Baksidan av klirrande flaskor

Innan det är dags för mig att sätta igång med tentan, tänkte jag skriva några rader om den intensiva veckan.
Jag kan börja med att berätta att det strålande vädret här uppe i Studentstaden har hållt i sig under de senaste dagarna, vilket har bidragit till många leenden, och härliga höstpromenader i den mån som det hunnits med.
I måndags hade jag mitt första pass på Snerikes Nation för vad kan man kalla det, "Halv introduktion och jobb". Det var en väldigt lugn kväll, vilket var väldigt skönt eftersom det gav tillfälle att landa lite i den nya positionen.
Att se den här sidan av de klirrande flaskorna, vinglasen och maten var annorlunda för mig. Tidigare har jag bara roat mig på nationen, men att nu få testa på att arbeta där, var annorlunda. Väldigt roligt måste jag dock tillägga.
I tisdag, var det Stor Tisdag på Snerikes och galet mycket folk. Till min glädje slapp jag att trängas med de som satt nere i restaurang salen, utan jag arbetade uppe i festsalen där vi dukat upp för närmare hundra personer som till större delen hade förbeställt middag. Men det var en bokning som hade obeställd middag. (Det bordet fick självklart jag, vilket inte bara gjorde mig nervös, utan även pirrig.) Men till min stora glädje gick kvällen bra och jag tappade inte ett enda glas och inte en enda tallrik! Jag lyckade dock skära mig på någonting, men det blev inte mer än en liten skråma. Efter middagsgästerna hade ätit klart var det dags att plocka undan och göra om festsalen till Dansgolv. Sen var det bara att plocka glas och ölflaskor efter alla berusade gäster. Det var sjukt roligt att arbeta och för en gång skull se andra sidan av nationen där jag vistas så pass mycket! Efter vi stängt och städat upp var det dags för sexan. Äta lite mat, och dricka lite! ^^ Väldigt mysigt. Dock blev det VÄLDIGT sent... Kom hem vid halv sex nästa morgon! Därför var jag väldigt trött igår på föreläsningen på eftermiddagen, innan jag skulle jobba igen.


Nu har tenta-uppgiften börjat och det är dags för mig att sätta igång med den innan det är dags att sova och vakna pigg och motiverat till att plugga i morgon förmiddag.
På kvällen blir det pizza, vin och spel med vännerna!


Ciao, Sov gott!

En söndagskväll

Tagen av Aurian

Just nu sitter jag här i min soffa och lyssnar på Yiruma och Ludovico och tänkte snart skriva lite på min bok, innan det är dags att krypa ner under täcket. Det har varit en helt fantastisk höstdag. Löven har gått från grön till gul, rött och orange och luften börjar successivt bli kallare och de varma sensommardagarna kommer snart vara över..
Hösten kommer mer och mer in över Svealand och snart blir den fylld med middagar, filmkvällar och vin och kex. Det är en underbar tid som kommer, med mycket intressanta föreläsningar och härligt sällskap. Men det är inte mycket ledighet. Plugget kommer snart ta överhanden i mitt liv, och Oktober, November blir hektiska månader som är nästan helt nerklottrade i min agenda. Speciellt vardagarna.
Det är då man börjar känna att man börjar växa upp och bli vuxen.

Nästa vecka är det dags för tenta inlämning och jag tror att jag äntligen har valt ett ämne som inte är förstort och inte för litet. Förutom det blir det utgång på tisdag, jobba i morgon och lite middag framåt helgen. Jag ska även spela i min nya pianobok och skriva lite. Förhoppningsvis träna om jag känner mig bättre i kroppen.

Nej, nu är det dags...

Godnatt!

En känsla



Tagen av Anna Gerdås

 Ännu ett steg framåt, och jag känner förändringens vind, hur den nu blåser mot mig. Aldrig tidigare har den varit så påtaglig. Så nära... Men nu, kan jag känna den. Man har tagit ännu ett steg ut i livet, bort från säkerheten och det trygga man hade som barn. Det är nu dags att stå på egna ben, göra sina egna val och ta hand om sig själv, utan en hjälpande hand som kan dämpa fallet ifall man råkar falla.
Man känner hur rädslan biter i kroppen, medan man står vid klippan och tittar ner för branten som försvinner ner i det mörka vattnet. Ska man våga ta steget? Hoppa? Se vad som händer?

Igår lämnade jag in valen inför nästa termin, och om drygt ett och ett halvt år är jag examinerad. Det är ett tag kvar, men tiden går fort. Den här månaden har bara svept förbi, utan att man knappt hunnit reagera på dagarna, på tiden och på alla upplevelser.


