Growing

Att växa som människa och utvecklas kan stundtals vara bland det jobbigaste perioderna i livet. Det är en ständig kamp, där man dras mellan sina känslor, omgivningen och sig själv. Man stöter på många gupp, skär sig på grener, buskar och ramlar över hala rötter. Stundtals får man till och med sitta ner och tänka, reflektera och se över det som hänt, det man varit med om och vilka situationer man har satt sig i. Vad de har gett och vad de skadat.
Enda sedan jag kom hem från Björnrike har jag stått på klippkanten mellan det gamla och nya. Jag har känt en ångest över den ovissa framtiden. Att jag inte kan åka tillbaka till Studentstaden utan att komma in i destruktiva mönster och praktiskt taget döma mig själv till undergång. Jag kan inte heller blunda för det faktum att jag måste ha ett öppet sinne. Att jag är inne i en känslomässig kris och att det finns mycket att reda ut... Jag har gått tillbaka till hösten som både var den värsta och den bästa i hela mitt liv. Min sommar som absolut var dramatisk. Det har behövt att bearbetas och det har varit jobbigt. Svårt... Och Frustrerande. IBland känns hela mitt liv som en lögn där min omgivning ljuger för mig och jag för mig själv. Kanske är det så - kanske är det inte så. Inombors finns det så mycket känslor som jag inte riktigt kan beskriva, hantera eller förstå. Känslor som jag vill bli av med. Händelser jag bara vill släppa men inte kan.. Men det är väl detta som är att växa... Att förlora kontrollen över något man egentligen inte har kontroll över. Stundtals vet jag knappt in eller ut och utmattningen dödar mig nästan. Men jag vet också att allt detta - allt ifrågasättande, alla känslor, all frustration och ständiga förvirring är en viktig del i processen och utvecklingen. Det viktiga är att inte vara rädd för det utan istället möta det, ta upp kampen och försöka förändra. Låta tårarna komma och rinna, skriken höras, skratten sprudla och energin ta slut. För den processen är en del av att växa och utvecklas. Att förlora den styrda kontrollen är att ta tillbaka kontrollen över livet.

Norwegian morning glow

Water of Life

Modernistic silhouettes!

Pre-Spring in Oslo

My Recovery

Den egna tidens värde

Att titta ut över härjedalens vinterlandskap är harmoniskt. Utsikten från vinterhuset är sagolik och nästan drömsk då man ser ut över hela dalen och skidbackarna. Dimman vid bergstopparna ligger stundtals tät, trots det kan man utskilja bergssiluetten bakom. 

På längdskidorna klättrade vi upp för berget, in i dimman och över den snötäckta marken. Omgiven av tystnad och fridfullhet, där endast dina egna skidtag över spåret ekar mellan granar och tallar. Hade tekniken varit bättre hade jag kunnat fortsätta i åtskilda timmar, beroende av att känna eurforin, endorfinet och adrenalinet spruta i kroppen. Fortsätta njuta av tystnaden, den egna tiden och naturen själv ett tag till och det fantastiska ögonblicket. Ingen stress, inga tankar - bara jag och nuet. 

Att leva med sig själv är för vissa väldigt svårt och jobbigt. Tystnaden gör en galen. Tanken på att vara med sig själv gör att man tappar fotfästet och inte vet vem man är. Vissa kanske känner en viss otrygghet av att inte vara tillsammans med de man älskar, medan andra tycker att det är bekvämt och ett fyllt rum att vistas i grupp. Samtidigt som andra älskar den ensamma studen och kräver den för sitt eget välmående och lycka. 

Ju längre in på detta året jag kommer desto mer inser jag hur viktig den egna tiden är för mig. Någonting jag inte får, kan eller ska prioritera bort. Jag tillhör antagligen de som känner välmående och lycka i att få vara själv. Det blir ett sätt att reflektera över det som händer och vad som har hänt, vad jag har för principer, värderingar och behov i livet. Men också för att förstå varför jag står där jag gör idag och hur jag vill gå vidare. 

Det är ett sätt för mig att utvecklas. Min filosofi är att man inte kan lägga tryggheten i omgivningen eftersom den är så föränderlig och inget bestående. Även om vissa aspekter kommer finnas kvar, byts majoriteten av omgivningen ut. Den yttre världen likväl som en själv formar om konturerna och kanterna. Just därför finns det ett visst värde att vara med sig själv och finna ett bra förhållningssätt och stabilitet i det. För trygghet i sig själv, har för min egen del, i många avseenden, gjort det enklare att hantera jobbiga och svåra situationer och finna lösningar till problem på egen hand. Det har hjälpt mig att inse att jag kan klara mig och nå dit jag vill komma bara jag försöker! Ingenting är omöjligt. 

En vinterpaus från staden

Det är så vackert här uppe! Jag kan inte mättas av naturens skönhet och hur de snötäckta bergen omringar dalen. Trots att jag föredrar att bo i Staden och dess bekväma faciliteter, så finns barndomens naturälskande lilla flicka, som sprang över ängarna och dansade på stigarna runt mitt föräldrahem fortfarande inom mig, lika sprudlande glad och beroende av den friska luften och självformda konstverket som endast naturen kan göra. 

Det var dags att ta upp skidåkandet igen efter  x antal års uppehåll. Min första tur gick bra även om det tog lite tid att få in tekniken. Att njuta av utsikten, den friska luften och känna hur hjärtat pulserar innanför bröstkorgen är bland bästa, och jag älskar det så gränstlöst mycket. 

Vi njuter alla av olika saker som sprider en genuin glädje och harmoni hos oss. Men detta är en sak jag aldrig kommer att kunna lägga åt sidan igen. Jag bara älskar det. ❤️

En ovärdelig Gåva

Att lämna Oslo för några dagar var till en början hjärtslitande. För varje mil vi närmade oss Studenstaden växte sig ett litet hål större inombords. Vad hade jag att hämta hemma, mer än en roll jag inte länge kunde spela? Men syftet med att åka till Sverige var inte att komma hem till Studentstaden, utan det var bara en mellanlandning innan jag skulle bege mig ännu längre norr ut. 

Efter 38 timmar i Studentstaden, var det dags att bege sig till Härjedalen. Att njuta att fjälluften och bara få komma ut i den vackra natueren igen, vars dalar var täckts med ett tjockt lager av vita snöflingor och längs vägarna hade bildat stora drivor och smyckat bergstopparna med sin gnistrande yta. 

Under de senaste veckorna, där jag privilegierat nog har fått vistas på en berikande plats, känt att varje dag var en värdefull gåva, fått ägna mig med att forska om ett ämne jag brinner för och leva livet på mitt sätt har jag börjat njuta av ögonblicket. Att känns roen i att inte tänka framåt och istället se resan på väg mot mina mål som en stor del av vinsten. Att njuta av allt som händer på vägen dit och älska varje dag för vad den är - en ovärdelig gåva som aldrig kan betalas med alla världens pengar. 

En förförande känsla

Jag kunde inte motstå förförelsen och känslan som forsade likt en ström genom mig. Solen värmde mitt ansikte och jag njöt av att andas den friska luften som jag länge saknat. De vackra sekelskifts byggnaderna klättrade längs dalkantarna i samklang med naturens sköna former. 

Mina ögon kunde inte mättas av skönheten och mitt sinne kunde inte förmå sig själv att utvecklas. Varje dag var en ny erfarenhet som tog mig ett steg längre fram och lärde mig något nytt om mig själv. 

Sakta men säkert hade jag börjat lära mig njuta av ögonblicket, att inte tänka framåt mer än mot det bestämda målet. Att våga känna alla känslor på vägen dit, absorbera allt jag upplevde och utan rädsla låta varje händelse ge mig en ny erfarenhet av livet oavsett om det var bra eller dåligt! Men också att inte stanna kvar vid en känsla utan att bara gå vidare, med lätta steg som dansade över markerna. 

Under många kvällar har jag funderat över ifall det bara var tillfället som var perfekt. Om Oslo-tiden hade kommit vid rätt tidpunkt i livet och att det var helheten av att få vara ensam i en förtjusade stad, vars fridfulla atmosfär  gav sinnet ro att andas eller om det bara var det faktum att jag faktiskt gav mig bort från Studentstaden och få upptäcka en ny plats som var den egentliga anledningen. Kanske var det en kombination. 

Att något skulle vara en slump har jag fortfarande svårt att intala mig. Förallting  händer av en anledning och för att vi ska växa och frodas som människor. Vad anledningen till alla insikter och perspektiv må vara, vet jag att jag har kommit hem!