Autumn leaves

Plikter och nödvändigheter

Efter fem veckor i Studentstadens känns det fortfarande ovant att vara på plats. Det som har varit mitt hem i över fem år, känns nu främmande och inte lika familjärt. Någonting är annorlunda... Trots att allt är perfekt här uppe - mitt liv är otroligt stabilt utöver min sjukdom. Mina närmaste vänner är i stan hela hösten, jag trivs bra med mina studier och motiverad, har tid att träna och göra det jag vill utöver skolan. Ändå är det någonting som får mig att vilja härifrån så fort tillfället ges. Som får mig att stundtals bryta ihop och fråga mig själv varför jag spenderar hösten på en plats som får mig att känna mig instängd. Samtidigt vet jag att jag inte kan vara stationerad på någon annan plats just nu. Jag har fortfarande viktiga kapitel att avsluta i Studentstaden innan jag beger mig tillbaka till Oslo, kanske vidare till Köpenhamn eller London. För trots hur mycket jag vantrivs, hur mycket frustration jag känner inom mig ibland så är jag inte den som flyr. Jag är inte den som blundar för problem eller väntar på en förändring. Istället tar jag upp fajten, kämpar, tror och satsar. Jag försöker hitta lösningar och andra alternativ för att förändra situationen. I dagens moderna samhälle handlar det mesta om inställning och att våga. Att med integritet skapa sig möjligheterna för att komma dit man vill, utan att vara elak eller trampa andra människor avsiktligt på tårna. Även om jag många gånger vill skrika högt och ifrågasätta mitt beslut att välja plikten före mitt hjärta, så vet jag att för att kunna förverkliga mina drömmar, följa mitt hjärta och nå ditt jag vill måste jag ta mig igenom den här perioden. Göra det bästa av situationen och försöka fokusera på det jag vill få ut med det här. 

Vila

SLE

Det är ett ständigt snurrande på min kompass. Från väst till öst - norr till söder. Både i mitt liv och min geografiska plats. Ännu en gång är min SLE tillbaka och av något en anledning är jag inte förvånad. Till viss del känns mitt hjärta krossat av det, samtidigt som det är som det är. En svår situation som jag kommer få leva med för resten av mitt liv. Måndagen och tisdagen tillbringade jag på akademiska och i telefon med mina olika läkare. Just nu är det på tal om att jag ska göra cellgiftsbehandlingen Mabthera igen. Jag äter ju dagligen cellgifter, men Mabthera är en starkare kur som jag gjort tidigare. Jag minna sist jag gjorde den. Det var en obehaglig period, fylld med illamående och fysisk nedsatthet. Jag minns orkeslösheten och utmattningen. Återhämtningsperioden på flera månader. Jag hoppas inte är biverkningarna blir lika stora den här gången. Samtidigt att det bästa alternativet. Det man aldrig ska glömma är att uppskatta livet. Att leva det och älska det för varje sekund. Man vet aldrig vad som händer. Hur det blir eller hur det kommer sluta. Jag har levt med min SLE i över sex år. Det har gjort mig till en bättre och ödmjukare människa. En livsnjutare och en äventyrare. Det är en svår sjukdom som ter sig på olika sätt. För mig är organen mest drabbade. Ständigt inflammerade och påverkade. Men det är en del av livet och det gäller alltid att göra det bästa av situationen.  

Virvelvind

24 augusti 2014

De senaste veckorna har varit lite av en virvelvind. Tempot har varit högt och spänningen har legat som en elektrisk hinna ovanför mitt huvud. Fylld med trådar beredda att ge stötar om jag går utanför det inspärrade området. PR och kommunikationsbranschen känns helt rätt. Det är exakt vad jag vill hålla på med och det är roligt att arbeta med. Trots att tiden på byrå har varit intensiv så är branschen helt rätt. Däremot har jag inte riktigt vant mig vid att vara tillbaka, eller landat med båda fötterna på den uppländska och sörmländska jorden. Benen känns fortfarande vingliga, ostadiga och fötterna runda som tennisbollar. Som det känns nu kommer jag inte bli långrandig i Stockholm/Uppsala om jag inte måste. Det kommer antagligen bära tillbaka till Oslo så snart möjligheten finns. Jag kan inte respektera den sidan jag upplevt av huvudstaden. Jag kan inte tolerera det mindervärdeskomplex som återkommande gör sig påtagligt i vissa situationer och sekvenser. Men det ska väl förtydligast att det är endast min nuvarande uppfattning och erfarenhet -  det kan ju komma att ändras under hösten. När jag sa det till en vän, fick jag praktiskt taget svaret att klarar jag inte av att tolerera den vresiga attityd och kyliga klimat som jag känt i Stockholm, så klarar jag inte resten av att bo i världens storstäder heller. Ett uttalande som jag kanske finner krypiskt och något egocentriskt. Alla kan inte älska samma städer, acceptera samma saker.. Då skulle världen inte fungera. Det finns många storstäder som jag tycker jättemycket och kanske kommer min åsikt ändras under hösten. Jag känner mig öppen att se mer, och lära känna staden bättre. Men det blir nog aldrig mitt permanenta bostadsort. Kanske bottnar min avsmak kring Stockholm i min längtan efter Oslofjordens friska vindar och de grönskande topparna som omringar Oslodalen. Kanske har det att göra med att jag inte tycker om de sidor som förstärks hos mig när jag är där. Att jag inte skrattar och sprudlar av glädje, utan alltid är arg och sur. Känner mig instängd. Kanske har det med minnen att göra. Ibland är bara barriärerna förstora för komplexa och för komplicerade. 

End of summer

Midnight

Det känns fortfarande ovant att vara tillbaka i Uppsala och Stockholmsområdet. Att vandra längs gatorna och folkvimlet i staden. 

Det senaste året har varit fantastiskt och allt jag kunnat drömma om. En komplicerad enkelhet som är bittert söt. Komplex och omfångsrik i sin smak att den knappt går att beskriva. Jag har tillbringat månader i Danmark och Norge och älskat varje minut av livet. Inte haft den minsta längtan efter att komma tillbaka, utan snarare bävat för ögonblicket.

Sommaren i barndomstrakterna var det bästa som kunde ha hänt. Att få njuta av livet med mitt grabbgäng, känna landets enkelhet och lugn och njuta av höglandets harmoni. Jag har skrattat som aldrig tidigare och älskat tillvaron som aldrig förr. 

Under det senaste året har jag lärt känna mig själv, mina värderingar, prioriteringar, vad jag vill åstadkomma och ta mig i livet. Hur jag vill leva och vad jag älskar med livet. Det senaste halvåret har fått mig att inse hur mycket jag uppskattar enkelheten och naturen. Vilket starkt behov jag har av att resa, att träna, att njuta och vara med de jag älskar. Efter ett år och två månader är jag tillbaka i Svealand, den här gången både i Uppsala och Stockholm. På väg mot nya destinationer och äventyr som ska föra mig ännu ett steg längre fram. Första dagen på PR-byrån är nu avverkad och första intrycket är positivt. Jag ser fram emot hösten och få testa mina vingar, lära känna Stockholm. Något inom mig säger att det kommer bli ett fortsatt bra år och det är med spänning jag väntar på  att skriva nästa sida.