Jag kunde inte motstå förförelsen och känslan som forsade likt en ström genom mig. Solen värmde mitt ansikte och jag njöt av att andas den friska luften som jag länge saknat. De vackra sekelskifts byggnaderna klättrade längs dalkantarna i samklang med naturens sköna former.
Mina ögon kunde inte mättas av skönheten och mitt sinne kunde inte förmå sig själv att utvecklas. Varje dag var en ny erfarenhet som tog mig ett steg längre fram och lärde mig något nytt om mig själv.
Sakta men säkert hade jag börjat lära mig njuta av ögonblicket, att inte tänka framåt mer än mot det bestämda målet. Att våga känna alla känslor på vägen dit, absorbera allt jag upplevde och utan rädsla låta varje händelse ge mig en ny erfarenhet av livet oavsett om det var bra eller dåligt! Men också att inte stanna kvar vid en känsla utan att bara gå vidare, med lätta steg som dansade över markerna.
Under många kvällar har jag funderat över ifall det bara var tillfället som var perfekt. Om Oslo-tiden hade kommit vid rätt tidpunkt i livet och att det var helheten av att få vara ensam i en förtjusade stad, vars fridfulla atmosfär gav sinnet ro att andas eller om det bara var det faktum att jag faktiskt gav mig bort från Studentstaden och få upptäcka en ny plats som var den egentliga anledningen. Kanske var det en kombination.
Att något skulle vara en slump har jag fortfarande svårt att intala mig. Förallting händer av en anledning och för att vi ska växa och frodas som människor. Vad anledningen till alla insikter och perspektiv må vara, vet jag att jag har kommit hem!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar