Untitled#

Gryning över Asien!

Visst kunde man undra vart felet låg, om det var någonting underliggande i det undermedvetna som fick sammanbrottet att komma. Man kunde fråga sig vad problemet var, om det var jag, omvärlden eller både och. Det fanns mycket att ifrågsätta på den punkten, men mitt i allt grubblande insåg jag att det var lönlöst. Kanske var det så att det egentliga felet var att det fantiskt inte fanns något fel. Att man sökte dramatik i den stilla vardagen och förstorade varenda liten småsak. Kanske... Kanske inte... Det är svårt att säga nu i efterhand.

Men nu i alla fall så gick jag här, längs stranden vid Västkusten och grubblade över mitt liv. Ja, det fanns en hel del att fundera över, vems liv är egentligen perfekt? Ingens skulle jag tro. Mitt var inte perfekt, men inte heller fanns det speciellt mycket att klaga över. Det kändes som alla andras. Man hade sina stunder då man undrade var i helvete man gjorde för någonting. Man ifrågasatte allt som gick att ifrågasätta och man undrade vad som var den stora meningen med livet - tja utan att finna något vettigt svar förstås..
Andra stunder älskade man sin vardag och tyckte att livet lekte och man undrade istället hur det kunde bli så här bra. Hur kunde det bli så att jag ju i denna stund satt här och älskade det jag hade och det jag gjorde? Men sen har man de stunder då livet sa varken bu eller bä, då man istället undrade vad man skulle göra med sitt liv... De stunder då man kände att man behövde en förändring. Det var just där, jag var nu. I förändringens skede, då jag kände att jag skulle bli less på min vardag ifall jag inte såg till att göra någonting nytt. Det handlade inte om att skaffa partner, eller finna en ny passion i livet. Inte heller behövde jag nya vänner eller en ny bostad. Det hade ingenting med det att göra. Varken materia eller människor. Det jag behövde var att komma iväg. Bort från allting och upptäcka nya sidor av både mig själv och av världen. Mitt liv hade stannat upp på ett ställe, på en liten yta som jag kände inte ledde mig någonstans. Det var som om jag satt på en sten som var alltför högt från marken för att jag skulle kunna hoppa ner, och alltför liten för att inte bli uttråkad av. Så nu, istället för att sitta här och vänta på att någon skulle rädda mig från att hamna i tristess, bestämde jag mig för att ta saken i egna händer och göra någonting åt det. Packa väskan och bara åka....