Ett utkast från någonting...

Fotograf: Tina Johansson

Jag kunde inte sluta fråga mig själv, varför det var så svårt att älska... Att ett litet sår kunde skära sig så djupt in och rispa sår långt ner i själen. Inte heller kunde jag sluta fråga mig själv, varför jag stod där jag stod idag - med hela livet framför mig och fortfarande bitter över någonting som jag knappt visste vad. Tiden hade gått, incidenterna hade förträngts men låg fortfarande vilande i bakhuvudet långt långt inne. Bortom allt medvetande. Bortom hjärnans dagliga funktion. Allt man gör är att man märker av konsekvenserna på det dagliga livet, på livsstilen och tankesättet.
Visst ville man inte vara bitter, arg och ledsen. Nej, det var inte ett medvetet val som jag hade gjort. Men av någon konstig och ligitim anledning, som jag fortfarande sökte efter, var jag det. Vad fanns det att vara bitter för? Vad fanns det att älta? Tja, egentligen ingenting. Inte mer än att det faktiskt hade hänt. Ja, det hade hänt, det hade krossat mig och nu vad jag ju uppe på benen igen... Jag hade gått vidare, fortsatt mitt liv och förändrat det totalt. Jag var nöjd med min vardag, verkligen. Jag älskade mitt liv, mina vänner och min familj. Det fanns ingenting att klaga på. Ingenting alls. Men trots det var jag inte tillfreds med vad jag hade. Det där hålet i hjärtat fanns fortfarande kvar, och jag visste att det inte längre handlade om vad som hänt, nu var det snarare svårigheten att få mitt hjärta att inte älta det. Att inte ifrågasätta alla situationer som hade med det motsatta könet att göra. Inte försöka generalisera... Dra alla över en kant. Men som sagt, det var ju lättare sagt än gjort... Att släppa tankarna och följa strömmen. Spärren satt däruppe, vaksamheten över att få hjärtat krossat igen låg där och malde. Satte galler och isolerade mig mellan de fyra kanterna - fyra ramar som egentligen inte existerade. Celibat, hade jag sagt till mig själv. Det var bara så. "Ingen ska såras, och jag ska inte bli sårad. Ingen ska komma nära och det bästa sättet är att inte öppna upp.", tänkte jag. "Det är enda sättet att skydda sig själv. Sätta upp försvarsmuren och hoppas på bättre tider."

Galler... Ja, det var bara galler. Min rädsla och oro för mitt eget hjärta och smärtan som kan utstå. Tomheten som uppstår och dvalan som inte riktigt går att beskriva. Smärtan som bedövar din hjärna, ältandet som sker automatiskt så fort det inte händer någonting omkring. Nej, det var ingenting jag ville uppleva igen. Ingenting jag ville att någon skulle behöva uppleva. Men hur skyddar man sig? Ja, den frågan kvarstår.