LIFE!

It is necessery to run risks
to follow certain paths and abandon others
No one can make a choice without fear
- Paulo Coelho - Brida


Ett år har nu gått... Ytterligare ett år av livet kommer snart ha passerat. Fast samtidigt, vad spelar det för roll? Är det inte ålderdomen och nästa äventyr som vi faktiskt finner intressant? Inte skulle vi väl vilja stanna tiden och leva i just ett specifikt ögonblick flera gånger, för att inte åldras? Nej, vi vill säkerligen som alla andra upptäcka det nya, och se vad som kommer att hända härnäst.




Utanför Fung i Norra Thailand - 2009

Detta året har varit ett väldigt händelserikt år för min del och jag tror inte att jag är den enda i världen att känna så! Som alltid, har livet mycket att ge, mycket att visa. Detta året blev definitivt inte som förra, att jag undersökte det okända och fick se en helt annan del av världen. Tre veckor i ren fattigdom i en liten by i norra Thailand bort från all civilisation. Det var inte heller det året som jag fick lära mig att växa upp och förlora något jag älskade och ta mig upp på banan och fortsätta.  Jag fick inte heller lära mig att se västvärldens kanter och förstå hur otroligt bra vi har det, rent ekonomiskt. Hur bortskämd man är med att leva så här. Det var inte heller då jag fick lära mig att börja om på nytt? Nej... Det var 2009... 

Bretagne - Frankrike - 2008.

Det var inte heller det året då jag fick lära mig att leva på ett helt nytt sätt. Och med en helt ny del av mig själv. Det var inte då jag lärde mig att uppskatta livet för varje sekund och varje minut. Uppleva fysisk smärta till den grad att det nästan var outhärdigt och hur kroppen ständigt kämpar mot sig själv, och det är någonting som jag alltid kommer att leva med. Min kroniska sjukdom... Nej... Det var 2008. 

Berlin 2010

Detta året har handlar om att fortsätta bygga. Att fortsätta skapa och göra det man aldrig trodde skulle hända så snart... Hitta, finna och spara. Det har handlat om att tappa kontrollen och utforska. Sig själv och världen. Gå på minor och ramla igenom stora hål, och sedan fortsätta. Vissa mindre genomtänka beslut, andra betydligt bättre. Att nu se tillbaka på allting, alla minnen, allt som har hänt... Ja, haha, det är en komisk historia i sig. Livet handlar om komik. Jag har träffat människor som jag aldrig trodde att jag skulle möta. Man har skapat band som man inte i sin vildaste fantasi trodde att man skulle möta nu. Människor har gått, andra har kommit, vissa har stannat. Man har också börjat bygga upp sitt egna liv som man på började när man flyttade 2009... Ja... Det var 2010.

Uppsala - Hösten 2010
Fotograf : Anette Bodén

En sista kommentar om dessa tre betydelsefulla år i mitt liv, som har förändrat mig att påverkat mig till fullo. Jag har rest under dessa åren, jag har rest och sätt mig om i världen på ett helt annat sätt. Framför allt i Europa. Resandet har blivit en drog för mig, ett sätt att känna livets flöde. Mitt resande kommer att fortsätta. Det kommer att bli mer utforskningar. Och snart börjar 2011. Ja... Ett nytt år är påväg.





Back from London!

The Penthouse

Nu har man kommit hem från allt resande och det värsta är att jag fortfarande inte känner mig nöjd. Hade jag haft pengar hade jag stuckit över hela jul och nyår! Men men, när ekonomin bromsar blir det en lugn jul!
Men det jag skulle göra var inte att klaga, utan att berätta om the wonderful trip to London!

Det var helt underbart att komma dit igen! Jag har saknat att vara där och framför allt har jag saknat att resa! (Även om jag var i Berlin bara någon vecka tidigare). Ja, det är en drog för mig! En totalt drog! Se världen.
När vi kom dit på fredagkvällen var det bara att gå och lägga sig, innan vi samlade krafter till Lördagens shoppingrunda. Dock blev jag tillslut övertalad att hänga med upptill Oxford Street, som är en gata jag ALLTID undviker när jag är i London. Och jag kommer att fortsätta gör det, efter att ha tillbringat fyra timmar på det turist - tryckta gatan. Usch, var mycket folk och vilka köer! Men jag hittade i alla fall en klänning där, en snygg typiskt Tina klänning! Figursydd, dress.(Jag hade tvingat mig själv att hålla mig borta från märkeskläderna på Regent Street, den här gången, men det blir det under mellandagarna i Göteborg eller Stockholm istället). Därefter blev det att skynda sig hem, byta om och gå på Thriller Live. En helt fantastiskt show. Jag vägrar kalla det musikal, för det är det inte. Men det var riktigt riktigt bra. Därefter blev det utgång på The penthouse. Det var en helt skruvad och galen kväll som jag verkligen inte kommer att gå inpå, men vi hade kul i alla fall.
Söndagen bestod av Marknad, i Liverpool street, och där gjorde jag min resterande shopping. En kaval och ytterligare en klänning. Sen blev det "avskedsmiddag", med tanke på att Rebecka och Frida skulle åka hem i förväg. Vi åt ett stor middag, massor av mat, på Bella Italia!
Måndagen var bara Museum besök och middag för mig och Matilda på en heeeelt underbar Grekisk restaurang i utkanten av Covent Garden. Det var bland de godaste måltiderna EVER! En riktigt pärla till restaurang!
Tisdagen blev det Tate Modern och sen var det dags att dra sig hemåt till kalla Sverige. Det kändes sorgligt. Men eftersom snökaoset kom precis innan vi skulle lyfta och vi var tvungen att vänta fyra timmar på en himla isbil så vi inte skulle krascha, och en putsbil var det rätt skönt att äntligen lyfta! Istället för att vara hemma vid kvart över nio så var vi hemma halv ett på Arlanda! Sen fick vi som tur var skjuts till Kantorn av en vän till Matilda! ^^

Men resan var helt fantastisk! Det går inte beskriva. Men nästa resa som vi har planerat in är TRE MÅNADER i Latin och Sydamerika, vi fyra tjejer! ^^ Men innan det blir det för mig, Rom, och Barcelona under de närmaste sju månaderna! Förmodligen... Säkerligen London också..

A.B - After berlin




Tagen av Clara Ericson
Berlin

  Nu är jag hemma från Berlin, och förvisso har jag varit det i några dagar. Jag anlände till Kastrup vid kvart i tolv på onsdagen, efter att ha haft fyra helt fantastiska dagar i Berlin hos Clara. Det blev dock en väldigt lugn vistelse, och detta var mycket beroende på mig och min konstanta trötthet. Efter åtta veckors helt nerklottrade dagar i min agenda, kom jag till Berlin och då, av alla gånger slog tröttheten knockout på mig. Det blev en hel del shopping, brunch med min fantastiska "sommargranne", Camilla och hennes vänninor. Förutom det blev det, Marknad, Secondhand, Fika, Drinkar, Vin, Träning och relaxcenter.


Det var verkligen skönt att komma iväg för några dagar, och nu under de senaste dagarna har jag vistats hemma hos mina föräldrar för lite återhämtning! Mycket tedrickande med min älskade barndomskompis och umgåtts med min vovving, och mamma, pappa.
Igår var jag ute i Hult för att träffa Phille och det blev film och prat, te och kaffe. Catching up since last time. Vänner vänner, mina kära vänner, var roligt att se er igen! :)
Men som sagt, de här senaste dagarna har jag inte gjort någonting vettigt över huvudtaget, inte mer än att sina spänd framför första tävlingen i Världcupen i Skidor och självklart var det en fin känsla att se Svenskarna på pallen! :) Dock kan jag inte sluta misströsta mig över att jag inte kommer till Holmenkollen som åskådare i Februari för att titta på VM.  Men men, det får bli något annat år!


Nu är det bara fem dagar kvar till jag återvänder, för en kort visit, till mitt kära London! <3 Kärleken är lika stor som förut! :) Längtan är olidlig. Många kanske undrar vad som är så speciellt med denna stad, och varför jag känner en sådan stor kärlek till denna kulturstad! Mitt enda svar är - London är London! Något eget och unikt! Den har det där lilla extra som gör att jag ständigt drar mig tillbaka!


En annan resa som är på väg att planeras Rom i Mars eller April, och Barcelona fyra veckor i sommar! ^^ Förhoppningsvis!


Nej, nu när jag bara uppdaterat lite kort, formellt och sakligt är det dags att avsluta, och hänga med pappa och min vovving ut på en promenad i blasket!
Bilder från Berlin kommer senare! (Har inte lagt in mina på datorn som är i Uppsala! )
Ciao!  

Brödbak och Utgång

Hyde Park

Jag vet inte hur det kom sig att jag fick för mig att jag var tvungen att fortsätta utveckla min kvinnliga sida i köket. Brödbak och kladdkaksmuffins... Inte speciellt nyttigt, men min vardag nu för tiden är inte speciellt nyttig, måste jag erkänna. Just därför kommer jag nästa vecka försöka leva på alla matlådor jag gjort och sallad. Mitt nya liv ska börja. (För tusende gången) Träningen ska komma igång igen.

Det har varit två veckor uppehåll och jag har gått upp och min kropp är så otroligt rastlös! Men ikväll blir det till att dansa bort, kvällens godsaker och snart är det även dags för mig att göra mig iordning.

Om fyrtio minuter kommer Frida, och då ska jag, Matilda och Rebecka utveckla vårat pizza bak. Innan det är dags för middag och vinkväll, och London resan måste planeras. Iiiih! Hotellet bokat, Biljetterna bokade. London - nostalgi! Kanske kommer det även bli en trip till Oxford!

Nu är vi verkligen påväg. Sen senare kväll blir det utgång på Värmlands, och dansa av sig alla dessa kalorier efter vin och pizza.

Klappat och klart

BERLIN

Nu är det dags för mig att åka utomlands igen. Det känns i plånboken. Det måste jag ärligt erkänna. Det känns och den är tunnare än vanligt, fast samtidigt kan jag tycka att det är värt det. Resa eller kläder? Kläder eller resa? Jag måste nog ändå säga att jag prioriterar resandet före kläder, trots att jag skulle vilja ha en halv ny garderob. Men jag tror att jag kan ordna det också. Faktiskt. Sinom tid, bara att det kanske kommer ta lite längre tid.

Men det kommer att bli Berlin i mitten av November, och London i slutet av november! <3 Längtar redan!



LONDON

Ett ögonblick, en minut!

Livet är till för att leva och njuta av för varje minut!

För varje sekund tickar klockan och du vet inte när

det kommer att ske. När du kommer ta det sista andetaget.

Just därför, låt varje ögonblick bli en del av dig. Och

Varje upplevelse ett minne.

Jag har tänkt i dag, mycket.. Kanske inte är någonting ovanligt direkt, men jag vet inte om det beror på att jag inte sovit mer än några få timmar i natt, eller om det är de senaste dagarna som fått mig att känna såhär.
Jag har bokat in två resor. En resa till Berlin och en till London i november. Jag längtar redan. Trots allt prat om terrorhoten så känner jag att jag inte kan stänga in mig själv på grund av det. Det kommer alltid finnas motgångar och motsättningar, under alla dagar och tider som vi lever. Mer eller mindre. Stora som små. Det svåra är egentligen inte att stänga in sig själv, det svåra är att leva!
Att leva att den svåraste utmaningen vi har, och ännu svårare att låta oss själva vara lyckliga och njuta av livet. Lyckan kommer i doser, små doser då vi känner att ingenting är fel. Man kanske inte direkt är olycklig, men man kan ofta finna någonting som är jobbigt. Kanske är det den mörka hösten som får allting att kännas deppigt och trist?
Det gäller att ta vara på alla stunder, alla ögonblick och varje minut för vad som helst kan hända. Det lärde jag mig under min värsta period i sjukdomen. Det gav mig ett helt annat perspektiv på livet. Det fick mig att inse vad jag värderar och inte värderar. Hur viktigt det är att ta vara på varje minut, varje stund och varje ögonblick. Jag vet inte när nästa skov kommer.. För det kommer att komma, det vet jag. Men när... Det kan bara tiden visa. Fast samtidigt så kan man inte sluta leva för den sakens skull. Livet fungerar inte så. Det är till för att leva, så lev det, medan du kan!

Tentainlämningen - en svår utmaning!

Hade jag haft möjlighet att bränna upp min tenta och spolat över den totalt hade jag gjort det för länge sedan, istället för att sitta här som jag gör nu. 00.14 på natten och skriva på den.
Trots tentan är inte livet i Studentstaden och inte Tentan heller det enda som händer. Nej nej, nej. Som vanligt har det varit full rulle, och det har varit en väldigt skön konstrast till mitt skrivande.
I fredags bestod kvällen av vin, pizza och spel, med vännerna. Lördagen bestod av fika med Erik och Lisa, sen film med korridorstjejerna + tenta plugg givetvis. Idag har jag varit över hos Erik en stund, fått lite bilder in skannade från en bok och fått lyssna på folkmusik! Förutom det, har det varit plugg, plugg,plugg. Ilska över plugg, och frustration över tentan. Men det är klart att livet måste ha sina motgångar också. Hur ska man annars lära sig att uppskatta det, försöker jag intala mig just nu!

Livet är en utmaning och utmaningar är bra!

Ständigt repeteras meningen i mitt huvud för att motivera mig till att fortsätta skriva denna, svåra inlämning. Alla utmaningar ger alltid någonting! Mer erfarenhet!

Baksidan av klirrande flaskor

Innan det är dags för mig att sätta igång med tentan, tänkte jag skriva några rader om den intensiva veckan.
Jag kan börja med att berätta att det strålande vädret här uppe i Studentstaden har hållt i sig under de senaste dagarna, vilket har bidragit till många leenden, och härliga höstpromenader i den mån som det hunnits med.
I måndags hade jag mitt första pass på Snerikes Nation för vad kan man kalla det, "Halv introduktion och jobb". Det var en väldigt lugn kväll, vilket var väldigt skönt eftersom det gav tillfälle att landa lite i den nya positionen.
Att se den här sidan av de klirrande flaskorna, vinglasen och maten var annorlunda för mig. Tidigare har jag bara roat mig på nationen, men att nu få testa på att arbeta där, var annorlunda. Väldigt roligt måste jag dock tillägga.
I tisdag, var det Stor Tisdag på Snerikes och galet mycket folk. Till min glädje slapp jag att trängas med de som satt nere i restaurang salen, utan jag arbetade uppe i festsalen där vi dukat upp för närmare hundra personer som till större delen hade förbeställt middag. Men det var en bokning som hade obeställd middag. (Det bordet fick självklart jag, vilket inte bara gjorde mig nervös, utan även pirrig.) Men till min stora glädje gick kvällen bra och jag tappade inte ett enda glas och inte en enda tallrik! Jag lyckade dock skära mig på någonting, men det blev inte mer än en liten skråma. Efter middagsgästerna hade ätit klart var det dags att plocka undan och göra om festsalen till Dansgolv. Sen var det bara att plocka glas och ölflaskor efter alla berusade gäster. Det var sjukt roligt att arbeta och för en gång skull se andra sidan av nationen där jag vistas så pass mycket! Efter vi stängt och städat upp var det dags för sexan. Äta lite mat, och dricka lite! ^^ Väldigt mysigt. Dock blev det VÄLDIGT sent... Kom hem vid halv sex nästa morgon! Därför var jag väldigt trött igår på föreläsningen på eftermiddagen, innan jag skulle jobba igen.


Nu har tenta-uppgiften börjat och det är dags för mig att sätta igång med den innan det är dags att sova och vakna pigg och motiverat till att plugga i morgon förmiddag.
På kvällen blir det pizza, vin och spel med vännerna!


Ciao, Sov gott!

En söndagskväll

Tagen av Aurian

Just nu sitter jag här i min soffa och lyssnar på Yiruma och Ludovico och tänkte snart skriva lite på min bok, innan det är dags att krypa ner under täcket. Det har varit en helt fantastisk höstdag. Löven har gått från grön till gul, rött och orange och luften börjar successivt bli kallare och de varma sensommardagarna kommer snart vara över..
Hösten kommer mer och mer in över Svealand och snart blir den fylld med middagar, filmkvällar och vin och kex. Det är en underbar tid som kommer, med mycket intressanta föreläsningar och härligt sällskap. Men det är inte mycket ledighet. Plugget kommer snart ta överhanden i mitt liv, och Oktober, November blir hektiska månader som är nästan helt nerklottrade i min agenda. Speciellt vardagarna.
Det är då man börjar känna att man börjar växa upp och bli vuxen.

Nästa vecka är det dags för tenta inlämning och jag tror att jag äntligen har valt ett ämne som inte är förstort och inte för litet. Förutom det blir det utgång på tisdag, jobba i morgon och lite middag framåt helgen. Jag ska även spela i min nya pianobok och skriva lite. Förhoppningsvis träna om jag känner mig bättre i kroppen.

Nej, nu är det dags...

Godnatt!

En känsla



Tagen av Anna Gerdås

 Ännu ett steg framåt, och jag känner förändringens vind, hur den nu blåser mot mig. Aldrig tidigare har den varit så påtaglig. Så nära... Men nu, kan jag känna den. Man har tagit ännu ett steg ut i livet, bort från säkerheten och det trygga man hade som barn. Det är nu dags att stå på egna ben, göra sina egna val och ta hand om sig själv, utan en hjälpande hand som kan dämpa fallet ifall man råkar falla.
Man känner hur rädslan biter i kroppen, medan man står vid klippan och tittar ner för branten som försvinner ner i det mörka vattnet. Ska man våga ta steget? Hoppa? Se vad som händer?

Igår lämnade jag in valen inför nästa termin, och om drygt ett och ett halvt år är jag examinerad. Det är ett tag kvar, men tiden går fort. Den här månaden har bara svept förbi, utan att man knappt hunnit reagera på dagarna, på tiden och på alla upplevelser.


Man har brinnande passioner som väntar på att få sin blomstrings akt. Rader, ord och meningar som jag har ändrat i närmare fem år. De väntar på att få leva sitt eget liv. Få sin dom, om de duger eller inte. Men rädslan finns där. Boken känns inte helt klar än, och jag har svårt att släppa den ifrån mig. Rädsla... Hur många situationer är det inte då man känner rädsla?
Skrivandet... En stor del av mitt liv. Det som får mitt hjärta att slå extra starkt? Det som också får mina tankar att hållas i schack. Musiken? Det som ger mina lungor extra syre? Det som stillar mig och skapar lugn i kroppen.

