It is not chaos

Trots att jag i slutet av hösten blev utmattad av studentstaden, var det en utvecklande period socialt! Det var en nyttig erfarenhet att stå där öga mot öga med allt jag hade avsagt mig och gått ifrån. Gång på gång möttes jag av känslan att jag fattat rätt beslut och att jag gått vidare. En tillfredställelse av lycka som i små doser sköljde genom min kropp. Att få inspireras av de nya bekantskaperna som kommit under sensommar och hösten fick mig att blomstra. Att bli motarbetad och få stå tillsvars, fick mig att växa. Denna övergång i gapet mellan höst och vinter har gjort mig starkare än någonsin, inser jag i efterhand. Mer bestämd och trogen mot mig själv.  

Alla fantastiska möten och samtal gav nya perspektiv och synvinklar på livet. Lärde mig mer om människan och hur vi fungerar. 

A.S sa att man aldrig vara rädd för att älska sig själv, sitt liv och andra. Att alltid njuta av det man har och vara öppen för det nya. Att våga ge allt i alla situationer och alltid leva till 100%, för man aldrig vet när livet tar slut. Och det är sant. Jag förstår vad han menar men också varför denna självklara lilla sak ändå är så svår att förhålla det till. Kanske beror det på att vi båda sitter i samma båt och att ingen av oss vet hur man mår när man vaknar nästa morgon, som gör det hela komplext men samtidigt så viktigt?

När jag satt och sipprade på ett glas vin i Majorstua efter maten sa M. att det är viktigt att leva i nuet istället för i framtiden. För av någon anledning är man alltid på väg framåt och försöker ligga steget före trots att man innerst inne inte vet vad som händer i nästa ögonblick. Att vara närvarande i varje sekvens och njuta av varje möte, ögonblick och samtal genom att leva i nuet är någonting alla borde lära sig.

Något som är lätt att glömma. 

Det var något som även E. påpekade när vi satt på Güntherska för någon dag sen. 

När jag tänker tillbaka på hösten var dessa värderingar något som jag hade en tendens att glömma och var rädd för. Att våga älska mig själv, livet och andra eller att leva i nuet och vara närvarande i varje ögonblick. Istället låg jag ständigt steget före och stundtals väntade på att livet skulle börja istället för att leva det. Man borde njuta av det man har, upplever och är med om. Inte försöka se för långt fram. Det är så lätt att vara på språng och endast se målet. Att drömma och se visioner snarare än vägen dit. Vägen vars erfarenhet faktiskt gör drömmen verklig. Tunnelseendet är något jag lovat mig själv att försöka undvika - att inte bli bländad av ljuset eller fast i gruvans gångar. Trots det så kan jag hamna där ibland. Men som de blå ögonen med spektrum av blå nyanser sa, att ta vara på livet är att vara närvarande under varje minut och våga känna de känslor som händelser och ögonblick har att erbjuda. 

Winter song

Climbing

Att det inte fanns någon återvändo, hade jag förstått för länge sedan. Det val jag gjort hade haft sina konsekvenser och nu märkte jag av dess efterverkningar. Mitt skrivbord hade under mina sex veckor hemma i Studentstaden överbelamrats med besked och svar som jag inte hade räknat med. Svar och besked som visade vad som hade medföljt i beslutet jag tagit. Bland annat fanns det en lång beskrivning som förklarade att mitt s k "dubbelliv" skulle fortsätta. Det skulle fyllas med fler hemligheter som var viktiga att bevara. Hemligheter som gav möjligheter och en ingång, men som också krävde mycket ansvar och tillit till mig själv och den personliga utveckling som jag genomgått under de senaste månaderna. En press som jag till viss del hade svårt att ta till mig just nu, även om jag visste att jag var tvungen. Det fanns också en tjock bok fylld med anteckningar, synpunkter och förslag kring min masteruppsats, fylld med mina tankar och fascination kring den norska inredningsdesignen och Oslo. Hur de norska designernas kärlek till naturen och sitt kulturarv hade berört mig, stod detaljerat skrivet. Här fanns även de milslånga mejlen till min handledare om min fascination kring denna växande designkultur och de intryck från mina vistelser i den norska huvudstaden och mina timmar på AHOs bibliotek hade gett mig.
Min förtjusning hade på något sätt lyckats smitta av sig och väckt en nyfikenhet hos andra. Den ovetskap som just nu fanns kring den norska inredningsdesignen, som fick en att sukta efter mer, hade fått en önskan att frodas om mer information kring ämnet om min hälsa tillät. Till en början blev jag ställd av förslaget och såg mer hinder än möjligheter. Det skulle kräva mycket av mig, både tid och planerande. Omstrukturering och bearbetning. Första halvan av höstterminen hade ju redan passerat - skulle jag ens hinna? Tog jag förslaget skulle min Oslo-vistelse förlängas och mina nuvarande småbesök skulle bli till en längre resa. Fanns det ens så mycket material?
När fröet planterats i mitt huvud och sakta började gro var förslaget fastnitat i mina tankar. Det skulle ge mig många möjligheter att utvecklas, att få ny kunskap inom ett ämne som fascinerat mig under hösten. Det fanns någonting lockande över det hela. En nyfikenhet och iver som fick det att krypa i fingrarna. Jag visste att det skulle bli en fantastisk erfarenhet - något som jag skulle kunna få ut mycket av. Så varför inte? tänkte jag sedan. Vad fanns det egentligen som stoppade mig? Absolut ingenting.
Trots att jag innerst inne redan hade bestämt mig från det ögonblicket som fröet börjat gro, lämnade jag först beskedet sista dagarna i november då jag kommit tillbaka till Århus efter en ljuvlig kulturweekend i Venedig. För det var någonting inom mig som sa att det var det här jag skulle göra - tillbringa våren i Oslo.

Swedish winterglow

Recovery

Medan löven sakta föll ner från träden vid slottsbacken, sprang jag ständigt upp och ner för nya undersökningar och läkarbesök, observation och provtagningar. Läkarna letade i desperation efter orsaken till varför mitt gyllenbruna ansikte tagit en mattare ton och mina ögon sakta börjat att blekna.

Till en början hade jag svårt att acceptera att någonting var fel igen, för just nu hade jag inte tid med det. Det fanns så mycket annat i min agenda som jag planerat och var på väg mot. Att bli sjuk var inte en av de punkterna som stod högt på topplistan. Än så länge, tänkte jag naivt. Kan jag ju faktiskt gå. Jag kan stå upp och praktiskt taget leva normalt även om jag kanske inte orkar lika mycket. Min optimistiska sida hade redan satt ett datum i kalendern för när jag skulle lämna Sverige igen, trots att innerst inne visste att det inte skulle bli så. Men när mitt tjocka mörkbruna hår började fläckvis falla av, var jag tvungen att inse att min sjukdom var aktiv på en nivå den inte varit på flera år. Den rörde sig i kroppen, upp och ner, från ställe till ställe utan att vilja sätta sig. Små utslag på organen visades på proverna, men inte mer än så. Av någon anledning var jag inte förvånad. Det var på något sätt väntat även om jag innerst inne hoppades att allt var en dröm. Hade jag misskött kroppen igen? Låtit den gå försummad i all stress - allt suktande efter nya upplevelser eller var det bara så här det var menat att vara? I min hjärna sökte jag ständigt förklaringar till varför detta var tvunget att ske just nu. Samtidigt visste jag att det enda jag kunde göra var att acceptera läget och se till att den fick återhämta sig från det nederlag som det just nu led av. Låta allting ta sin tid även om det skulle ta ett tag.

Under denna helande process kom tankarna tillbaka till att livet är så kort. Att det ständigt gör drastiska vändningar och ställer oss på prov. Hur många drömmar och hur många mål man än må sträva efter, är det viktigt att leva för dagen. Att se varje minut som en gåva och ta vara på det och utnyttja tiden på det sätt man finner mest fruktbart. Att alltid ta hand om sig själv och älska sig själv i alla skepnader, är något alla människor borde lära sig. Är man inte nöjd med sin livssituation får man se till att skapa det till något man kan älska. För man kan aldrig skiljas från livet eller sig själv - det är något man ständigt måste stå ut med, behöver älska och ta vara på. Under min återhämtning återkom ett och samma citat i mitt huvud som praktiskt taget innefattade att; För att kunna visa sig från sin bästa sida behöver man ta hand om sig själv och älska sig själv på bästa sätt. Att skratta, att älska, att drömma, att leva och göra det man vill göra. Att inte sätta gränserna för sig själv utan istället sudda ut dessa ramar och låta färgerna spridas, vingarna vecklas ut och få luft mellan fjädrarna. 

"Livet är ingenting man ska ta för givet. Det är något man ska vårda och vara rädd om."

Höstens nästa station

Varningsklockorna hade ringt i timmar i mitt huvud. Det illande ljudet skar genom mina öron och fick huvudvärken att växa sig allt starkare ju närmre Sverige jag kom. Mina hjärtslag var sköra och smärtade för varje pulsering, samtidigt som klumpen i magen bildade ett lock ovanför magstrupen. Trots att jag innerst inne visste att det var för tidigt att återvända hade jag inget val. Ännu en gång hade min kropp sagt ifrån, skrikit sitt smärtsamma skrik och fått mig att inse att allt inte stod rätt till. Mitt senaste sjukdomsnederlag i juli hade slutat i stor dramatik och min kropp hade ännu inte återhämtat sig. Den hade försökt, med stor ansträngning att klara av de påfrestningar som den utsatts för under hösten. Försökt hänga med i det intensiva tempot som hade dragit igång och alla känslor från sensommarens dramatik – men det hade inte fungerat i längden. Min kropp behövde mer tid – den behövde andas. Efter ett observationsbesök på Århus universitetssjukhus hade jag fått se mig själv besegrad. Jag hade låtit den vita flaggan hissas och fladdra med de behagliga höstvindarna som svepte över den klarblå himlen. Jag kunde inte kämpa mot min egen sjukdom med envishet. Det fungerade inte så. Det fanns inget annat jag kunde göra åt saken – det var bara att acceptera läget. Försöka tänka positivt och gå på vetskapen om att det inte kunde bli värre än så här. Jag skulle få hjälp och de skulle hitta felen. Så småningom skulle allt bli bra även om det tog tid.
Trots att min sjukdom blomstrade var det inte den jag var mest orolig för. Det var inte den som fick varningsklockornas öronbedövande larm att tjuta i mina öron eller klumpen i magen att växa. Utan det var vetskapen om att jag skulle återvända till något som jag inte alls var redo att möta eller konfrontera, som fått oron att bli större. Jag var inte redo att ställa mig i försvarsposition för de val jag hade gjort. Jag orkade inte med att ännu en gång förklara eller stå upp för mina beslut. Jag orkade inte ta diskussionen en gång till eller bli en del av dramatiken igen. Höra detta tyckande, klagande och hackande. Det ständiga påpekandet om att jag inte följde jantelagens ramar längre, utan gått långt utanför ramarnas gränser – att jag hade förändrats. Min fysiska hälsa var för svag och det sista jag behövde var dessa samtal och diskussioner för de gjorde mig utmattad. Det fick mig att önska ännu mer att A.C var i stan som med sitt okomplicerade sätt lugnade mig i jobbiga situationer och som bara en nära vän kan göra ge mig en trygg och stabil famn att luta mig mot. Fast jag visste att det fanns en mening med allt det här. Mina vingar skulle ännu en gång testas och sättas på prov för en ny flygtur. Det var någonting jag behövde göra ensam utan att vara omgiven av tryggheten som jag suktade så mycket efter just nu.
Medan jag lyssnade på musiken från mig Iphone trummade mina fingrar nervöst på benet. De gav ifrån sig en lätt darrning och blev allt kallare och kallare. Det behövde inte bli så illa, tänkte jag sedan. Varför var jag tvungen att måla upp det värsta. Det behövde inte bli så illa. Det visste jag mycket väl. Allt skulle bli bra, försökte jag intalade mig själv. Allt skulle bli bra. Ändå darrade mina händer av rädsla den sista biten av resan och syret i lungorna verkade inte räcka till. Jag suckade tungt och slöt ögonlocken för en kort sekund i ett försök att lugna mig. Så fort jag blundade kunde jag se de vackra blå ögonen, vars färg gick i fyra olika nyanser, titta på mig med sitt fridfulla uttryck. Ögon som sist jag såg dem uppmanade mig att ta en dag i taget och försöka leva i nuet. Att inte tänka framåt utan bara njuta av varje minut. Allt skulle bli bra, uppmanade jag mig själv. Allt skulle bli bra.