Visuell Presentation

Liten text om manipulation

Det fanns en fråga som ständigt ekade i min hjärna. En tanke som gjorde mig nästintill galen stundtals. Jag vet inte hur många gånger jag frågade mig varför det var så svårt att bryta sig loss. Varför jag lät honom stå där och berätta hur mycket han älskade mig och att alla incidenter, alla kommentarer och misstag bara var en olyckhändelse - att det inte var hans avsikt att såra mig. Att han alltid avslutade sina bortförklaringar med samma fras; "Du vet att jag älskar dig, Gabrielle! Jag skulle aldrig såra dig medvetet." Jag smälte varje gång, pressade fram ett leende och kände den pirrande känslan i magen trots att jag innerst inne visste att orden hade en annan innebörd för honom.

Vissa sa att mitt passiva handlande var ett tecken på svaghet. Och ja, det kanske var så. Kanske tog han fram de svaga sidorna hos mig och kanske var det så att min passivitet berodde på att jag ofrivilligt älskade honom? Kanske var det just därför jag alltid lyssnade på vad han sa och i min tysthet gick och ältade alla de misstag han regelbundet lyckades med. Allt det svek och alla tårar som runnit. Alla gånger mitt hjärta krossats och sakta vittrats sönder bit för bit inombords. All den smärta som fått mig att skrika på nätterna... Var det värt det? Var det värt all den smärta? Alla tårar? Alla skrik?

Nej, givetvis inte! Klart det inte var värt det?  Men det var inte så enkelt insåg jag tillslut, eftersom det fanns en slags hatkärlek som fick mig att alltid stanna kvar. Hoppas på en förändring, hoppas på att allting bara var en ren inbillning. Han hade sina goda sidor - helt fantastiska sidor som fick mig att varje gång varm inombords. Det var bara ibland, vissa stunder som den andra sidan kom fram, exploderade och skapade ett ordentligt kaos i tillvaron.

Det var längtan efter den fantastiska sidan som jag ständigt väntade på. En sida som jag saknande när den inte fanns där. Vår kärlek var inte enkel, den hade blivit komplicerad och den fanns ständigt där. Vare sig vi ville erkänna den eller inte. Men den fanns där, ständigt bitande och påtaglig för omvärlden. Det var något som ständigt påpekats.


Han hade mig i sitt nät, i sina armar vare sig jag ville eller inte. Jag satt fast i hans klor, trollbunden och fastnitad. Det var bara så! Trots att jag var väl medveten om det. Trots att det inte gjorde mig lycklig att höra hur min själ skrek varje gång sammanbrottet kom, så stod jag fortfarande kvar och trampade på samma ställe. Tätt intill hans kropp. Det gjorde mig galen att han inte visade vad jag var för honom. Vem jag var. Men innerst inne visste jag att jag bara var en leksak. En docka.  

Jag ville kämpa emot, men varje gång jag försökte var det någonting som stoppade mig. Varje gång jag tänkte tanken slogs den bort så fort jag såg honom. Allt detta undrande, all den frustration men det gick inte. Jag höll av honom för mycket.


En liten text som jag funderar på att utveckla.

Matilda!

Ellinor!

Photography

Fotograf, Anette Bodén

Det har börjat igen - försöket att förbättra min kära portfolio. Hittills har jag haft en fototagning med Ellinor, Anette, och Matilda och det är väl dags för mig att på min blogg lägga upp några av mina favoriter! :)

Hälsningar Tina

Grubblande

Stundtals under jag vart tiden har tagit vägen, allt har bara passerat och vad jag har gjort med tiden, vet jag inte. Ja, livet. Det är en väldigt komisk saga, en historia med alla dess sidor och spratt. Det är galet egentligen.
Jag har jobbat den senaste tiden, jag har pluggat och jag har jag vet inte vad jag har gjort mer. Kaosat och försökt finna två stadiga ben att stå på. Men med blandat resultat. Ju länge tiden går, desto mer stabilare blir jag och ju längre tiden går, desto mer upptäcker jag mig själv och vilka värderingar jag har.

