On the edge

Medan jag vandrade längs Århus gator kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på de senaste sex månaderna. Allt jag gått igenom och lärt mig.
När jag slöt ögonen kunde jag se hur elden dansat över fälten samtidigt som röken stigit mot himlen i sommarnatten. Murstenarna hade flugit över himlavalvet medan husen brunnit ner till grunden. Den plats som tidigare varit min trygghet, mitt hem och min fasta punkt var nu borta. Det hade jag sett till. Mitt hjärta hade pulserat medan jag stått där. Klumpen i magen hade sakta luckrats upp samtidigt tyngden hade lättat från mina axlar. När jag några veckor senare lämnat platsen och fortsatt vandra den väg jag vad menad att ta, hade jag känt mig levande. De osynliga händerna som hållit ett fast stryptag om min hals hade släppt sitt grepp. Jag hade fått in nytt syre i mina lungor som var fyllt med energi och sprudlande glädje. Rösterna i mitt huvud var tysta. Istället hörde jag vinden spela, fåglarna sjunga och sanden knastra under mina fötter. Packningen var fjäderlätt vilket gjorde att mina ben kunde dansa längs stigen. Allt jag inte behövde hade jag lämnat kvar på platsen vars mark blivit svart efter branden. Brännmärkt efter mitt utbrott. Trots att jag kände euforin cirkulera i kroppen, visste jag mycket väl att konsekvenserna av mitt val snart skulle komma. Det skulle bli en turbulent period på ett eller annat sätt, så var det alltid efter en förändring. Vad jag inte hade räknat med var att jag knappt skulle hinna återhämta mig förrän turbulensen startade. Även om jag inte stod i mitten av skalvet kunde jag känna det på håll. Marken under mig rörde sig medan jag vandrade. Världen omkring mig förändrades på samma sätt som jag gjorde. Det var dags för mig att se det och bli uppmärksam på vad som skedde framför mina vakna ögon. Händelse efter händelse skedde efter varandra. Fyllda med mer känslor, intryck och perspektiv än vad jag kunde hantera. Även om jag stundtals kunde höra mina hjärtslag, överröstades de återigen av alla röster i mitt huvud. Min kropp sa åt mig att prioritera mig själv, medan min hjärna sa att jag måste landa på banan och finna en tillfällig trygghet i den skakande omgivningen. Där stod jag mitt emellan utan att veta vad som var bäst. Allt som hände behövde smältas och jag behövde landa. Samtidigt blev min kropp allt svagare och mitt psyke mer utmattat. Jag kunde inte bara stoppa upp livet och lägga mig på kureringsbordet eller skjuta bort mig själv och bara finna en tillfällig plats i omgivningen. Det fungerade inte så. Frustrationen som växte sig starkare innanför bröstkorgen fick mig att vilja lägga mina sista krafter på att ta tillbaka kontrollen över mitt eget liv igen. Jag ville visa att jag visste exakt vart jag var på väg, även om jag innerst inne inte hade någon aning. Mitt hjärta försökte få mig att förstå att jag endast kunde hitta min riktiga styrka genom att släppa kontrollen och låta allt ske på det sättet det var menar att göra. Men det var svårt, hur mycket jag än försökte. Det var en ständig kamp som jag inte lyckades vinna på egen hand. Därför verkade ödet ta saken i egna händer och låta vissa saker falla ur mitt grepp även om jag inte ville släppa taget. Leda mig i rätt riktning igen och finna min riktiga styrka – min riktiga trygghet som låg inuti mig själv.

Hösten har varit lärorik på många sätt. Den har fått mig växa som person och förstå mig själv och min omgivning bättre. Förstå vad som verkligen är viktigt för mig och vad jag vill ha. Därför var det en omöjlighet att berätta om hösten i tre episoder, för det var fler små kapitel inbakade i de episoder som lade grunden till mina insikter. Fler bokstäver, ord och meningar än tre episoder skulle kunna innehålla. Den här gången skulle det inte berättas i gåtor, utan i känslor, intryck och händelser. Mina fingrar skulle få dansa över tangentbordet och uttrycka de känslor som svepte genom min kropp och tagit mig till den plats jag nu stod. På toppen av en klippa som jag snart skulle kasta mig ut ifrån.