Cosiness of february

Ett milt och hängivet vinterlandskap

I den målande livsnjutningens fotspår

Det är en njutning att vara här! En befrielse som får en harmoni att rusa genom kroppen som regelbunda havsbrisar. Det har snart gått två veckor sedan jag anlände till den norska huvudstaden efter ett minst sagt hektiskt halvår. Oslo och den norska kulturen värmer mitt hjärta. Får mig att automatiskt le medan jag vandrar i dess stadslandskap. Ett varmt folk som utstrålar en sådan fridfullhet, ro och naturlighet inför livets utsökthet. 

Man skulle kunna tro att det borde vara ensamt att komma själv till en stad, där man egentligen inte har någon bred social krets och med ett syfte att snöa in sig, nörda ner sig i en uppsats vars diskurs är ungefär lika tvärvetenskaplig som trådarna i ett spindelnät. Men istället är det snarare tvärtom. Att komma själv, stängde inga dörrar utan ställde dem snarare på glänt. Det skapade en iver och nyfikenhet som automatiskt fick mig att vilja möta varje dag med ett öppet och varmt hjärta där allting är möjligt! Där gränser endast är en illusion och nya erfarenheter en del av dagen. Varje dag har lärt mig något nytt. Fått hjärnan att arbeta och registrera livets rörelser och ögonen att registrera alla visuella förändringar i omgivningen.

Oslo

Faithful, trustful and thoughtful

Att få vara själv var exakt vad jag behövde. Efter att ha varit stressad och tillsammans med människor i 8 månader i sträck är ensamheten rena spa-kuren för sinnet. Många saker har hänt under de senaste månaderna och ska jag vara ärlig har jag inte haft särskilt mycket tid att reflektera över det. Utan jag har bara fortsatt framåt. De här dagarna har jag hunnit fundera, reflektera och bearbeta trots att jag har en deadline till i morgon. Men tiden har varit nödvändig att lägga även på det, eftersom jag har kommit till många insikter som tagit mig ett steg längre i min personliga utveckling. Det har också gjort att jag förstått vad jag behöver fokusera på i nuläget. 

Livet har alltid saker att lära och det är viktigt att möta det med ett öppet hjärta och se lösningarna i de problem man stöter på under vägen. Att njuta av det som man har och uppskatta livet för vad det är. Vad som får varje människa att kunna uppskatta livet är väldigt individuellt, men de ingredienser som är viktiga för mig är kärleken till mig själv och friheten att få leva ut. Att älska sig själv och vara stolt för att man är den man är. Att inte misströsta, avsky eller känna bitterhet över de man gör, den man är både utseendemässigt och personlighetsmässigt eller för att livet inte är fyllt av det man vill att det ska innehålla är lättare sagt än gjort. Samtidigt har jag mer och mer insett att det är viktigt att lära sig att hantera den sidan hos sig själv för kunna njuta av och älska livet man leder. För det finns bara en du. En jag. En hon. Och en han. Och dessa människor är vackra, genuina och älskvärda på alla sätt och vis. Alla har negativa och positiva sidor så är det bara. Som jag sagt tidigare, mina negativa sidor är många. Mina positiva sidor också. De är alla min styrka och min svaghet. Men ändå måste jag lära mig att älska alla de sidor - om inte arbeta på dem så jag kan älska dem. För det är endast när vi väljer att leva med oss själva som en trogen partner som vi får ut det bästa av livet. För utan dig själv existerar varken du eller världen runt dig. 

A moment to celabrate

Medan jag vandrade ner längs Slottsparken igår kunde jag inte låta bli att le. Den befrielse som jag känt när jag klev av planet på Gardemoen satt fortfarande kvar och jag kände mig fri. Luften i mina lungor var inte tung att andas utan gav mig istället kraft och styrka. Det kändes bra att ta en dag ledigt och försöka fixa det jag behövde göra och komma i ordning ordentligt. Efter en intensiv helg med mycket firande var jag ganska trött och att sätta sig med uppsatsen direkt kändes inte som ett alternativ. Mellan de täta molnen kunde jag urskilja solens strålar och ljuset som sipprade igenom hade en blek äggskalsnyans men den värmde fortfarande mitt ansikte. Det var ett sätt att få mig att landa. Att finna ro och låta mig själv njuta av tillvaron. Det var behagligt att ströva runt inne i Centrum och njuta av det härliga vädret och ögonblicket. Det var först när min mage började kurra sitt småhungriga ljud som jag insåg att jag strosat runt i snart tre timmar. 
Efter att både ha fyllt kylskåpet och inhandlat de toalettartiklar som jag glömt i Sverige, var det skönt att komma tillbaka till lägenheten för att göra mig ett litet mellanmål och kolla dagens mejl. Till min stora förvåning låg ett mejl i inkorgen som jag inte riktigt hade räknat med. Ytterligare ett stipendium hade trillat in och berättade att de stödde mitt uppsatsforskning med ett ekonomiskt bidrag som var mer än behövligt. För min del var det inte pengarna om gjorde mig gladast, utan kvittot på att det fanns andra som tyckte att jag gjorde något meningsfullt med min masteruppsats och berörde ett viktigt ämne. Det var bevisligen inte bara jag som tyckte att ämnet var intressant och värt att diskutera, vilket fick fjärilarna att fladdra inuti min mage. Jag kände mig redo att leverera och att leva upp till de förväntningarna som nu fanns på mig. Jag visste att det skulle kräva mycket tid, men i slutändan skulle det vara värt mödan.

Ready to fly!

Medan jag gick mot gate 4 i Terminal 5 på Arlanda Airport igår, kunde jag känna hur mitt hjärta pulserade intensivt mot min bröstkorg. Hjärtslagen var behagliga och levande på ett sätt som fick mina mörkbruna ögon spraka lika levande som elden. Det var dags att bege sig mot nya destinationer och få nya erfarenheter. Inom mig fanns inga tvivel om att jag fattat rätt beslut. Allt var precis som det skulle vara. Smakfullt. Oförutsägbart. Glödande hett och strålande. Fotstegen var bestämda och beslutsamma, trots att de dansade lätt över marken. Inombords hade styrkan växt sig stark under de senaste veckorna och jag kunde känna den styrka som 2013s erfarenheter hade gett mig. Stabiliserat och fått mig att älska livet utan några kompromisser.

Nu väntar en vår i den norska huvudstaden, fylld med nya erfarenheter, möjligheter och perspektiv som jag inte ens i min vildaste fantasi kan lista ut vad det skulle vara. För första gången på väldigt länge har jag inga direkta svar för vad den här tiden kommer bära med sig. Allt jag vet är att jag är redo att möta den med ett öppet sinne och ett glödande hjärta. För jag är redo för nästa rond. Den här gången utan rädsla eller tvivel. Jag är redo att leva livet jag valde att leva.

2013 - in the blinding light!

När jag tänker tillbaka på 2013 kan jag inte låta bli att skratta. Det var ett fantastiskt år, som innehöll en stor portion rå humor, livsinsikter, erfarenheter och händelser som jag kommer är bära med mig hela mitt liv. Trots att de turbulenta perioderna har varit påfrestande, minst sagt krävande och ansträngande att jag stundtals kallsvettas så har jag fått ut så mycket av det. Vad som är viktigt att komma ihåg, är att lära sig av allt som sker. Att försöka att inte känna bitterhet utan istället finna någon slags styrka och iver att förändra situationen istället. Man brukar ofta säga att, ”Det som inte dödar dig, gör dig starkare” och jag kan inte annat än att hålla med om det. Förra året var resans år, då jag reste konstant geografiskt, men också tog ett nytt kliv på livets resa. Det var en berikande år på alla sätt och vis. 2013 var det året jag lade mitt första nyårslöfte som löd så här:  

"2013 ska bli det året då jag uppfyller mina drömmar och ser till att leva livet och njuta av det på det sätt jag finner mest fruktbart. I år ska inget stoppa mig!"

Jag njöt minst sagt av livet, både genom givande samtal med fantastiska människor, möten som jag aldrig någonsin kommer och glömma, oförglömliga resor i dussintal och med ett sikte på mina drömmar och mig själv. Trots att jag kanske stötte på hinder på vägen mot mina mål, så lät jag inte dessa gupp stoppa mig. De svagheter som jag upptäckte hos mig själv, försökte jag vända till det bättre och arbetade mycket på att kunna hantera dem bättre. Men det allra bästa med året är allt jag lärt mig och fått uppleva. Den viktigaste lärdomen som jag kommer ta med mig är att alltid våga satsa på det man vill, våga hoppa och att aldrig rygga tillbaka för lite skavanker. Att aldrig vara rädd för att misslyckas eller kämpa för det man verkligen vill ha. För trots att det kommer kräva mycket ansträngning, svett och tårar. Kanske till och med ett sårat hjärta, so be it. I slutändan är det värt mödan för man har upplevt så mycket på vägen dit.

Fem minuter från årets slutstation

Medan vinterkylan sakta började dra in över den danska kusten, kände jag hur jag blev starkare och starkare. Resan till Venedig hade kommit vid rätt tidpunkt, då stressen över livet sakta krupit sig innanför skinnet. Studentstadens dimma hade fått mig att under de sista veckorna vilja fly därifrån. Rastlösheten hade fått mina fingrar att trumma nervöst på knäet och skapa en längtan till mitt avresedatum. Det fanns ett begär att åka tillbaka till Oslo, samtidigt som jag visste att tiden fanns. Jag visste att det inte fanns någon möjlighet att åka innan februari, trots det var jag angelägen om att komma tillbaka till den norska huvudstaden som lyckats förföra mig. Medan jag satt på tåget till Malmö, funderade jag över förslaget jag fått om att skriva min uppsats i Oslo. Tanken lockade mer än någonsin. Även om jag innerst inne redan bestämt mig för att anta utmaningen, vägde jag fördelar mot nackdelar. Hur jag än vred och vände på det insåg jag att det fanns för många positiva punkter som gjorde att jag inte kunde tacka nej. Att få nya perspektiv, erfarenheter och kunna utvecklas var precis vad jag behövde. Jag var redo för ett nytt äventyr och allt som skulle hända på det. Det fanns inget som höll mig kvar i Studentstaden under våren därför såg jag ingen anledningen att stanna. Efter att ha känt irritationen stiga i min kropp och hur studentstaden praktiskt taget kvävt mig, var jag inte särskilt lockad till att stanna. Det var också en av anledningarna till att jag flytt hem till mina föräldrar så snart jag var klar med alla alla läkarbesök och studieplikter. Min relationen till mitt nuvarande hem var blandat - en slags hatkärlek som jag aldrig kommer förstå mig på. För av någon anledning sökte jag alltid efter anledningar som kunde ta mig därifrån när jag varit där för många veckor i sträck.
Därför var det en befrielse att landa på Malpensa och bege sig mot den sjunkande staden, där A.C några timmar senare mötte mig med öppna armar och sitt strålande leende. Dagar var fyllda med kultur, god mat och ett virrvarr av gränder som vi strossade längs. Resan var avstressande och lika helande som en intensiv spa-kur. Alla tankar om framtiden var som bortblåsta. Jag levde bara i nuet utan än tanke på morgondagen fram tills dess att jag begav mig mot Skandinavien igen. Jag visste att en stressig period väntade och att det var viktigt att hålla allt i schack.
Jag hade inte tid att varken bryta ihop eller få problem. Min hjärna var tvungen att vara fokuserad. Men de kommande dagarna blev ett panikslaget och mullrande saga som innefattade ett magplask, ett blödande sår och ett överbelastat huvud som inte kunde tänka klart. Men sammanbrottet hade jag inte tid med, därför var det bara att stiga upp från golvet direkt och fortsätta utan vila. Därefter skedde en tvärvändning som istället fyllde tillvaron med små lätta moln på en klarblå himmel utan att jag ens hunnit blinka. Strategisk marknadskommunikation var bland det roligaste jag arbetat med och allting kändes så lätt och motiverande. Praktiken sporrade mig till att utvecklas, mina uppgifter fick mig att inse att jag hamnat rätt och fick skrattet att sakta sprudla från magen och ut genom munnen. De fick de där dagarna i Rom att bli exceptionella. Som den vackra rosetten som knöt ihop året som varit på ett delikat och smakligt sätt, som passade mig perfekt!