Flykten

”Just den dagen kunde jag inte låta bli att fråga mig själv; hur mycket skit
man skulle ta från andra. Hur mycket man skulle ändra på sig för att bli en del av spelet och dramatiken.
Att stå där på scenen i en teater vars handling eller iscensättning inte faller en naturligt
och tvingas säga repliker och bete sig efter någons befallning,
var inte bara sinnesdödande – det kvävde mig sakta inifrån.
Jag kunde inte följa manuset eller mallen som de målat upp.
Varje ord jag sa och varje rörelse jag gjorde var redan förutbestämt.
Någon hade skapat dem och sagt att det var så här det skulle se ut.
Vad jag tyckte spelade ingen roll. Allt handlade om vad någon annan tyckte.
Hade jag stannat kvar på scenen skulle jag dött av syrebrist och sakta kvävts framför åhörarna.
För jag kunde inte, jag ville och jag tänkte inte acceptera rollen de gett mig.
Därför sprang jag genom de mörka korridorerna i källaren, upp för trappan
och ut i gryningen där jag möttes av solens varma strålar.
Och för första gången på väldigt länge hörde jag mitt hjärta slå.” 

Utdrag från I Solens omfamning