Det fanns en fråga som ständigt ekade i min hjärna. En tanke som gjorde mig nästintill galen stundtals. Jag vet inte hur många gånger jag frågade mig varför det var så svårt att bryta sig loss. Varför jag lät honom stå där och berätta hur mycket han älskade mig och att alla incidenter, alla kommentarer och misstag bara var en olyckhändelse - att det inte var hans avsikt att såra mig. Att han alltid avslutade sina bortförklaringar med samma fras; "Du vet att jag älskar dig, Gabrielle! Jag skulle aldrig såra dig medvetet." Jag smälte varje gång, pressade fram ett leende och kände den pirrande känslan i magen trots att jag innerst inne visste att orden hade en annan innebörd för honom.
Vissa sa att mitt passiva handlande var ett tecken på svaghet. Och ja, det kanske var så. Kanske tog han fram de svaga sidorna hos mig och kanske var det så att min passivitet berodde på att jag ofrivilligt älskade honom? Kanske var det just därför jag alltid lyssnade på vad han sa och i min tysthet gick och ältade alla de misstag han regelbundet lyckades med. Allt det svek och alla tårar som runnit. Alla gånger mitt hjärta krossats och sakta vittrats sönder bit för bit inombords. All den smärta som fått mig att skrika på nätterna... Var det värt det? Var det värt all den smärta? Alla tårar? Alla skrik?
Nej, givetvis inte! Klart det inte var värt det? Men det var inte så enkelt insåg jag tillslut, eftersom det fanns en slags hatkärlek som fick mig att alltid stanna kvar. Hoppas på en förändring, hoppas på att allting bara var en ren inbillning. Han hade sina goda sidor - helt fantastiska sidor som fick mig att varje gång varm inombords. Det var bara ibland, vissa stunder som den andra sidan kom fram, exploderade och skapade ett ordentligt kaos i tillvaron.
Det var längtan efter den fantastiska sidan som jag ständigt väntade på. En sida som jag saknande när den inte fanns där. Vår kärlek var inte enkel, den hade blivit komplicerad och den fanns ständigt där. Vare sig vi ville erkänna den eller inte. Men den fanns där, ständigt bitande och påtaglig för omvärlden. Det var något som ständigt påpekats.
Han hade mig i sitt nät, i sina armar vare sig jag ville eller inte. Jag satt fast i hans klor, trollbunden och fastnitad. Det var bara så! Trots att jag var väl medveten om det. Trots att det inte gjorde mig lycklig att höra hur min själ skrek varje gång sammanbrottet kom, så stod jag fortfarande kvar och trampade på samma ställe. Tätt intill hans kropp. Det gjorde mig galen att han inte visade vad jag var för honom. Vem jag var. Men innerst inne visste jag att jag bara var en leksak. En docka.
Jag ville kämpa emot, men varje gång jag försökte var det någonting som stoppade mig. Varje gång jag tänkte tanken slogs den bort så fort jag såg honom. Allt detta undrande, all den frustration men det gick inte. Jag höll av honom för mycket.
En liten text som jag funderar på att utveckla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar