Enchanting Rome!

Danish december glow

Bland höstens färgskalor

Medan hösten seglade in över Jylland och färgade löven i färggranna nyanser av rött, orange och gult kände jag hur energin sakta kom tillbaka till mig. Det var svårt att inte låta det sprudlande skattade höras medan jag vandrade längs Århus gator och jag njöt av solens varma strålar under mina långa promenader. Framför mig låg alla möjligheter och nu var det ingenting som stoppade mig längre. Alla röster hade tystnat i mitt huvud och mina ögon såg de klaraste färgerna, de skarpaste konturerna och alla nyanserna mittemellan. Det var svårt att inte finna inspiration i omgivningen och vara lycklig över att höra mitt hjärta slå igen. Inte bara det att hösten faktiskt är en helt fantastisk årstid utan nyfikenheten och ivern att upptäcka vad de kommande månaderna hade att erbjuda gjorde mig hungrig och törstig på tiden. Efter att ha tillbringat 48 timmar i Oslo, vars vackra stad och härliga atmosfär hade förfört mig, kände jag mig redo att suga in fler intryck och fortsätta utvecklas. Den norska huvudstaden hade gett mig ett litet, men utsökt smakprov på den norska designen som blev en stor inspirationskälla till min mastersuppsats. Oslo som just nu är i någon slags utvecklingsprocess, gjorde mig nyfiken på vart staden var på väg. Det låg en spänning i luften som fick allting att behagligt vibrera och fylla omgivningen med energi och kraft. Den norska luften fyllde mina lungor med nytt syre så att mina andetag blev behagliga och rytmiska. Den hade skapat en nyfikenhet som fortsatte gro inom mig efter att jag lämnade staden och fick små fjärilar att flaxa i min mage och kittla mig inifrån. Hösten skulle inte bli likt de andra, då jag satt ihop kurad i gosiga kläder och raggsockor i min soffa på Rackarberget med en stor kopp te mellan händerna, omsvept i en filt och levande ljus omkring mig. Den här hösten skulle bli annorlunda men minst lika underbar. Fylld med ständigt sökande efter ny kunskap, personligt utvecklande och byggande av nya grunder. Jag såg fram emot det. Att få nörda ner mig i design och arkitektur och dessutom hålla på med grafisk design, kommunikation och marknadsföring. Kombinationen var ultimat och precis som jag ville ha det. Praktisk och teoretiskt på samma gång. För första gången på väldigt länge kände jag att jag var precis på den platsen där jag skulle vara. I början av en lärorik period, där karriären och självutvecklandet stod i fokus. Allting kändes så rätt på något konstigt sätt. Och den känslan var riktigt underbar - fantastisk på ett sätt som jag inte ens kan beskriva. Medan hösten gjorde sin stora entré njöt jag av vad livet hade att erbjuda både vad det gällde inspiration och möjligheter. Nya dörrar hade öppnats och fått tyngden över axlarna att sakta försvinna och klumpen i magen att börja luckras upp. Varje dag kändes som en fantastisk gåva – att varje vaken minut var ett speciellt ögonblick som man skulle njuta av och ta vara på. Kanske var det faktumet att jag fortfarande var sjukdomssjuk som ännu en gång fått mig att inse hur viktigt det var att leva för stunden, kanske var det de fantastiska mötena under sensommaren och hösten som inspirerat mig eller bara det faktum att jag äntligen kommit bort från den brännmärkta platsen och fått börja om på nytt. Oavsett vad insåg jag hur viktigt det var att ta vara på chanserna och älska livet till fullo. Att alltid försöka tänka positivt och se möjligheter och lösningar istället för stängda dörrar. Varje dag har någonting att visa och lära så länge man har ett öppet sinne och låter huvudet vridas åt alla håll och kanter. Så länge man vågar söka efter det som kanske inte är självklart utan istället gnistrar i skuggan.

On the edge

Medan jag vandrade längs Århus gator kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på de senaste sex månaderna. Allt jag gått igenom och lärt mig.
När jag slöt ögonen kunde jag se hur elden dansat över fälten samtidigt som röken stigit mot himlen i sommarnatten. Murstenarna hade flugit över himlavalvet medan husen brunnit ner till grunden. Den plats som tidigare varit min trygghet, mitt hem och min fasta punkt var nu borta. Det hade jag sett till. Mitt hjärta hade pulserat medan jag stått där. Klumpen i magen hade sakta luckrats upp samtidigt tyngden hade lättat från mina axlar. När jag några veckor senare lämnat platsen och fortsatt vandra den väg jag vad menad att ta, hade jag känt mig levande. De osynliga händerna som hållit ett fast stryptag om min hals hade släppt sitt grepp. Jag hade fått in nytt syre i mina lungor som var fyllt med energi och sprudlande glädje. Rösterna i mitt huvud var tysta. Istället hörde jag vinden spela, fåglarna sjunga och sanden knastra under mina fötter. Packningen var fjäderlätt vilket gjorde att mina ben kunde dansa längs stigen. Allt jag inte behövde hade jag lämnat kvar på platsen vars mark blivit svart efter branden. Brännmärkt efter mitt utbrott. Trots att jag kände euforin cirkulera i kroppen, visste jag mycket väl att konsekvenserna av mitt val snart skulle komma. Det skulle bli en turbulent period på ett eller annat sätt, så var det alltid efter en förändring. Vad jag inte hade räknat med var att jag knappt skulle hinna återhämta mig förrän turbulensen startade. Även om jag inte stod i mitten av skalvet kunde jag känna det på håll. Marken under mig rörde sig medan jag vandrade. Världen omkring mig förändrades på samma sätt som jag gjorde. Det var dags för mig att se det och bli uppmärksam på vad som skedde framför mina vakna ögon. Händelse efter händelse skedde efter varandra. Fyllda med mer känslor, intryck och perspektiv än vad jag kunde hantera. Även om jag stundtals kunde höra mina hjärtslag, överröstades de återigen av alla röster i mitt huvud. Min kropp sa åt mig att prioritera mig själv, medan min hjärna sa att jag måste landa på banan och finna en tillfällig trygghet i den skakande omgivningen. Där stod jag mitt emellan utan att veta vad som var bäst. Allt som hände behövde smältas och jag behövde landa. Samtidigt blev min kropp allt svagare och mitt psyke mer utmattat. Jag kunde inte bara stoppa upp livet och lägga mig på kureringsbordet eller skjuta bort mig själv och bara finna en tillfällig plats i omgivningen. Det fungerade inte så. Frustrationen som växte sig starkare innanför bröstkorgen fick mig att vilja lägga mina sista krafter på att ta tillbaka kontrollen över mitt eget liv igen. Jag ville visa att jag visste exakt vart jag var på väg, även om jag innerst inne inte hade någon aning. Mitt hjärta försökte få mig att förstå att jag endast kunde hitta min riktiga styrka genom att släppa kontrollen och låta allt ske på det sättet det var menar att göra. Men det var svårt, hur mycket jag än försökte. Det var en ständig kamp som jag inte lyckades vinna på egen hand. Därför verkade ödet ta saken i egna händer och låta vissa saker falla ur mitt grepp även om jag inte ville släppa taget. Leda mig i rätt riktning igen och finna min riktiga styrka – min riktiga trygghet som låg inuti mig själv.

Hösten har varit lärorik på många sätt. Den har fått mig växa som person och förstå mig själv och min omgivning bättre. Förstå vad som verkligen är viktigt för mig och vad jag vill ha. Därför var det en omöjlighet att berätta om hösten i tre episoder, för det var fler små kapitel inbakade i de episoder som lade grunden till mina insikter. Fler bokstäver, ord och meningar än tre episoder skulle kunna innehålla. Den här gången skulle det inte berättas i gåtor, utan i känslor, intryck och händelser. Mina fingrar skulle få dansa över tangentbordet och uttrycka de känslor som svepte genom min kropp och tagit mig till den plats jag nu stod. På toppen av en klippa som jag snart skulle kasta mig ut ifrån.

48 timmar av oktober i Oslo!

Seduced by Venice

Flykten

”Just den dagen kunde jag inte låta bli att fråga mig själv; hur mycket skit
man skulle ta från andra. Hur mycket man skulle ändra på sig för att bli en del av spelet och dramatiken.
Att stå där på scenen i en teater vars handling eller iscensättning inte faller en naturligt
och tvingas säga repliker och bete sig efter någons befallning,
var inte bara sinnesdödande – det kvävde mig sakta inifrån.
Jag kunde inte följa manuset eller mallen som de målat upp.
Varje ord jag sa och varje rörelse jag gjorde var redan förutbestämt.
Någon hade skapat dem och sagt att det var så här det skulle se ut.
Vad jag tyckte spelade ingen roll. Allt handlade om vad någon annan tyckte.
Hade jag stannat kvar på scenen skulle jag dött av syrebrist och sakta kvävts framför åhörarna.
För jag kunde inte, jag ville och jag tänkte inte acceptera rollen de gett mig.
Därför sprang jag genom de mörka korridorerna i källaren, upp för trappan
och ut i gryningen där jag möttes av solens varma strålar.
Och för första gången på väldigt länge hörde jag mitt hjärta slå.” 

Utdrag från I Solens omfamning

Tre episoder

Medan jag satt där och tittade ut över den klara natthimlen, vars stjärnor sprakade som kristaller på himlavalvet, kunde jag inte låta bli att fundera över de senaste månaderna. Sommaren hade sakta gått över till höst och färgat löven på det stora nordiska trädkronorna gula och röda. Höstsolen hade värmt mitt ansikte när jag gått längs Århus små gränder, samtidigt som vinden slitit i mitt hår. I skuggan hade kylan istället bitit och fått mig att dra halsduken ännu tätare kring halsen. Under mina forskningsveckor hade jag njutit av höstvärmen i både Sverige och Norge, samtidigt som den där lugna känslan som jag känt gått över till stunder av panik, ångest och sedan tillbaka till fridfullhet och harmoni igen. Det har funnits stunder då jag ifrågasatte allt. Då händelse efter händelse, besked efter besked hade rullat in på mitt skrivbord och bildat en massiv hög av svar, nya insikter, erfarenheter, förändringar och perspektiv som jag knappt hann bearbeta eller se över förrän nästa inträffade. Att se mitt överbelamrade skrivbord och en lång lista med svar som jag inte kunnat drömma om, fick mig stundtals att tvivla på om det verkligen var så att jag var vaken eller om allt var en dröm.

     När jag tagit mitt beslut i slutet av augusti och lämnat det gamla bakom mig, visste jag att jag fattat rätt beslut. Det fanns ingen återvändo eller något annat alternativ att välja – ingenting att sörja eller stanna kvar vid och det har jag inte heller gjort. Vad jag inte hade räknat med var efterverkningar som skulle komma. Tre episoder som skulle forma förutsättningarna för det nya som var menat att bli. Händelser som skulle bli grundklossarna, möten som skulle ge nya erfarenheter och perspektiv för att på bästa möjliga sätt kunna skapa de bästa förutsättningarna för min framtid samt de intryck som skulle stabilisera och slipa till vissa ojämna och trubbiga kanter av mig själv. Tre episoder som kom att bli några av de viktigaste perioderna hittills. Tre episoder som jag nu kommer att berätta om på mitt eget sätt.