Sugen börjar komma tillbaka, abstinensen och beroendet av att röra på mig. Efter mitt senaste breakdown förra veckan, kände jag direkt att jag ville lämna Uppsala för en tid, och det känner jag fortfarande. Det har inte någonting med staden att göra. Jag älskar det, men just nu passar inte studentlivet ihop med min sinnesstämning eller min livsstil just nu. Det är mycket måsten och jag vill bara fly från allt. Det är mycket problem och dramatik som jag själv inte satt mig i frivilligt. Det är helt enkelt för mycket.
När jag hörde Katja tala om Marsielles och hur hon under en hel hade bilat längs södra frankrike. Bott på vingårdar och hittat de mest gömda pärlorna. Det gjorde mig avundsjuk, och den tanken som har legat och grott i min hjärna unde de senaste dagarna. Enda sedan torsdags förra veckan, börjar nu komma tillbaka. Resa.. Resa..
Det finns så mycket att göra, och gå vidare med. Det är sjukt. Det finns så mycket som drar.. Men just under den här perioden är man fast... Stucked.

Bitterheten smakar i munnen, ja, det gör den verkligen. Men samtidigt är det viktigt att känna på dessa sättet också. Hur ska man annars kunna uppskatta sin vardag? Hur ska man annars vara beredd att förändra den?

Österlen!

Jag vet inte hur jag ska börja det här, men mina dagar på Österlen var helt fantastiska! De var verkligen totalt obeskrivliga må jag säga.

I måndags åkte jag för att hälsa på Ch, som jag inte träffat ordentligt sedan i juni och saknaden efter henne hade varit väldigt stor. Det är få människor som jag håller av så mycket. Det känns nästan som att Ch. är en familjemedlem och tillviss del är hon ju det. Hon tillhör ju min "sociala-krets-familj." En väldigt nära vän, ja det är vad hon är! :)

I alla fall så pratade vi oavbrutet och konstant i 12 timmar från det att jag kom tills det var dags att sova. Det är nog ett under att vi inte tappade rösten. Men det blev inte bara prat, det blev en rundvandring i Kristianstad, Åhus, Kiviksmarknad och på gården och naturen omkring där hon bodde. Österlen är väldigt vackert och jag kan råda er alla att åka dit.

Hon bodde inte heller speciellt långt från havet, så vi tog en skogspromenad ner för att känna den friska havsluften. På vägen ner fann vi massor av hallon, och jag brände mig även på tre eller fyra nässlor! Att få komma ner till havet igen var helt fantastiskt och jag har verkligen saknat det.  Saltdoften, sanden, den friska luften.

Men nu är det dags att lämna datorn och göra något vettigt!

Ciao

Jag tror på sommaren!

 Än så länge har den här sommaren varit helt fantastisk och nästintill oslagbar. Det är någonting jag bara vill poängtera. Det var varit riktig sommaridyll och det är ingenting som jag skulle byta bort för allt i världen. Svensk sommar är väldigt underbart, och det som också har varit ett plus är att det dåliga vädret faktiskt inte har spelar någon roll.
Nu är jag hemma hos mina kära föräldrar i söder igen och har tillbringat helgen tillsammans med älskade Phille och Albert! Många hjärtan och kramar till er! Jag skrattar aldrig så mycket som med er! Fan, vad roligt vi har det ihop.
I fredags tillbringade vi kvällen ute i ödebyggden hemma hos Phille, med både de enda läckerbiterna på köksbordet efter det andra. Det blev kladdkaka, chips, choklad, te och kaffe. Samt tranbärsjuice för min del och läsk för Albert. Vi spelade bluff till långt in på natten och sen var det dags för mig att köra hem innan jag blev alltför trött.

I går var jag ute på sjön med mamma, pappa och vovvingen, vilket ledde till flera timmars fiskande, och att njuta av den härliga solen och den friska luften. Kvällen tillbringade jag tillsammans med grabbarna med snack, lite öl och vin samt en massa skratt och vilda diskussioner. Sen blev det utgång, vilket jag i mitt fall kunde totalt ha skippat.
Ikväll blir det grillfest med grannarna, med både lamm, sangria och hemmagjord glass och i morgon beger jag mig till Ch. i Skåne. Ska bli underbart att ses igen! (L)

Untitled#

Gryning över Asien!

