Brida

Även den här boken förtjänar ett eget inlägg och jag kan inte sluta faschineras av Paulo Coelhos livserfarenhet, och hans sagolika sätt att använda ordens gåva, med hjälp av penna och papper.
När jag var på väg för att dricka vin med Frida förra tisdagen, kunde jag inte låta bli att gå förbi bokhandeln och då såg jag den här boken. Den fångade mitt intresse och jag är väldigt nöjd med mitt val.
Till skillnad från Zahiren gav den här boken mig inte ett nytt perspektiv av livet. Det berörde mig inte heller som Alkimisten, med att öppna ögonen och våga ta in det som finns runt omkring oss. Inte heller var den som Veronika bestämmer sig för att dö. Den fick mig inte att känna att jag borde ta vara på varje minut av livet som att det vore den sista. Istället, fick den mig att inse en enda sak.
"Tvivla inte på dig själv och din kunskap,
du kommer lyckas bara du släpper rädslan för att misslyckas."

Jag vet hur det låter... Väldigt kliché, men det är sant. Det är viktigt att tro på sig själv och att man kan.

Boken handlar om sökandet efter den andra hälften, och om månen och solens tradition. Ett nytt sätt att se världen och bemöta den på. Kortfattat. Han berättar om en flicka, Brida, som söker efter sin andra hälft. Och där på börjar man diskutera tankarna kring den andra hälften. (Den andra delen av sig själv.) Det är en lång utläggning och jag kommer inte gå igenom den här. Det skulle ta för lång tid, och det skulle kanske inte bli tråkigt att läsa, snarare, långdraget. Tanken kring den andra hälften har funnits enda sedan Antikens Grekland och förklaras även i Platons bok, Gästbudet. Men Paulo beskriver den inte alls på samma sätt om Platon, det finns mycket avsevärda olikheter.
Jag kan rekommendera varmt, i vilket fall osm helst! Den är spännande, helt klart annorlunda, säregen. Jag hade svårt att sluta läsa den och den väcker mycket känslor. För mig var det allt från Ilska till glädje. Den berörde mig.

LÄS DEN! Den är värd att läsa!