Zahiren av Paulo Coelho |
Jag anser att den här boken har förtjänat ett eget inlägg idag, och framför allt en stjärna i kanten för sin fantastiska handling och sitt utsökta språk som lyriskt leder boken framåt.
Jag köpte den för drygt tre veckor sedan då jag var på ett oerhört dåligt humör och inte hade någonting att göra. Sida efter sida, gick framåt och det dröjde inte länge förrän boken var utläst. Den här boken trollband mig vid sidorna och den fick mig att tänka till när det gällde livet och mina värderingar. Men också på hur jag vill leva mitt liv, och vad jag egentligen strävar efter. Den fick mig att se ett helt annat perspektiv av livet, och att våga öppna ögonen och se världen för vad den är.
Livet är ingen saga, det är en historia som berättas i kapitel. Varje minut, varje händelse och ögonblick vi vandrar igenom. Allt skrivs ner, ord för ord i vår lilla historia bok, och kommer att följa med oss och påverka oss för resten av våra liv, tills den dagen då vi inte längre andas. Då slutar våran egen historia och någon annans fortsätter.
I den här boken pratar Paulo mycket om moral, både kring kärlek och kring livet. Hur viktigt det är att göra det som är viktigt för oss och att det viktigaste är inte att ha allt det materiella. Det som vi själva byggt upp som en idiell värld. För även den perfektaste värld har sina brister. Man kan ha allt, en karriär, en älskande man, kanske barn, fin villa, massor av pengar och vänner som alltid finns där. Men trots detta, är det även många som inte känner lyckan. De kvävs med det livet de har, och den idyll som verkar så perfekt utåt, är inte så perfekt inåt. Den här kvävande känslan, trycket av att vi inte får syre, trots att vi har allt. Det finns inget mer att önska, kan få livet att göra en drastisk vändning. I all den här idyll och i samhällets normer glömmer vi lätt bort oss själva och vilka vi är. Vi försöker älska, men kan inte få utlopp för våra känslor. Vi försöker uppskatta, men känner ingenting annat än förakt och fördömande. Vi försöker se, men vi ser ingenting annat än det vi vill se. Då är det kanske dagt att tänka igenom vad som fattas och hur vi kan förändra vår situation.
Jag inser att jag inte lever, och har aldrig gjort det, för någon annans skull. Jag lever inte för att göra mina medmänniskor lyckliga. För hur mycket jag än uppskattar dem och hur mycket jag än älskar de människor som jag har runt omkring mig kommer jag aldrig någonsin vilja sätta mig i den tortyr, att vara levande död. Man kan alltid vända på livet, och man har ständigt ett val att göra. Vilka vägar man är beredd att gå. Man kan inte stanna i någonting för någon annansskull, eller för att det är moraliskt rätt att göra det. Man måste alltid följa sitt hjärta och gå den väg som känns bäst. Trots att det kanske inte är den bästa för alla andra. Men man har ett förhållande med sig själv som aldrig går att avsluta och det är det förhållandet man ska jobba med i första hand. För fungerar inte kontakten med sig själv, förfaller även världen runt omkring oss, och vi tynar bort bit för bit och efter ett tag är det bara ett skal kvar av det som en gång var en människa och ett levande ting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar