Spring rain in Rome

Back to Rome

Happy Easter

Two days left

De senaste tio veckorna har varit helt fantastiska. Att få isolera sig i sin egen bubbla och bara vara, växa, utvecklas, frodas och lära sig. Det har absolut varit en struggle på många sätt och vis. Jag har dragits åt så många olika håll. Mina tankar har växlat mellan "De blå ögonen med ett spektrum av nyanser" som var en del av min höst, till framtiden och vad som händer efter augusti. Vad jag ska göra och hur jag ska gå vidare med mitt liv. Det har funnits stunder då jag undrat vilket ben jag står på, vart jag är på väg och vad jag kan och vad jag vill. Andra stunder har jag njutit av det vackra stads- och naturlandskapet. Haft fantastiska stunder med mina vänner här och mött folk som kom att betyda mycket. Det har varit ett privilegium att få upptäcka Oslo så här, utan att arbeta med annat än min uppsats. Utan att ha lektion att gå till och utan några av mina nära vänner i närheten. Det kanske låter konstigt att säga att jag har älskat att vara själv, men det har jag. Det har varit en befrielse att få vara själv och utvecklas på egen hand och bara vara. Förra veckan kände jag mig inte alls färdig med Oslo. Det finns så mycket kvar att uppleva, men jag vet att jag behöver komma tillbaka till Verkligheten lite. För Oslo är och har på många sätt varit som en dröm. Mina besök under hösten kan fortfarande få mig att skatta gott och även min vinter och början av våren här. Det har varit helt sagolikt på många sätt.

Variationen att ständigt känna olika känslor, uppleva olika händelser och situationer får en att inse hur det känns att verkligen leva. För leva är att känna, att våga och utmana sig själv. För mig är det just det som gör livet en saga och helt perfekt. Att vara med om och känna olika saker, men att stå upp för sig själv och sina värderingar när det behövs. Vara öppensinnad i andra. Men man ska aldrig glömma bort sig själv och vara medveten om sina egna behov, sina dåliga och goda egenskaper. Det finns en mening med allt så är det bara. Man måste bara acceptera vissa saker och omge sig med människor och med saker som respekterar det och låter en vara just den. För några dagar sedan satt jag och M.B och pratade om personligheterstyper och hur man är. Hans syn av mig skiljer sig marknat från min egen och vad mina vänner hemifrån ser, vilket förvisso fick mig att skratta lite. Oslo har antagligen visat mig och förstärkt mina bästa sidor även om de bara att en del av personligheten. Men det är inte helt jag och det här livet. Hur mycket jag än älskar lugnet, fridfullheten och det rofyllda så går det inte i längden. För pulsen, råheten, tempot och det intensiva är allt för viktigt. Att fara och flänga, vara på tusen platser samtidigt, att utmanas, förföra och förföras kommer alltid vara ett behov. Lugnet och stillheten har varit nödvändigt, men att alltid ha det så här? Nej... Hehe. Nej... Det går inte! Därför känns det på något konstigt vänster rätt bra att lämna Oslo nu. Nu väntar intensiva veckor, med fullspäckat schema och tillbaka till min verkligheten. Så om två dagar är det dag att bege sig vidare och att se vad som väntar härnäst. Det är dags att resa lite igen! 

Första stoppet blir Sverige i några dagar, för lite pendlande mellan Studenstaden och mitt föräldrahem.

Andra stoppet som blir precis om en vecka är Italien, Rom för att vara exakt, tillsammans med M.S. Vi ska hälsa på älskade A.C. Det ska bli riktigt härligt att sätta sig på planet igen, åka till Rom och vara i goda vänners sällskap, sitta med ett glas vin på en piazza och vandra runt i Roms gränsen - få lite sol och värme. Det kanske är fel att säga att jag saknat Rom, men jag längtar tillbaka. Nu är det trots allt 5 månader sedan jag var i Rom men det är en härlig stad. 

Tredje stoppet blir Barcelona med min "kombo", i mitten på maj. Det ska bli härligt att få lite kvalitetstid med K. Det var länge sedan vi verkligen hade tid att umgås. Så det blir Sangria, lyxhotell, konst och shopping. 

Jag ser fram emot det! 

Caught by the truth

Även om Oslo tog fram de allra bästa sidorna hos mig, visste jag innerst inne att jag ville stanna av fel anledning. Skälen och argumenten var många när de lades fram för min egen domstol och jury. De radades upp i en kilometer lång lista som räckte ända fram till dörren i rättsalen. Åskådarna satt tätt ihop trycka i bänkraderna i sina färgglada kläder och väntade spänt på beslutet som skulle komma. Ivriga och fyllda med spänning efter den utsaga som hade lagts fram under dagar och timmar med förhör och diskussioner. Argumenten var bra. Skälen var väl formulerade och relevanta. Men när Sanningen klev fram, i sin svarta kostym, perfekt rödmålade läppar och stora bruna ögon, och lät sin bestämda men förföriska stämma eka bland rättssalens kala väggar var det kört. Hur välformulerade mina ord än var, så var Sanningens ord starkare, högre och mitt i prick. Att ifrågasätta dem, skulle vara att ljuga både för mig själv och för omgivningen. Det skulle snarare resultera i fler problem och ångest än lösningar och välmående. För sanningen var den, att innerst inne försökte jag på alla desperata sätt stanna för att slippa ta itu med allt som väntade hemma i Sverige och Studentstaden. Det var ett försök att fly undan det jag en gång startat och dra ut på det jag var tvungen att ta tag i. Även om jag älskade Oslo som stad, människorna jag omgav mig med, atmosfären och känslan som staden gav mig så var inte det tillräckligt för att jag skulle kunna vara kvar. Det var inte meningen att jag skulle vara här just nu, eftersom det var fler kapitel och fler böcker som skulle få skriva sina sista rader och Det kunde jag inte göra härifrån. Mitt förflutna hade sakta börjat komma i kapp mig, men jag ville inte ta tag i det. Inte än. Inte nu. Jag kände mig inte redo att möta allt igen. Men Sanningen tittade på mig med sina stora bruna ögon, log med sina perfekta rödmålade läppar och förklarade att hur mycket jag än försökte kompromissa bort min avresa så var det en strid jag aldrig skulle vinna. Ju längre jag stannade desto mindre redo skulle jag känna mig. Ju längre jag valde att leva mitt liv som jag gjorde just nu, desto mindre tillit och tro till mig själv och min kompetens skulle jag få med tiden. Situationen med de rosa molnen och flygande elefanterna var ohållbar och skulle inte fungera i längden. Min Recovery var härmed slut och nu var det dags att "Go back to business". Oslo kanske tog fram de allra bästa sidorna hos mig, men den dolde bara mina dåliga sidor bakom ett skynke där de sporadiskt tittade fram, smygtittade på mig och utlöste utbrott och ilska som förstörde mig med sina gnisslande ljud. De gjorde större skada bakom skynket än framme på scenen. Hur mycket jag än ville glömma bort dem och vad de åstadkommit var de en del av mig och min personlighet. Hur mycket jag än ville kunde jag inte kompromissa bort dem eller det som tidigare hänt. Det var val jag gjort, vissa med stolthet, andra med nödvändighet. Men de var en del av mig och mitt liv och något som var tvunget att accepteras. Nu hade jag hade fått fly ett tag. Leva i en liten drömvärld långt bort från allt jag känt till. Men nu var det dags att bege sig tillbaka till verkligenheten och styra upp allting. Att låta allt jag teoretiskt sätt lärt mig under de senaste tio veckorna, alla insikter och känslor få sättas på prov och föra mig framåt. Att fly undan verkligenheten var inte att följa mitt hjärta och tänka på mig själv. Det var att blunda, förneka och stanna klockan. Stanna mitt liv och stanna mig själv i utvecklingsprocessen. När Sanningen lagt fram argumentet och därefter tittat på mig på det där speciella sättet, visste jag att jag var slagen. Jag kunde inte säga emot för jag visste att Sanningens ord var sanna och det visste domstolen och juryn också. För jag var inte den som flydde från verkligheten eller stod i bakgrunden och väntade på att livet skulle börja. Jag var den offensiva som tog tag i det, kämpade och tog upp fajten för det jag trodde på och aldrig kompromissade bort varken mig själv, drömmar eller mål. För det var precis som Sanningen sa; Man kommer aldrig känna sig redo att ta itu med vissa saker genom att vänta på rätt tillfälle. För det finns inget rätt tillfälle att göra det på utan det bästa är bara att ta itu med det direkt. Bara köra. Utan Tvekan, Rädslan och Tviveln - för Dessa är ens riktiga ärkefiender som kan krossa varenda liten del av en själv och livet.

