iväg berättelsen genom detta virtuella kommunikationsmedel, kändes det samtidigt befriande. Jag hade bestämt mig för att berätta hennes historia på riktigt. Att låta mörkantalet av de sexuella övergrepp som drabbar unga kvinnor uppmärksammas och låta ett specifik historia bli en del i vårt synliga arkiv. Det finns ett problem med de finns där närvarande men ändå är osynliga för vår förblindade syn. Problemet är inte bara att förövarna inte blir medvetna om hur de skadar sina offer. Utan även de psykiska konsekvenserna som blir för den utsatta. Ångesten, det ständiga ältandet och accepstansen av situationen. Den undermedvetna påverkan som kommer finnas där för resten av livet.
Däremot måste man förstå komplexiteten... Att majoriteten av fallen sker då förövaren och offret känner varandra. Tja, vem vill erkänna för sig själv att en person man känt hela sitt liv skulle behandla en på ett inkorrekt sätt? Särskilt om man har en djupare relation? Det är lätt att bortförklara. Att försöka finna svar på varför det blev så här. Vill man anmäla en person man älskat, när man tror sig veta att det kanske "bara" gick överstyr?
Jag hoppas innerligt på att det ska bli bra. Att jag får berätta historien tillslut. Ännu vet jag inte. Det återstår fortfarande att se. Men jag kommer inte ge upp. Passionen är likt min nisch, en brinnande låga som aldrig kommer sluta brinna - Mörkret innan Gryningen.

Med penna och papper vill jag samla visa livet från nya perspektiv och synvinklar, berätta om erfarenheter och svåra tider i ett synligt arkiv för andra att ta del av...