Överbevisad!

Efter att ha suttit på ett plan på Arlanda i två timmar utan att lyfta,  var jag både trött och irriterad. Inte bara det att jag faktiskt hade varit tvungen att gå upp omänskligt tidigt, för att hinna checka in mitt alldeles för tunga bagage i tid, innan de skulle stänga av hela Arlanda för att stadsbesöket från USA skulle lämna Stockholm. Utan de skulle dessutom stänga flygplatsen precis när vi skulle köra ut från gaten och bege oss till den norska huvudstaden. Det var bara tur att jag valt att ta det tidigare planet minns jag att jag tänkte, när jag stilla svor för mig själv, där jag satt bredvid två män i kostym som verkade väldigt stressade över att inte hinna med sitt föredrag. När vi slutligen en och en halv timme senare fick lämna Arlanda, kändes det skönt att ytterligare en timme senare kliva av planet på Gardemoen. Medan jag gick längs passagen ner mot bagageutlämningen, kunde jag inte låta bli att tänka på att det faktiskt var mitt första besök i den norska huvudstaden. Förvisso hade jag varit på deras Centralstation tidigare, men jag hade aldrig riktigt haft tid att utforska staden. Mina förväntningar var inte särskilt höga. Även om jag kände mig öppensinnad hade jag inga som helst tankar på att staden skulle ta mig med storm, förföra mig och få mig att känna den där varma känslan i kroppen som jag gjorde när jag anlände på engelsk mark. Jag var ju faktiskt kvar i norden, tänkte jag. Dessutom säger alla att Oslo är dyrt, förvisso mysigt men inte särskilt speciellt. Vad andra sa, brydde jag mig inte så mycket om, däremot hade jag ett mål med min resa.. Det fanns faktiskt en anlening till varför jag var där - att göra research till två projekt, varav ett var knutet till mina studier. Det fanns ett mål med min resa, vilket gjorde det enklare för mig att veta  hur jag skulle orientera mig även om jag alltid tyckt om att flanera planlöst i städer. Detta var ingen stad som jag hade för avsikt att upptäcka, utan en stad som skulle vara en undersökningsplats.
När jag anlände till lägenheten i Majorstuen, som jag skulle bo i de kommande dagarna, var klockan alldeles för mycket. Jag hade kommit två timmar senare än planerat, vilket praktiskt taget raserade min planering för dagen. Istället var det bara att arbeta på det jag redan hade på datorn, äta och ta en lång promenad för att få lite frisk luft, efter att ha suttit på flygplanet i flera timmar. Efter att ha duschat, arbetat lite bestämde jag mig för att ta den där promenaden och orientera mig i området och börja vandra ner mot innerstan. Jag visste att jag bodde inom gångavstånd från huvudgatorna, så varför inte utnyttja det, tänkte jag när jag drog på mig jackan. Medan jag vandrade runt i området, strövade sakta med blicken vandrande från sida till sida på gatorna, insåg jag hur vackert det var. Runt om fanns mysiga restauranger, designbutiker, små te-butiker grönskande träd som bildade alléer längs gatorna. Luften var inte heller så fylld av avgaser, utan det gick att andas och känna att något slags syre kom in genom lungorna. Medan jag gick längs slottsparken denna eftermiddag, såg hur solen försökte tränga sig igenom molntäckets och finna små luckor där strålarna kunde sippra igenom, smög sig det där speciella leendet fram på mina läppar. Leendet som jag ofta får när jag verkligen tycker om en plats. Ett leende som få städer ger mig. Kanske var det blandningen av dofterna, mixen mellan grönska och stad som fick det att synas på mitt ansikte. Kanske var det solljuset som trängde sig igenom molnmassan. Jag vet faktiskt inte. Men det fanns någonting som jag omedvetet gillade. Något som gjorde att det nästan blev kärlek vid första ögonkastet och som fick mig att känna att jag ville veta mer. Designen blomstrade i staden, lika mycket som de grönskande träden och en harmonisk stämning som jag ytterst sällan mött i städer. Under de kommande dagarna fick jag ett litet smakprov på staden. En smak med fler ingredienser än jag hade kunnat ana - fler lager som jag ville veta mer om.
När jag på lördagen satte mig på ett kafé för att äta frukost och skriva lite dagbok, var jag väldigt tacksam för att ha åkt hit ensam. Att jag utan någon påverkan av någon annan hade fått göra det jag egentligen inte skulle - börja upptäcka den norska huvudstaden. Jag var glad över att möjligheten hade getts - att få låta mig bekanta mig med platsen själv och få egna personliga intryck. Se den med egna ögon utan någon färgning från någon annan. För jag hade blivit överbevisad - jag hade blivit förförd. Något jag aldrig någonsin trodde att denna nordiska stad skulle kunna göra. Att Oslo dessutom var ett ultimat studieobjekt för min uppsats var bara en bonus - tillsammans med så mycket annat. För medan jag satt där och tittade ut på staden som nu började vakna till liv, var jag fast besluten om att återvända - fast jag var fast besluten att ta reda på mer kring det jag ville veta. Det som jag ville upptäcka.