Man har brinnande passioner som väntar på att få sin blomstrings akt. Rader, ord och meningar som jag har ändrat i närmare fem år. De väntar på att få leva sitt eget liv. Få sin dom, om de duger eller inte. Men rädslan finns där. Boken känns inte helt klar än, och jag har svårt att släppa den ifrån mig. Rädsla... Hur många situationer är det inte då man känner rädsla?
Skrivandet... En stor del av mitt liv. Det som får mitt hjärta att slå extra starkt? Det som också får mina tankar att hållas i schack. Musiken? Det som ger mina lungor extra syre? Det som stillar mig och skapar lugn i kroppen.

En tanke kring valet

Jag är lika besviken som resten av min bekantskapskrets och det har varit ett aktuellt och förtvivlat samtal sedan i går. SD... 20 platser i riksdagen. Hur tänkte man då? Inte alls?

Jag kan inte förstå att folk är så trångsynta när det gäller världen och det globala samhället och människan... Det finns en anledning till att vi är olika runt om i världen, varför vi inte är exakt likadana. Det finns ett skäl till varför vi har olika hårfärger och varför vi tror på olika saker. För att få en balans i världen måste båda delarna finnas. Kontrasterna. Sol och måne. De är ständigt beroende av varandra. Annars faller världen samman!

En eftermiddag i Uppsala

Efter min föreläsning idag, tog jag en fika med Lisa på Norrlands. Det fick mig att inse hur mycket nationsfika är underskattat. Det är billigt och det är bra! Det måste jag ändå säga!
Tiden på Norrlands gick väldigt fort, och vi pratade om allt möjligt. Men något som är ett återkommande samtalsämne som jag och mina vänner har, är Livet och framtiden. Drömmar och vilka mål man har med framtiden. På något sätt är det vad som är aktuellt just nu, i sökandet efter sig själv och sitt vuxna liv. Framtiden var något som även Lisa ch jag talade om idag. Hur kan vi göra för att gå vidare med vårt söknade efter kulturell arbetserfarenhet?
Ja, jag måste ändå säga att det är en himla bra fråga som man måste försöka få svar på. Frågan är om det finns något konkret svar på den frågan? Nej... Jag tror faktiskt inte det. Allt jag tror är att man får köra på magkänslan. Vad vill man arbeta med, har man kontakter? Vad har an för kommande mål och drömmar. Vi började spåna lite på en idé som vi är några som har pratat om att göra. Ett projekt inom de kommande åren. Två... Jag tänker inte avslöja något här, eftersom det är hemligt... Men på något sätt, känns det som att vi är överrens om vad det är vi vill åstadkomma, det enda problemet är bara hur vi ska nå dit på bästa sätt. Vad som skulle vara mest givande för oss, som söker erfarenhet. Nyfikenheten finns där, ständigt... Hungern och törsten efter kunskap och att fortsätta vidga möjligheterna till att etablera en karriär inom kulturverksamheten.


Det kommer inte bli helt lätt, men samtidigt. Har man ett mål, är det bara att kämpa för att komma dit!

Stockholms Idyll!

Tagen 08 - under en fika.

Ett kopp varm choklad

Givande samtal

Shopping

Kina mat

Skratt

Höstsolens värme

I torsdags åkte jag till Stockholm efter föreläsningen för att möta min bästa C. som precis anlänt från Berlin. Jag kan säga en sak, for sure. Det var helt underbart att ses igen, trots att tiden var så knapp. Det blev bara fyra timmar, att prata om allt som hänt under den senaste tiden. Det var på tok för lite tid att ta igen allting. Det var ju trots allt snart tre månader sedan jag åkte ner till Berlin. Men snart blir det Berlin igen i November. Längtar redan efter söndagsbrunch, secondhand shopping, massa cocktails och vinkvällar, museum, prata och umgås!

När jag väl kom till Stockholm mötte C. mig på stationen och vi sprang länge runt och spejade efter varandra utan resultat.
Därefter gick vi på en liten shoppingrunda och jag hittade mina efterlängtade skor som jag spanat in nu i flera veckor, fast den här gången hittade jag dem i min storlek. Ett par svarta skinn stövletter med, en touch av mocka som gör skor i sig unik!
Sen tillbringade vi resterande timmar till att sätta oss på ett café i Gamla stan och pratade igenom livet och vad som var aktuellt under de senaste månaderna. Allt från killar, drömmar, mål, det förflutna och framtiden!