En tanke kring valet

Jag är lika besviken som resten av min bekantskapskrets och det har varit ett aktuellt och förtvivlat samtal sedan i går. SD... 20 platser i riksdagen. Hur tänkte man då? Inte alls?

Jag kan inte förstå att folk är så trångsynta när det gäller världen och det globala samhället och människan... Det finns en anledning till att vi är olika runt om i världen, varför vi inte är exakt likadana. Det finns ett skäl till varför vi har olika hårfärger och varför vi tror på olika saker. För att få en balans i världen måste båda delarna finnas. Kontrasterna. Sol och måne. De är ständigt beroende av varandra. Annars faller världen samman!

En eftermiddag i Uppsala

Efter min föreläsning idag, tog jag en fika med Lisa på Norrlands. Det fick mig att inse hur mycket nationsfika är underskattat. Det är billigt och det är bra! Det måste jag ändå säga!
Tiden på Norrlands gick väldigt fort, och vi pratade om allt möjligt. Men något som är ett återkommande samtalsämne som jag och mina vänner har, är Livet och framtiden. Drömmar och vilka mål man har med framtiden. På något sätt är det vad som är aktuellt just nu, i sökandet efter sig själv och sitt vuxna liv. Framtiden var något som även Lisa ch jag talade om idag. Hur kan vi göra för att gå vidare med vårt söknade efter kulturell arbetserfarenhet?
Ja, jag måste ändå säga att det är en himla bra fråga som man måste försöka få svar på. Frågan är om det finns något konkret svar på den frågan? Nej... Jag tror faktiskt inte det. Allt jag tror är att man får köra på magkänslan. Vad vill man arbeta med, har man kontakter? Vad har an för kommande mål och drömmar. Vi började spåna lite på en idé som vi är några som har pratat om att göra. Ett projekt inom de kommande åren. Två... Jag tänker inte avslöja något här, eftersom det är hemligt... Men på något sätt, känns det som att vi är överrens om vad det är vi vill åstadkomma, det enda problemet är bara hur vi ska nå dit på bästa sätt. Vad som skulle vara mest givande för oss, som söker erfarenhet. Nyfikenheten finns där, ständigt... Hungern och törsten efter kunskap och att fortsätta vidga möjligheterna till att etablera en karriär inom kulturverksamheten.


Det kommer inte bli helt lätt, men samtidigt. Har man ett mål, är det bara att kämpa för att komma dit!

Stockholms Idyll!

Tagen 08 - under en fika.

Ett kopp varm choklad

Givande samtal

Shopping

Kina mat

Skratt

Höstsolens värme

I torsdags åkte jag till Stockholm efter föreläsningen för att möta min bästa C. som precis anlänt från Berlin. Jag kan säga en sak, for sure. Det var helt underbart att ses igen, trots att tiden var så knapp. Det blev bara fyra timmar, att prata om allt som hänt under den senaste tiden. Det var på tok för lite tid att ta igen allting. Det var ju trots allt snart tre månader sedan jag åkte ner till Berlin. Men snart blir det Berlin igen i November. Längtar redan efter söndagsbrunch, secondhand shopping, massa cocktails och vinkvällar, museum, prata och umgås!

När jag väl kom till Stockholm mötte C. mig på stationen och vi sprang länge runt och spejade efter varandra utan resultat.
Därefter gick vi på en liten shoppingrunda och jag hittade mina efterlängtade skor som jag spanat in nu i flera veckor, fast den här gången hittade jag dem i min storlek. Ett par svarta skinn stövletter med, en touch av mocka som gör skor i sig unik!
Sen tillbringade vi resterande timmar till att sätta oss på ett café i Gamla stan och pratade igenom livet och vad som var aktuellt under de senaste månaderna. Allt från killar, drömmar, mål, det förflutna och framtiden!

När jag sedan gick in till stan för att mötta D. Simona och hennes pojkvän för att  käka, såg jag hur kvällssolen sakta seglade över Mälaren. Höstbrisen drog in och fladdrade i mitt hår, samtidigt som glada ansikten mötte mitt. Det var bara en sådan underbar afton, att träffa två av sina bästa vänner, prata om livet och avnjuta måltid och fika ihop. 

Detta är en idyllisk vardagslyx. Vad jag skulle kalla en betydande händelse och som man kan tänka tillbaka på, le för sig själv och känna hur en våg av värme sköljer igenom kroppen.

Brida

Även den här boken förtjänar ett eget inlägg och jag kan inte sluta faschineras av Paulo Coelhos livserfarenhet, och hans sagolika sätt att använda ordens gåva, med hjälp av penna och papper.
När jag var på väg för att dricka vin med Frida förra tisdagen, kunde jag inte låta bli att gå förbi bokhandeln och då såg jag den här boken. Den fångade mitt intresse och jag är väldigt nöjd med mitt val.
Till skillnad från Zahiren gav den här boken mig inte ett nytt perspektiv av livet. Det berörde mig inte heller som Alkimisten, med att öppna ögonen och våga ta in det som finns runt omkring oss. Inte heller var den som Veronika bestämmer sig för att dö. Den fick mig inte att känna att jag borde ta vara på varje minut av livet som att det vore den sista. Istället, fick den mig att inse en enda sak.
"Tvivla inte på dig själv och din kunskap,
du kommer lyckas bara du släpper rädslan för att misslyckas."

Jag vet hur det låter... Väldigt kliché, men det är sant. Det är viktigt att tro på sig själv och att man kan.

Boken handlar om sökandet efter den andra hälften, och om månen och solens tradition. Ett nytt sätt att se världen och bemöta den på. Kortfattat. Han berättar om en flicka, Brida, som söker efter sin andra hälft. Och där på börjar man diskutera tankarna kring den andra hälften. (Den andra delen av sig själv.) Det är en lång utläggning och jag kommer inte gå igenom den här. Det skulle ta för lång tid, och det skulle kanske inte bli tråkigt att läsa, snarare, långdraget. Tanken kring den andra hälften har funnits enda sedan Antikens Grekland och förklaras även i Platons bok, Gästbudet. Men Paulo beskriver den inte alls på samma sätt om Platon, det finns mycket avsevärda olikheter.
Jag kan rekommendera varmt, i vilket fall osm helst! Den är spännande, helt klart annorlunda, säregen. Jag hade svårt att sluta läsa den och den väcker mycket känslor. För mig var det allt från Ilska till glädje. Den berörde mig.

LÄS DEN! Den är värd att läsa!

Just nu, i detta ögonblick!

När jag vaknade i morse smattrade regnet mot fönsterrutan i mitt rum. För första gången var det riktigt dåligt väder ute, men trots detta kände jag mig på rätt bra humör. Jag vet inte om det var faktumet att jag var övertrött som fick mig att känna mig uppåt, eller att boken jag för tillfället håller på att läsa gjort mig upprymd över att fortsätta.
Jag har valt att fortsätta min Paulo Coelho läsning, och förra veckan kunde jag inte låta bli att köpa Brida.
Även den boken är ett mästerverk och hans lyriska sätt att berätta en historia på, sjunger i mina öron. Denna boken berör mig också, men inte alls på samma sätt som Zahiren. Ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt vad det beror på, kanske på grund av att den här boken handlar mer om religiösa ting. Jag kan inte säga att jag tar till mig lika mycket av hans tankar i den här boken som i förra, och jag antar att det också kan bero på att jag vet vart jag står när det gäller min religiösa ståndpunkt och vad jag tror på. Men däremot rekommenderas den här boken varmt att läsas. Den är fortfarande väldigt trollbindande.

De senaste veckorna i Studentstaden har varit fyllda från morgon till kväll och det har inte funnit speciellt mycket tid att ta det lugnt. Det har varit föreläsningar, vinkvällar, spelkvällar, dansande, festande, middagar, bio och pubkvällar. Veckorna har även innehållt mycket, sötsaker, massa vin, mycket te och annat fika. Jag har även hunnit utvecka min konst i brödbak och skrivit påtagliga timmar. Tredje terminen har börjat och det har varit mycket skratt, tjejsnack och ta igen tiden man har varit ifrån varandra under sommar. Jag har även hunnit färga över mitt solblekta hår, och resultatet blev oerhört bra. Tack vara min fantastiska frisör! (Dock finns det inget acceptabelt fotografi på mig efter färgningen, så resultatet kommer senare.)
Min tid häruppe i Uppsala är praktiskt taget idyllisk och jag kommer säkerligen att leva på den goda studietiden en lång tid efter den är över. Men det är ett tag kvar, minst tre terminer kvar efter denna. Mer minnen ska skapas och många fler skratt ska rymma de kommande höstkvällarna.
Den här veckan blir inte olik någon annan. Det har redan blivit alldeles för mycket fika för min del idag, och i morgon ska jag möta upp Frida för lite vin och prat på Snerikes på kvällen. 
På tordag kommer Clara till Sverige, och ska tillbringa ett dygn i Uppsala, för lite catching och festande på Stockens.
På fredag kommer Mija från Linköping för att hälsa på mig ett dygn och på lördagskvällen lär det säkerligen inte bli lugnt.
Söndagen är fullspäckad. Det blir lite arbete på Galleri London, insjungning för Värmlands nationskör och fika och bak med Maja! (Eftersom vi nu kommit överrens om att ha söndagsfika varje vecka!)

Ciao!

Zahiren

Zahiren av Paulo Coelho

Jag anser att den här boken har förtjänat ett eget inlägg idag, och framför allt en stjärna i kanten för sin fantastiska handling och sitt utsökta språk som lyriskt leder boken framåt.

Jag köpte den för drygt tre veckor sedan då jag var på ett oerhört dåligt humör och inte hade någonting att göra. Sida efter sida, gick framåt och det dröjde inte länge förrän boken var utläst. Den här boken trollband mig vid sidorna och den fick mig att tänka till när det gällde livet och mina värderingar. Men också på hur jag vill leva mitt liv, och vad jag egentligen strävar efter. Den fick mig att se ett helt annat perspektiv av livet, och att våga öppna ögonen och se världen för vad den är.

Livet är ingen saga, det är en historia som berättas i kapitel. Varje minut, varje händelse och ögonblick vi vandrar igenom. Allt skrivs ner, ord för ord i vår lilla historia bok, och kommer att följa med oss och påverka oss för resten av våra liv, tills den dagen då vi inte längre andas. Då slutar våran egen historia och någon annans fortsätter.

I den här boken pratar Paulo mycket om moral, både kring kärlek och kring livet. Hur viktigt det är att göra det som är viktigt för oss och att det viktigaste är inte att ha allt det materiella. Det som vi själva byggt upp som en idiell värld. För även den perfektaste värld har sina brister. Man kan ha allt, en karriär, en älskande man, kanske barn, fin villa, massor av pengar och vänner som alltid finns där. Men trots detta, är det även många som inte känner lyckan. De kvävs med det livet de har, och den idyll som verkar så perfekt utåt, är inte så perfekt inåt. Den här kvävande känslan, trycket av att vi inte får syre, trots att vi har allt. Det finns inget mer att önska, kan få livet att göra en drastisk vändning. I all den här idyll och i samhällets normer glömmer vi lätt bort oss själva och vilka vi är. Vi försöker älska, men kan inte få utlopp för våra känslor. Vi försöker uppskatta, men känner ingenting annat än förakt och fördömande. Vi försöker se, men vi ser ingenting annat än det vi vill se. Då är det kanske dagt att  tänka igenom vad som fattas och hur vi kan förändra vår situation.

Många gånger är det kanske bara så att vi måste göra någonting själva, ta hand om oss själva och göra något drastiskt. Att vara levande död, och känna hur man förfaller inombords trots att hjärtat fortsätter slå, är nog den värsta smärtan och den grymmaste tortyr en människa någonsin kan gå igenom. För den här smärtan, lidandet, finns inte bara fysiskt, det sitter också mentalt. Sågar sönder oss i små små bitar.

Jag inser att jag inte lever, och har aldrig gjort det, för någon annans skull. Jag lever inte för att göra mina medmänniskor lyckliga. För hur mycket jag än uppskattar dem och hur mycket jag än älskar de människor som jag har runt omkring mig kommer jag aldrig någonsin vilja sätta mig i den tortyr, att vara levande död. Man kan alltid vända på livet, och man har ständigt ett val att göra. Vilka vägar man är beredd att gå. Man kan inte stanna i någonting för någon annansskull, eller för att det är moraliskt rätt att göra det. Man måste alltid följa sitt hjärta och gå den väg som känns bäst. Trots att det kanske inte är den bästa för alla andra. Men man har ett förhållande med sig själv som aldrig går att avsluta och det är det förhållandet man ska jobba med i första hand. För fungerar inte kontakten med sig själv, förfaller även världen runt omkring oss, och vi tynar bort bit för bit och efter ett tag är det bara ett skal kvar av det som en gång var en människa och ett levande ting.

Tillbaka i Uppsala igen!

Nu är man tillbaka i Studentstaden igen. Tillbaka till folkvimlet, nationerna, den mysiga arkitekturen, vinkvällarna, middagar och fester. För att inte glömma plugget och den akademiska världen.
Ska jag vara riktigt ärlig tycker jag att det är väldigt skönt att vara tillbaka. Det har blivit som ett hem för mig och häruppe har jag den större delen av mitt liv och mina rutiner.
Fast jag saknar ju givetvis mamma,pappa och min älskade vovving väldigt mycket.

De senaste dagarna har varit hektiska och jag har inte hunnit ta det lugnt sedan jag kom! På fredagmorgonen åkte jag och pappa upp hit med bilen som var helt fullpackad med saker. Till min stora lycka fick jag köra nästan hela vägen och pappa verkade inte direkt vara orolig för att jag skulle köra av vägen í regnet, utan låg till större delen och sov hela resan.
Vi tillbringade eftermiddagen häruppe till att fixa och dona i mitt rum. Vi hade köpt en ny Billy-hylla som skulle monteras ihop. Jag hade två stora katonger med böcker som skulle upp i bokhyllan, champagneglas, en tekanna, en ny tekokare, dammsugare och min älskade stereo och diverse filmer skulle också in i bokhyllan. Golven skulle torkas, hyllorna skulle dammas av och min fina duk skulle på bordet, tillsammans med vasen som jag ännu inte har fyllt med snittblommor. (Men det kommer nu i dagarna.) Vi var också ute på IKEA och letade efter en lampa, men fann dock ingen då som jag hade tänkt mig. Men vi fann istället en pall och ett mindre bort till mig! :) Att inreda och fixa iordning det sista i mitt rum tog hela eftermiddagen och större delen av kvällen, men tillslut orkade vi inte mer så vi tog en promenad ner till stan och åt på en mysig restaurang i gammal engelsk/sjömans stil.
Väldigt mysig måste jag ändå säga.
    På lördagen var vi och handlade mat åt mig och letade efter en lampa. Vi tog också en sväng på stan och jag fann en väldigt snygg, biege trenchcoat. (Chockerande att den inte är svart? Ja... Kanske lite. Men den fanns inte i svart.) När vi hittat allt och lämnat det i lägenheten, monterat ihop lampan var pappa tyvärr tvungen att åka och jag var tvungen att förbereda mig inför vinkvällen och middagen tillsammans med gamla klass"gänget". Det var en väldigt trevlig kväll och jag fick se Anette och Juniors nya lägenhet. Väldigt fin och jag älskade planlösningen!
   Söndagen var lite lugnare. Jag städade rummet, (som redan hade lyckats bli stökigt.), frostade ur frysen och gjorde iordning i köket med min nya korridorskompis, Rebecka. Sen blev det lite te och frukt och massa prat på det. Jag har också fixat mitt friskis kort nu, så idag blev det träning. På söndag kvällen var jag bjuden till Maja för att spela TP - Film och det blev otroligt mycket skratt. Vi var fyra tjejer. Flummiga tjejer. Sen spelade vi också Poker. Ännu mer skratt.

Idag var det introduktion på kursen jag ska läsa den här terminen och ska jag vara riktigt ärlig tror jag att det här kommer bli jätte bra trots vårt hemska och totalt oregelbundna schema. Jag har även hunnit träna, prata med min andra nya korridorskompis, Mathilda. Vi hjälptes åt att göra iordning frys och kyl tillsammans, innan det blev lite te ihop.

Det har varit otroligt trevliga dagar och det är skönt att ha kommit tillbaka till vardagen igen! Men nu är det dags för mig att Nana!

Nattinatti

Jag träffade Lilla Syss, idag för en middag och lite catching up på Keskin's när hon hade slutat skolan.
Det första jag tänkte på när jag gick igenom matsalen för att plocka upp henne, där hon satt med sina klasskompisar, var att det kändes som en evighet sedan man tog studenten. Fast det är ju trots allt bara ett år sedan. Men, vad det här året har gått fort, det har ju bara svept förbi.
När vi sedan kommit till restaurangen, beställt, satt oss ner och tagit för oss av pizzasalladen, började hon berätta om sin vistelse i Belgien där hon varit drygt en månad.
Att höra henne berätta om det och förklara saker som hänt och hur det hade varit, var inte bara intressant, utan också väldigt givande.
Ju mer hon berättade om sin resa desto mer förstod jag hur mycket resan har påverkat henne. Hon har under en månadstid arbetat som AuPair som våra grannar som har ett sommarställe i Sverige och det märktes så väl att hon har fått ett nytt perspektiv på livet.
Något som är faschinerande med resor är att man lär inte bara känna en stad när man reser (framför allt om man reser ensam, utan någon familj eller vän), man lär också känna sig själv på ett helt nytt sätt.


De senaste resorna jag har gjort har gett mig mycket och jag har lärt känna mig själv på ett helt annat plan än tidigare.

St.Paul Cathedral, London.

Min andra London resa och framför att min Thailand vistelse, är de två resor som har påverkat mig mest. Att få se Thailand var otroligt inspirerande för mig. Under den resan som varade i tre veckor, arbetade jag i norra Thailand på en skolaå för fattiga barn eller som under olika omständigheter inte hade råd med kommunalskolgång. Deras skolavgift betalades av staten och gav skolungdomarna en andra chans till att lära sig saker och ta del av världen på samma sätt som alla andra, trots sina ekonomika svårigheter. Medan jag arbetade på skolan insåg jag hur jävla lyckligt lottade vi svenskar är och hur bortskämda vi är med allting. Vi klagar så mycket för så lite. Ibland ifrågasätter jag pengarnas egentliga betydelse. Vi är beroende av dem, vi behöver dem. Men det mesta handlar ju om materiella ting, förutom då mat och husrum. För egentligen blir vi defintivt inte lyckligare av pengar, det är snarare ett stress moment i dagens västerländska samhälle. Jag säger absolut inte att jag skulle klara mig utan pengar, för det skulle jag inte om jag inte blev tvingad till det. Jag är inte mer omänsklig än någon annan. Jag är snarare precis lika mänsklig och jag tänker inte sticka under stolen med att i den kulturen vi lever i nu är pengar en nödvändighet och ett måste. Men däremot tror jag att det går att klara sig ändå, om vi kommer i den situationen att vi inte har något val.
Barnen som jag undervisade i Engelska var så otroligt levnadsglada och så positiva. De hade massor av drömmar, mål och tankar med hur de ville ha sin framtid. De såg det ljusa i tillvaron på ett helt annat sätt än vad jag tidigare sett. (förutom barnen på dagvården när jag skulle få min Maptera behandling.)

 *-*

När Lilla Syss, berättade om hur hon och den lilla flickan i familjen haft en speciell kontakt och att de förstod varandra trots att de pratade två helt olika språk, är faschinerande. Hon berättade också vad hon fått lära sig om kommunikation och att för ett litet barn har inte språket speciellt stora olikheter utan de förstår ändå på ett eller annat sätt.
Hon berättade också att hon kommit över tröskeln att känna att det mesta går. Hon berättade att Aupair jobbet hade gett henne mycket, och att det självklart hade varit jobbigt stundtals och man hade inte riktigt haft energin, men att för henne hade det bara blivit bättre och bättre och hon hade inte, efter ett tag, sett lika mycket hinder och komplikationer med tillvaron. Hon hade testat mycket mat som hon aldrig förr ätit och försökt ta del av deras kultur i den mån hon kände att det gjorde henne gott.
Att lyssna på hennes historia var så otroligt intressant och otroligt underbart! Jag hade gärna hört mer, men det fanns inte så mycket tid till det tyvärr. =/
Får bli nästa gång vi ses!

Puss

Tina

Livet och dess färger

Just nu sitter jag på vår glasveranda. Allt är helt tyst, vindstilla ute. Fullmånen lyser på himlen och i dunklet, tänkte jag skriva några rader innan det är dags att gå in. Detta är ett sådant ögonblick som man ska njuta av tillfullo. Det finns ingenting som är så behagligt som att i lugnet sitta och skriva några rader.
Den senaste timmen har jag ägnat åt att skriva dagbok och bara helhjärtat skrivit ner alla mina tankar, ord efter ord. Rad efter rad. Rett ut alla tankar som har kolliderat i hjärnan och som har skapat blockeringar för det klara tänkandet.

Många gånger, nästan alltid, glömmer man bort att ta vara alla dessa fantastiska stunder. Underbara stunder som livet faktiskt ger oss. Det är inte bara det att vi faktiskt vägrar se världen med klara ögon, vi ser oftast inte världen alls, rent omedveten. Vi har alltid något problem som tar överhanden. Kanske är det något på jobbet som är jobbigt, eller krånglar kärleken nu igen... Eller kanske är det ekonomin som inte alls går ihop eller kanske skulle man inte tryckt i sig den där sista biten av chokladtårtan innan man gick och lade sig. Ständigt klagar vi över våra liv och jag kan inte säga att jag är annorlunda. Ingen ängel eller helgon här inte. Vi ältar ständigt problem och det lustigaste är att vi alltid lyckas finna något fel i våra liv. Ständigt är det felen vi ser. Det stora samtalsämnet som vi har med våra vänner. Om vi inte själva har problem är det alltid någon annan som har. Det är ytterst sällan så att vi pratar om de underbara stunderna, om det inte är något speciellt som har hänt. Kanske är vi fått löneförhöjning eller att vi dejtar killen som vi träffade förra veckan, eller kanske den där efterlängtade semestern. Men vardagslyxen då? Är inte den minst lika värdefull? De stunderna då vi verkligen unnar oss riktigt god mat, kanske har den där underbara kvällen tillsammans med bästa vännen, eller då vi bara satt på ett café med en stor kopp med rykande te och tittade på alla människor som gick förbi. Men kanske är inte det lika intressant att lyssna på? Jag har inget svar på det. Egentligen,varför skulle det inte vara det? I annat fall kanske lite mer rofyllt! Vi borde unna oss lite mer vardagslyx och tid att rensa tankarna. Vi har alla vårt sätt att uttrycka oss på. Kanske är det som för mig, att skriva av mig eller spela piano. För andra kan det vara att se på film, spela dator, måla, läsa.
Det är klart att har vi problem så ska vi självklart prata om dem, om vi behöver. Det är ett mänskligt behov att prata av sig. Men kanske borde vi nte lägga ner all vår tankeverksamhet på det som inte fungerar. Eller som jag själv är duktig på, analysera allt som är fel, vrida och vända på det och undra varför det är på ett visst sätt. Söka efter ett svar tills vi hittar något som kanske borde stämma in. Ett alternativ. För sanningen att säga, det finns inte svar på allt. Alla kapitel har inte ett nyanserat slut. Vissa slut är väldigt drastiska. Det finns inga direkta svar. Det bara är så. Livet har inte svar på allt. Andra stunder vägrar vi se det rätta svaret som ett alternativ, på grund av att vi vägrar låta det vara ett svar. Kanske är det för smärtsamt, eller för omöjligt... Vad vet jag. Men alltid accepterar vi inte svaret på en gåta. Det bara är så.