Under the sun

Den blåa bokens sista rader

Det var som en tung sten släppte från mitt bröst när jag skrev sista raderna i det där kapitet i den blå boken, som gnagt och bitit i mina nerver under de senaste fyra månaderna. Inom mig var det någonting som inte hade velat acceptera beslutet. Att känna den där känslan av att de sista raderna inte var skrivna utan istället lagts på paus. Innerst inne visste jag svaret som jag hade väntat på, men av någon anledning var det viktigt för mig att höra det och att veta att det jag tänkt och trott var sant. Jag behövde veta att min självinsikt och intution fortfarande vägledde mig och hade en känsla för hur personerna i min omgivning agerade och tänkte. Något som jag har insett och förstått under den senaste tiden, och till och med fått bekräftat under mina långa samtal med älskade Ch. är att relationer är så individuella. Varje människa är en egen individ som har egna skäl, erfarenheter och principer som gör att de agerar och är på ett visst sätt i olika konstalationer. Att rådge andra i en relation, eller att ägna tid åt att analysera varför andra kan tänkas agera på ett visst sätt eller vad som får dem att fatta vissa beslut, är bara dumt. Det är inte bara att spilla tid, utan också ett sätt att både förstöra för sig själv och för andra. För i relationer finns det inte mycket rätt och fel. Det finns riktlinjer, men inga egentliga svar. Därför är det viktigt att gå på intutionen, att tro på sig själv och de man känner och att alltid i alla lägen kommunicera och inte hålla känslorna inne. Det är aldrig farligt att känna eller att älska. Det är en erfarenhet som tar oss vidare, och älska kan man göra på olika sätt. Det behöver inte handla om parrelationer, en tvåsamhet som idag är förknippat med kärlek i första hand. Kärlek är så mycket mer och det är ett stort och vidgat begrepp. Man älskar på olika sätt beroende på vem man är, och råden man ger andra kan många gånger göra större skada än vad de gör nytta. Därför ska man vara försiktig med det. För de enda som har svaren är de inblandade och det är där man ska och bör leta i första hand.
Detta är dagens slutsats på det kapitlet som avslutades idag, och nu kan den blå boken läggas i arkivet bland minnen och fantastiska stunder. Där de blå ögonen med ett spektrum av nyanser, kan stilla falla till söms och få den inre friden som den länge suktat efter.

Ambitionen att avsluta kapitel

Att växa och utvecklas är att rensa, att kolla igenom och att avsluta det man en gång har påbörjat. Det är att ta nästa steg ut mot det okända och lämna det gamla som inte länge har något större värde i väntan på framtiden. Mitt hjärta hade smärtat under sista halvan av förra året. Broar hade brunnit och murar sprängts i luften. Trots att det var nödvändigt att ta död på allt jag kände till, hade det bidragit till stor förvirring och turbulens. En gnagande instabilitet där andras röster stundtals var högre än min egen, gjorde mig frustrerad och utmattad. Att vara inne i en mental kris är inte ett misslyckande, en tragedi eller ett missöde. Det är en nödvändighet, för att förstå vad livet innebär och att få mer erfarenhet och lärdom. Man skulle kunna tycka att min känslomässiga kris borde ha kommit under hösten, som ett efterskalv av sommaren och tidiga höstens intriger. Men vad jag inte visste då, var att röken och glöden fortfarande pyrde i marken och asken ännu inte sjunkit under jorden. Mina tidigare val, har återigen gjort sig påminda, genom gnagande sår på min kropp och en återkommande utmattning. Orden har ekat bakom stängda dörrar och försökt sluka mig med sin beröring och giftiga kyssar.

Efter Björnriket kände jag återigen att jag inte kunna återvända till Studentstaden med gott samvete. Staden hade tömt mig på all energi och jag hade tömt den på alla goda sidor som den tog fram hos mig. Efter mitt största misstag i några varma sommardagar i juni visste jag att ingenting skulle bli det samma igen. Inom loppet av 48 timmar hade jag gått in i dimman och överskridit tillräckligt många gränser att himlen sakta tagit ett kolsvart dunkel. Studentstaden tog fram mina sämsta sidor, där jag känslokallt och nonchalant inte visade någon barmhärtighet.
Varje gång jag återvänder kommer samma destruktivitet tillbaka, samma känslokallhet och obarmhärtighet som gör att jag inte visar någon större hänsyn. Jag kommer tillbaka till gamla mönster, där skriken hörs om natten och tårarna reflekteras i ljuset från fönsterlampan. Att det nu är tre veckor kvar tills jag för några få dagar ska återvända, gör mig panikslagen. Mitt hjärta vill inte tillbaka och jag är inte redo att möta allt igen. Samma cirklar och samma fyrkanter. Det handlar inte om droger, eller sprit. Inte om stölder eller vandalisering. Det handlar om en känsla och en tendens att hänsynslöst bidra till krossade hjärtan. Omgiven av sociala normer jag aldrig tänker eller kan leva upp till. Det var som en osund relation som det var dags att säga hejdå till. Ett nödvändigt avslut jag inte längre kunde fly från eller hålla fast vid. Med fler oavslutade kapitel vid sidan av mitt skrivbord är det dags att skriva sista raderna i dem, ett efter ett. Separeras, gå vidare och låta dem förbi en del av arkivet.