När jag sedan gick in till stan för att mötta D. Simona och hennes pojkvän för att  käka, såg jag hur kvällssolen sakta seglade över Mälaren. Höstbrisen drog in och fladdrade i mitt hår, samtidigt som glada ansikten mötte mitt. Det var bara en sådan underbar afton, att träffa två av sina bästa vänner, prata om livet och avnjuta måltid och fika ihop. 

Detta är en idyllisk vardagslyx. Vad jag skulle kalla en betydande händelse och som man kan tänka tillbaka på, le för sig själv och känna hur en våg av värme sköljer igenom kroppen.

Brida

Även den här boken förtjänar ett eget inlägg och jag kan inte sluta faschineras av Paulo Coelhos livserfarenhet, och hans sagolika sätt att använda ordens gåva, med hjälp av penna och papper.
När jag var på väg för att dricka vin med Frida förra tisdagen, kunde jag inte låta bli att gå förbi bokhandeln och då såg jag den här boken. Den fångade mitt intresse och jag är väldigt nöjd med mitt val.
Till skillnad från Zahiren gav den här boken mig inte ett nytt perspektiv av livet. Det berörde mig inte heller som Alkimisten, med att öppna ögonen och våga ta in det som finns runt omkring oss. Inte heller var den som Veronika bestämmer sig för att dö. Den fick mig inte att känna att jag borde ta vara på varje minut av livet som att det vore den sista. Istället, fick den mig att inse en enda sak.
"Tvivla inte på dig själv och din kunskap,
du kommer lyckas bara du släpper rädslan för att misslyckas."

Jag vet hur det låter... Väldigt kliché, men det är sant. Det är viktigt att tro på sig själv och att man kan.

Boken handlar om sökandet efter den andra hälften, och om månen och solens tradition. Ett nytt sätt att se världen och bemöta den på. Kortfattat. Han berättar om en flicka, Brida, som söker efter sin andra hälft. Och där på börjar man diskutera tankarna kring den andra hälften. (Den andra delen av sig själv.) Det är en lång utläggning och jag kommer inte gå igenom den här. Det skulle ta för lång tid, och det skulle kanske inte bli tråkigt att läsa, snarare, långdraget. Tanken kring den andra hälften har funnits enda sedan Antikens Grekland och förklaras även i Platons bok, Gästbudet. Men Paulo beskriver den inte alls på samma sätt om Platon, det finns mycket avsevärda olikheter.
Jag kan rekommendera varmt, i vilket fall osm helst! Den är spännande, helt klart annorlunda, säregen. Jag hade svårt att sluta läsa den och den väcker mycket känslor. För mig var det allt från Ilska till glädje. Den berörde mig.

LÄS DEN! Den är värd att läsa!

Just nu, i detta ögonblick!

När jag vaknade i morse smattrade regnet mot fönsterrutan i mitt rum. För första gången var det riktigt dåligt väder ute, men trots detta kände jag mig på rätt bra humör. Jag vet inte om det var faktumet att jag var övertrött som fick mig att känna mig uppåt, eller att boken jag för tillfället håller på att läsa gjort mig upprymd över att fortsätta.
Jag har valt att fortsätta min Paulo Coelho läsning, och förra veckan kunde jag inte låta bli att köpa Brida.
Även den boken är ett mästerverk och hans lyriska sätt att berätta en historia på, sjunger i mina öron. Denna boken berör mig också, men inte alls på samma sätt som Zahiren. Ska jag vara ärlig vet jag inte riktigt vad det beror på, kanske på grund av att den här boken handlar mer om religiösa ting. Jag kan inte säga att jag tar till mig lika mycket av hans tankar i den här boken som i förra, och jag antar att det också kan bero på att jag vet vart jag står när det gäller min religiösa ståndpunkt och vad jag tror på. Men däremot rekommenderas den här boken varmt att läsas. Den är fortfarande väldigt trollbindande.

De senaste veckorna i Studentstaden har varit fyllda från morgon till kväll och det har inte funnit speciellt mycket tid att ta det lugnt. Det har varit föreläsningar, vinkvällar, spelkvällar, dansande, festande, middagar, bio och pubkvällar. Veckorna har även innehållt mycket, sötsaker, massa vin, mycket te och annat fika. Jag har även hunnit utvecka min konst i brödbak och skrivit påtagliga timmar. Tredje terminen har börjat och det har varit mycket skratt, tjejsnack och ta igen tiden man har varit ifrån varandra under sommar. Jag har även hunnit färga över mitt solblekta hår, och resultatet blev oerhört bra. Tack vara min fantastiska frisör! (Dock finns det inget acceptabelt fotografi på mig efter färgningen, så resultatet kommer senare.)
Min tid häruppe i Uppsala är praktiskt taget idyllisk och jag kommer säkerligen att leva på den goda studietiden en lång tid efter den är över. Men det är ett tag kvar, minst tre terminer kvar efter denna. Mer minnen ska skapas och många fler skratt ska rymma de kommande höstkvällarna.
Den här veckan blir inte olik någon annan. Det har redan blivit alldeles för mycket fika för min del idag, och i morgon ska jag möta upp Frida för lite vin och prat på Snerikes på kvällen. 
På tordag kommer Clara till Sverige, och ska tillbringa ett dygn i Uppsala, för lite catching och festande på Stockens.
På fredag kommer Mija från Linköping för att hälsa på mig ett dygn och på lördagskvällen lär det säkerligen inte bli lugnt.
Söndagen är fullspäckad. Det blir lite arbete på Galleri London, insjungning för Värmlands nationskör och fika och bak med Maja! (Eftersom vi nu kommit överrens om att ha söndagsfika varje vecka!)

Ciao!

Zahiren

Zahiren av Paulo Coelho

Jag anser att den här boken har förtjänat ett eget inlägg idag, och framför allt en stjärna i kanten för sin fantastiska handling och sitt utsökta språk som lyriskt leder boken framåt.

Jag köpte den för drygt tre veckor sedan då jag var på ett oerhört dåligt humör och inte hade någonting att göra. Sida efter sida, gick framåt och det dröjde inte länge förrän boken var utläst. Den här boken trollband mig vid sidorna och den fick mig att tänka till när det gällde livet och mina värderingar. Men också på hur jag vill leva mitt liv, och vad jag egentligen strävar efter. Den fick mig att se ett helt annat perspektiv av livet, och att våga öppna ögonen och se världen för vad den är.

Livet är ingen saga, det är en historia som berättas i kapitel. Varje minut, varje händelse och ögonblick vi vandrar igenom. Allt skrivs ner, ord för ord i vår lilla historia bok, och kommer att följa med oss och påverka oss för resten av våra liv, tills den dagen då vi inte längre andas. Då slutar våran egen historia och någon annans fortsätter.

I den här boken pratar Paulo mycket om moral, både kring kärlek och kring livet. Hur viktigt det är att göra det som är viktigt för oss och att det viktigaste är inte att ha allt det materiella. Det som vi själva byggt upp som en idiell värld. För även den perfektaste värld har sina brister. Man kan ha allt, en karriär, en älskande man, kanske barn, fin villa, massor av pengar och vänner som alltid finns där. Men trots detta, är det även många som inte känner lyckan. De kvävs med det livet de har, och den idyll som verkar så perfekt utåt, är inte så perfekt inåt. Den här kvävande känslan, trycket av att vi inte får syre, trots att vi har allt. Det finns inget mer att önska, kan få livet att göra en drastisk vändning. I all den här idyll och i samhällets normer glömmer vi lätt bort oss själva och vilka vi är. Vi försöker älska, men kan inte få utlopp för våra känslor. Vi försöker uppskatta, men känner ingenting annat än förakt och fördömande. Vi försöker se, men vi ser ingenting annat än det vi vill se. Då är det kanske dagt att  tänka igenom vad som fattas och hur vi kan förändra vår situation.

Många gånger är det kanske bara så att vi måste göra någonting själva, ta hand om oss själva och göra något drastiskt. Att vara levande död, och känna hur man förfaller inombords trots att hjärtat fortsätter slå, är nog den värsta smärtan och den grymmaste tortyr en människa någonsin kan gå igenom. För den här smärtan, lidandet, finns inte bara fysiskt, det sitter också mentalt. Sågar sönder oss i små små bitar.

Jag inser att jag inte lever, och har aldrig gjort det, för någon annans skull. Jag lever inte för att göra mina medmänniskor lyckliga. För hur mycket jag än uppskattar dem och hur mycket jag än älskar de människor som jag har runt omkring mig kommer jag aldrig någonsin vilja sätta mig i den tortyr, att vara levande död. Man kan alltid vända på livet, och man har ständigt ett val att göra. Vilka vägar man är beredd att gå. Man kan inte stanna i någonting för någon annansskull, eller för att det är moraliskt rätt att göra det. Man måste alltid följa sitt hjärta och gå den väg som känns bäst. Trots att det kanske inte är den bästa för alla andra. Men man har ett förhållande med sig själv som aldrig går att avsluta och det är det förhållandet man ska jobba med i första hand. För fungerar inte kontakten med sig själv, förfaller även världen runt omkring oss, och vi tynar bort bit för bit och efter ett tag är det bara ett skal kvar av det som en gång var en människa och ett levande ting.