Visst kunde man undra vart felet låg, om det var någonting underliggande i det undermedvetna som fick sammanbrottet att komma. Man kunde fråga sig vad problemet var, om det var jag, omvärlden eller både och. Det fanns mycket att ifrågsätta på den punkten, men mitt i allt grubblande insåg jag att det var lönlöst. Kanske var det så att det egentliga felet var att det fantiskt inte fanns något fel. Att man sökte dramatik i den stilla vardagen och förstorade varenda liten småsak. Kanske... Kanske inte... Det är svårt att säga nu i efterhand.

Men nu i alla fall så gick jag här, längs stranden vid Västkusten och grubblade över mitt liv. Ja, det fanns en hel del att fundera över, vems liv är egentligen perfekt? Ingens skulle jag tro. Mitt var inte perfekt, men inte heller fanns det speciellt mycket att klaga över. Det kändes som alla andras. Man hade sina stunder då man undrade var i helvete man gjorde för någonting. Man ifrågasatte allt som gick att ifrågasätta och man undrade vad som var den stora meningen med livet - tja utan att finna något vettigt svar förstås..
Andra stunder älskade man sin vardag och tyckte att livet lekte och man undrade istället hur det kunde bli så här bra. Hur kunde det bli så att jag ju i denna stund satt här och älskade det jag hade och det jag gjorde? Men sen har man de stunder då livet sa varken bu eller bä, då man istället undrade vad man skulle göra med sitt liv... De stunder då man kände att man behövde en förändring. Det var just där, jag var nu. I förändringens skede, då jag kände att jag skulle bli less på min vardag ifall jag inte såg till att göra någonting nytt. Det handlade inte om att skaffa partner, eller finna en ny passion i livet. Inte heller behövde jag nya vänner eller en ny bostad. Det hade ingenting med det att göra. Varken materia eller människor. Det jag behövde var att komma iväg. Bort från allting och upptäcka nya sidor av både mig själv och av världen. Mitt liv hade stannat upp på ett ställe, på en liten yta som jag kände inte ledde mig någonstans. Det var som om jag satt på en sten som var alltför högt från marken för att jag skulle kunna hoppa ner, och alltför liten för att inte bli uttråkad av. Så nu, istället för att sitta här och vänta på att någon skulle rädda mig från att hamna i tristess, bestämde jag mig för att ta saken i egna händer och göra någonting åt det. Packa väskan och bara åka....

Oskarshamn

Det känns skönt att vara hemma hos mamma och pappa igen ute på landet. Att ytterligare en gång ligga i soffan på glasverandan i natten, med stearinljus omkring mig. Detta är en del av sommaridyllen för mig och jag älskar det. Jag älskar att vara hemma. För det andra tror jag att jag behöver det... Mest för att jag ständigt kollapsar inombords just nu. Brukar man då inte säga att vila är den bästa boten mot detta?

Men nu till det väsentliga... En annan anledning till varför jag drog mig hemåt var för att jag skulle ner till Bex, i Oskarshamn. Det var nästan en månad sedan vi skiljdes åt, hon och jag. Det var helt fantastiskt att träffa henne igen. Helt underbart! Vad jag saknat den bruden. ´
Det var underbart väder och det blev en fullspäckad dag med mycket gående i Oskarshamn, mycket ÄTANDE och njutande av solen vid havet i Gunnarsö! :) Jag fick även träffa Bex farmor och vi åkte runt på landsbygden kring Oskarshamn och sedan hem till henne. Mycket mysigt och oerhört trevligt! Så nu hoppas jag på att vi ska få ses snart igen!

Förutom detta har jag och Matilda bestämt oss för att ta en veckoweekened till Visby, för att hälsa på min moster och njuta av våra enda lediga dagar tillsammans under hela sommaren. Så om mindre än en månad är det dags igen. Fram till dess blir det att ta det lugnt, väldigt lugnt. Återhämta mig och bara vila. Inget mera jobb... Bara vila! ^^

Blackout!

Jag har fastnat - totalt! Jag förstår inte vad jag har gjort, herregud! Att en enda liten extra mening, en tilläggande tanke i min bok, som jag insåg var tvungen att vara med nu satt hela mig på pottkanten! Helvete, vad ska jag göra nu? Halvt om halvt ändras ju hela Felix och Sofias relation på grund av att jag har tänkt ett steg längre och nu vet jag inte vad jag ska göra... Jag kan inte redigera om de första 100 sidorna på grund av det?
Faaaaan, också. Jag förstår inte... Jag gör verkligen inte det... Ååååh, ibland avskyr jag mig själv.. På riktigt. Jag vill inte överarbeta den... Fuck!

Att följa sitt hjärta!

Jag vet att man inte ska klaga, att det på något sätt att tabubelagt i jäntelagen fack. Men jag har ju gått utanför jäntelagen hela mitt liv, så varför skulle jag inte kunna göra det nu? Varför skulle jag inte kunna säga vad jag känner, tycker och påverkas av utan att bli placerad i facket som galen och deprimerad?
För det första vill jag poängtera två viktiga saker,

Jag är inte deprimerad.
Jag står bara mitt i stormens öga.

Under den senaste månaderna har jag gått emot mig själv totalt. Jag har levt ett liv som jag absolut inte vill leva och jag har gjort saker som jag ALDRIG någonsin kommer att göra om. Jag har bortprioriterat mig själv tillfullo och istället försökt göra alla andra glada. Jag har varit en masochist mot mig själv. Varför vet jag inte, och tro mig, det har inte varit ett medvetet val. Det är ingenting jag skulle ha valt själv. I så fall hade jag inte suttit här just nu, skrivit det här av alla ställen. Men av någon anledning som är för mig helt okänd, vill jag dela med mig av det här till världen. Kanske för att lära andra det jag har lär mig, kanske för att bara ventilera ut vad  som egentligen varit på gång - förändringen.

Ständigt går man på villospår och det någonting jag verkligen gjort under de senaste månaderna. Jag har gått svåra och helt oförståliga vägar. Jag har trampat på feta minor och fallit ner i den bottenlösa brunnen som både varit mörk och kall.
Men... Mitt senaste sammanbrott - midsommar - fick mig att inse att det här inte kunde fortsätta. Jag kan inte fortsätta så här och jag har bestämt mig för att inte köra mig själv i botten totalt. Jag kommer inte köra mig själv ner i helvetet, bara av ren tanklöshet. Att jag skulle vara allsmäktig och en multifunktionell människa som kan vara på tio ställen samtidigt skulle vara den största lögnen jag någonsin dragit. Jag har äntligen insett att det faktiskt inte fungerar - inte ens för mig.  Jag kan inte, hur mycket jag än vill leva så. Eller förresten... Vilket liv? Det är inget liv att leva som en robot. Det är inget jag heller skulle rekommendera till omvärlden.

Idag var jag på promenad med Niklas, och vi gick längs fyrisån och talade om livet. Talade om hur viktigt det är att leva, varje minut, varje sekund och ta vara på varenda tillfälle och våga andas in dofterna som finns runt omkring. Han berättade om sin resa till Rumänien och tågluffen i östeuropa. Han talade även om hans drömmar och mål och vad han ville uppleva. Jag berättade om mina nästkommande drömmar. Vad jag vill, vad jag känner och vad jag vill uppleva. Medan vi gick längs fyrisån, bort mot Ultuna kände jag mig för första gången på väldigt väldigt länge, levande. Det kändes som att allt liv direkt kom tillbaka till mig och ville tala om för mig hur det känns att älska sitt liv igen. Att andas in dofterna från alla träd, blommor och gammalt trä och vatten. Hur det känns att känna solens strålar mot kroppen och hur fötterna mer än gärna låter dig vandra framåt med lätta och smidiga steg. Det var helt fantastiskt väder och att för en gång skull känna frisk luft som gick att andas in, var helt fantastiskt. Naturen är min Gudinna. Det lugnar mig verkligen. Därför har jag idag gjort det som jag inte har gjort på väldigt länge. Det jag verkligen älskar. Jag har suttit med min bok och äntligen satt igång med det sista som jag inte hunnit göra. Tänkt, resonerat och bara levt! Om några dagar ska jag bege mig hem till mina föräldrar, och det känns underbart. Jag har saknat dem så! Så nu, är det dags att följa sitt hjärta. Att ordna upp det som jag inte är nöjd med och bara leva! Alla dessa måsten är inte så viktiga när det kommer till kritan. Pengar spelar ingen roll.

Det som spelar roll är att man mår bra!

Ett utkast från någonting...

Fotograf: Tina Johansson

Jag kunde inte sluta fråga mig själv, varför det var så svårt att älska... Att ett litet sår kunde skära sig så djupt in och rispa sår långt ner i själen. Inte heller kunde jag sluta fråga mig själv, varför jag stod där jag stod idag - med hela livet framför mig och fortfarande bitter över någonting som jag knappt visste vad. Tiden hade gått, incidenterna hade förträngts men låg fortfarande vilande i bakhuvudet långt långt inne. Bortom allt medvetande. Bortom hjärnans dagliga funktion. Allt man gör är att man märker av konsekvenserna på det dagliga livet, på livsstilen och tankesättet.
Visst ville man inte vara bitter, arg och ledsen. Nej, det var inte ett medvetet val som jag hade gjort. Men av någon konstig och ligitim anledning, som jag fortfarande sökte efter, var jag det. Vad fanns det att vara bitter för? Vad fanns det att älta? Tja, egentligen ingenting. Inte mer än att det faktiskt hade hänt. Ja, det hade hänt, det hade krossat mig och nu vad jag ju uppe på benen igen... Jag hade gått vidare, fortsatt mitt liv och förändrat det totalt. Jag var nöjd med min vardag, verkligen. Jag älskade mitt liv, mina vänner och min familj. Det fanns ingenting att klaga på. Ingenting alls. Men trots det var jag inte tillfreds med vad jag hade. Det där hålet i hjärtat fanns fortfarande kvar, och jag visste att det inte längre handlade om vad som hänt, nu var det snarare svårigheten att få mitt hjärta att inte älta det. Att inte ifrågasätta alla situationer som hade med det motsatta könet att göra. Inte försöka generalisera... Dra alla över en kant. Men som sagt, det var ju lättare sagt än gjort... Att släppa tankarna och följa strömmen. Spärren satt däruppe, vaksamheten över att få hjärtat krossat igen låg där och malde. Satte galler och isolerade mig mellan de fyra kanterna - fyra ramar som egentligen inte existerade. Celibat, hade jag sagt till mig själv. Det var bara så. "Ingen ska såras, och jag ska inte bli sårad. Ingen ska komma nära och det bästa sättet är att inte öppna upp.", tänkte jag. "Det är enda sättet att skydda sig själv. Sätta upp försvarsmuren och hoppas på bättre tider."

Galler... Ja, det var bara galler. Min rädsla och oro för mitt eget hjärta och smärtan som kan utstå. Tomheten som uppstår och dvalan som inte riktigt går att beskriva. Smärtan som bedövar din hjärna, ältandet som sker automatiskt så fort det inte händer någonting omkring. Nej, det var ingenting jag ville uppleva igen. Ingenting jag ville att någon skulle behöva uppleva. Men hur skyddar man sig? Ja, den frågan kvarstår.

One by one!

Kanske är det dags att skriva någonting vettigt igen... Fast egentligen - vettigt - vad är det? Just nu sitter jag här på akademiska och tittar ut på det vackra vädret som jag hade hoppats på att kunna vistas i idag. Men det är ju något som inte lär hända, så jag måste ändå säga att jag känner mig lite lite bitter. Men vad gör man när hälsan säger nej? Tja, det är bara att bita i det sura äpplet och le åt situationen. "En bättre framtid kommer att ges!"

Men nu ska jag inte sitta och groma över min sjukdom, utan istället tala om andra saker. Under den senaste tiden har fotograferandet varit aktuellt i min vardag och jag har fotograferat olika människor. Vissa kort har blivit riktigt bra, andra lite i så där. Men så är det ju jämt... Men nu har jag ännu en gång kommit igång med redigeringen på min bok! :) Det känns faktiskt underbart och nu kanske jag äntligen kan redigera klart den så jag sedan kan skicka in den! Jag hoppas innerligt på det! Verkligen!

Ellinor

Bex

Anderas

Matilda

Bex

Jessica

Ellinor

Jessica Worley!

 I mitt försök att utöka min portfolio lite, och utveckla min fotografiska ådra har jag under de senaste veckorna fotograferat en rad olika personer. Förra veckan var Jessica en av mina projekt! :) Detta blev en del av resultatet!