Livet är så mycket mer än problem. Det finns så mycket värdefullt som vi kanske istället borde lägga ner energi på och bry oss om. Livet är inte grått, vitt eller svart. Det är fyllt med nyanser, färger och former. Det är fyllt med glädjefyllda minnen, tid som vi spenderat med våra vänner, sådana där underbara minnen som vi inser flera år senare att vi upplevt, men vi inte såg då. När vi var mitt i dem. Det är under de dåliga perioderna som vi inser hur mycket bra stunder vi upplevt. Men istället för att ta in njutningen av detta glädjefyllda minnen och fyllas med ny energi att skapa nya fantastiska minnen, sitter vi bittra där framför TV:n och fortfarande klagar på att de fantastiska händelserna inte kommer när vi knäpper med fingrarna. Ingenting serveas på silverfat! Saker händer inte av sig själv! Livet är inte heller enfärgat, utan det är fyllt med massor av färger och det gäller att se de stunderna. Även de som kanske inte är så stora.
Varje ögonblick kan vi lära oss något av! Vi kan suga in alla de energier som livet ger, andas in doften från sommarluften. Alla de dåliga stunderna, har någonting att lära oss. Alla de problem vi får, sätter sina spår i själen. Ständigt påverkas vi av omvärlden, alla beslut vi gör har sina konsekvenser. Allt gott har något ont med sig. Allt du gör, varje beslut du tar, påverkar din omvärld. Vare sig om det är att du tog den sista mjölken på ICA eller om du spenderade dina pengar på en tröja.
Stundtals önskar jag att alla kunde se livet för vad det verkligen är;
En väg vi ständigt går, stigar som uppenbarar sig framför oss. Vägskäl där vi tvingas välja vilken väg vi tror är bäst. Stenar, våta rötter och gropar eller mjukt gräs eller sand som formar sig efter fotsulorna.
Ibland måste vi vända tillbaka, andra stunder måste vi fortsätta framåt. Ibland måste vi ha framförhållning, tänka lite längre fram, andra gånger är det just det som förstör allt för oss.
Livet är en oförutsägbar väg, men den måste vandras om vi vill fortsätta känna oss levande.  

Jag är inte kristen, eller muslim eller tillhör någon annan världsreligion. Allt jag är, är mig själv. En tjej, med egna tankar, egna värderingar och jag lever efter mig själv och för mig egenskull.

Du spelar huvudrollen i din egen livshistoria, ingen annan.

Lev dagen som det vore din sista, för du vet inte vad som kan hända i morgon!

Nätmobbing - Borde tas på större allvar!

EN DEBATT VÄRD ATT LÄSA!
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/internet/article7643206.ab

När jag läste Katarina Wennstams debattartikel i Aftonbladet tidigare idag öppnade jag faktiskt mina ögon. Jag visste förvisso att internet är ett av de största mobbingcentrumet bland unga och mot personer, men att det inte var straffbart, hade jag ingen aning om. Som Katarina Wennstam skriver i sin artikel:
"Varför ska just internet vara ett laglöst land?"
Det är en bra fråga. Har ingen jävla aning. Bara tanken på att det skulle vara "laglöst", skrämmer mig. Inte bara det att det är svårt att döma någon för förtal på internet och mobbing på internet på samma sätt som man gör i vanliga världen, utan helheten av att man inte ska kunna straffas för det. Det är självklart, tycker jag och på den punkten håller jag med henne till punkt och pricka att man ska kunna dömas för internet mobbing. Idag är det ett av de sätten som vi använder till inte bara skvaller, utan även ryktesspridning och liknande. Det är ett ställe där mycket mobbing börjar och det är också där det sprids. Även om internet ska ha samma yttrande frihet som allt annat vi skriver, ska det defintivt inte, under några omständigheter dömas mildare än någonting som skrivs i tidningen. Internet, bloggar och liknande är idag ett sätt för att oss ta reda på saker och i vissa punkter och fall har Internet ersatt aktuell händelsespridning och vad som händer ut i världen. Men som med allting annat finns det gränser för hur vi ska kunna använda det utan att ta några konsekvenser.
Som hon säger, är det under svenska IP-adresser ska det även kunna dömas inom svensk lag.
Den klockrena kommentaren som hon skriver i slutet av sin artikel: "Den som tvivlar på allvarlighetsgraden i ett förtalsbrott borde ta del av forskningen kring självmord för att förstå vad konsekvenserna av mobbing kan bli. Ingen ska behöva uppleva att få sitt liv förstört av illvilligt skvaller vare sig IRL eller på nätet" citat från Katarina Wennstams artikel.Kriminalisera nätmobbningen.

Mörkret innan Gryningen

När jag träffade S. idag, hade hon hunnit läsa igenom hela mitt manus. Hon är min spegelvägg och min stora hjälpande hand i mitt skrivande.
Till min glädje även om det varit lite hastigt, hade hon till min stora glädje skrivit ett dataskrivet papper med kommentarer, frågor och saker som hon undrade över när det gällde min bok. Saker som fortfarande inte var helt utarbetade.
Hennes kommentarer var väldigt bra och det gav svar på mycket av det jag undrat över tidigare. Trots att hon tyckte att mitt manus var väldigt bra, så fanns det fortfarande saker att arbeta med och ska jag vara ärlig så känns det till viss del skönt att fortfarnade kunna arbeta på det. Jag är inte riktigt redo att släppa den ifrån mig än.
Historien om Sofia Silwer
Det är min största passion och det jag brinner mest för och jag hoppas att det är mitt framtida arbete!

Historien om Sofia Silwer har varit med mig i flera år. Sedan jag var femton år gammal. Jag har ändrat, redigerat och fixat och donat för att göra hennes historia rättvis. Det var det som gjorde att jag var tvungen att göra beslutet att dela in hennes berättelse i två delar.

Mörkret innan grynningen och Håll Lågan till Liv.

Det är dags att göra det sista med hennes berättelse nu. För S. hade inte så mycket kommentarer på det hela att det finns mycket att arbeta från. Den är nästan fulländad nu. Snart... Men som S. sa, det finns lite lite kvar och de luckorna ska nu fyllas!

Det första inlägget

Ens första inlägg i den nya bloggen borde vara intressant, något speciellt som fångar vännernas uppmärksamhet. Men vem bestämmer egentligen vad som är intressant?
Det jag kommer att skriva här i, är livet, tankar, resor, mina brinnande passioner som driver mig framåt. Det som intresserar mig, aktuella händelser.

Lite smått och gott.