Studentstadens koma

Att komma tillbaka till Studenstaden var ångestfyllt. Bara det faktum att jag lämnade Oslo för en plats jag helst av allt ville slippa, var inte bara hjärtekrossande utan också sinnesdödande. Jag visste inte vad jag hade att hämta i Studenternas vimmel och fylledimmor. I ljudet från klirrande flaskor och sprudlande fester. Mina böcker fanns inte ens på biblioteket och lugnet som funnits i min kropp under tio veckors tid kändes som ett minne blott efter bara några timmar. Att komma in i hamsterhjulet var inte svårt. Det var nästintill omöjligt att undanfly. Samtidigt visste jag att jag inte hade något val. Min examen väntade. Jag behövde avsluta alla kapitel som jag börjat skriva på. Alla projekt som var i process. Dessutom kunde jag inte fly undan mitt riktiga liv så mycket längre. Visionen att skapa en karriär och arbeta över hela världen var tvunget att inledas i Stockholm, eftersom det var bästa platsen att börja på i Skandinavien. Sjukhuset band fast mig vid Studentstaden med osynliga kedjor, så det var bara att finna sig i situationen... Leva med det. Göra det bästa med de redskap och verktyg som låg framför mig på bordet. Börja bygga en ny grund och se det som en nödvändighet... Efter att jag varit i Studentstaden i två dagar, begav jag mig iväg igen. För att samma kraft och energi för de kommande månaderna. Jag lät två av Sydeuropas vackra städer lugna mina stressade nerver och ångesten som tryckte mot mitt bröst. Dämpa saknaden efter Oslo och smärtan från vetskapen om att jag skulle tillbringa månader i Uppsala. Det var en kamp att komma tillbaka till Uppsala och jag försökte göra allt jag kunde för att undfly studentstadens koma. Komma bort från hamsterhjulet och den galna atmosfären som fick mig att vilja skrika om nätterna. Stundtals kom jag på mig själv att nästan boka en biljett därifrån. Bara för att slippa känna känslan av att mitt hjärta nästan gick sönder av att vara på plats eller av tanken på att jag bara ville tillbaka till Oslo. Fast samtidigt, vad hjälpte det att fly? Jag visste ju exakt vad problemet var - därför var det bättre att försöka förbättra situationen. För det fanns vissa saker som kedjade fast mig vid studentstaden just nu. Saker som jg var tvungen att göra, för att kunna gå vidare. Och det var något jag inte kunde prioritera bort.

Barcelona

Beauty of Barcelona

Rom

Att få några veckors restid var mer än behövligt. Tankarna som snurrat i mitt huvud, under de senaste månaderna, hade gjort mig förvirrad och stundtals osäker på mig själv. Även om Oslo varit mer av en healingprocess, där jag under 3 månader hade fått koncentrera mig på mig själv och mitt eget välmående, kände jag mig utmattad. 

När jag klev av planet i Rom, kändes det som att tyngden lättade lite från mina axlar. Att få tillbringa helgen med mina damer och bara få vara, gjorde mig lugn och harmonisk. Två dagar med flanerande på Roms gator, konstmuseum, god mat och utsökt vin väntade i bästa av sällskap. A.C tog oss till lokala restauranger, två små pärlor vi inte besökt tidigare. I två dagar frossade vi i viner, tryffel och ostar. La Barberia blev en ny Rom favorit, som varje människa borde besöka.

Walking my childhood paths

Perfektionens fantasi

Att sätta höga krav och stor press på sig själv, är att skapa begränsningar. Ett osynligt ramverk och stereotypa normer om en fläckfri värld där inga misstag får göras. Allt ska vara planerat och fungera in i minsta detalj. I skuggan av detta skimmer finns en stolthet som skapar rädsla och tvivel, istället för att ge möjligheter och chanser till utveckling. Trots att man vet att ingen är fullärd, vill man så gärna kunna allt med en gång. Man tänker tio extra gånger innan man agerar och kastar sig helst inte ut i det okända utan att ha ett hum om vart man är på väg. Sökandet efter perfektion  - en fantasivärld som egentligen inte existerar mer än i det egna huvudet. 

Personligen har jag aldrig sett mig själv som en perfektionist, snarare som en person som alltid ger 100 % och vill göra sitt bästa i alla situationer. Sedan några veckor tillbaka har jag försökt bena ut skillnaden mellan dessa och var den hårfina gränsen mellan perfektion och noggranhet. På sistone har jag återkommande fått höra att jag begär alldeles för mycket av mig själv. Att jag borde sänka kraven och njuta av det jag håller på med. Ingen förväntar sig att jag ska vara den perfekte - ingen mer än jag själv. De vet att jag klarar och kommer komma dit jag vill ändå. När kommentaren kommit upp ställer jag mig automatiskt i försvarsposition och säger: jag försöker inte vara perfekt, bara göra ge mitt bästa. Samtidigt vet jag att det finns någon sanning i det de säger. För är det inte så att jag ger allt och lite till. Försöker göra allt perfekt in i minsta detalj, försöker sudda bort varenda skråma från mina arbeten. Kämpar mig utmattad och trött? Har jag inte ibland svårt att njuta, för att jag begär så mycket? Jo... Visst är det så. Så vart går gränsen mellan perfektion och noggranhet?

Jag kan tänka mig att det för många handlar om att bevisa för andra vad de klarar och kan. Vilken kompetens som de besitter och kan bidra med i ett globalt perspektiv. Av någon anledning handlar det snarare för mig om att bevisa allt för mig själv. För på sistone har det funnits ett stort tvivel på mig själv och min kompetens än på vad omvärldens tror och tycker. 

För ett tag sedan sa någon att hur mycket omgivningen än tror att du klarar det, så är det alltid viktigaste att en själv tror på sig kompetens dubbelt så mycket. Tror inte jag på att jag klarar det, kommer jag aldrig klara det. 

Enchanting Rome