The breakthrough!

Fotograf: Tina Johansson

Omsvept i en filt och med en stor kopp te satte jag mig på balkongen denna augustikväll för att få andas den friska sensommarluften. Hjärtslagen som rytmiskt pulserade innanför bröstkorgen var bestämda och hårda, som om de försökte visa att jag faktiskt levde. Försökte få mig att förstå att allt snart var över. De osynliga händerna som just nu höll ett fast stryptag kring min hals - som sakta kvävde mig och fick mig att skippa efter luft, snart skulle släppa sitt grepp och låta mig andas igen. Allt skulle bli bra! Det fanns ingenting att oroa sig för. Allt var precis som det var menat att bli - precis som det skulle. Trots det kunde jag inte sluta att gå igenom allt i mitt huvud. Att fråga mig själv varför det var tvunget att bli så här. Varför det varit så nödvändigt.
Även om jag visste att de senaste veckorna, lika så denna vecka, var några av de vikigaste i mitt liv, hade jag svårt att förstå hur förändringen kunde skett så fort. Utan att jag hunnit blinka. Men innerst inne visste jag att jag omedvetet hade väntat på att den skulle komma. Jag hade förberett mig på smällen, gått igenom dess konsekvenser i mitt huvud. Jag hade varit fullt medveten om att det skulle smärta, att allt som jag byggt upp under de senaste tio åren falla. Dramatiskt. Känsloladdat. Fyllt med intensitet. Stenarna från den höga muren skulle flyga åt alla håll. Broarna skulle förvandlas till aska framför mina fötter. Rökmolnet som efterlämnats skulle sakta svepa iväg med vinden, medan jag betraktade ruinerna av det som tidigare varit min trygghet, mitt hem och min stabila grund. Och så blev det. Vad som gjorde det hela mer sadistiskt och nästan hjärtlöst var att det var jag själv tänt på broarna, slagit ner muren och låtit elden dansa över fälten i mörkret och fått röken stiga allt högre mot himlen ju närmre gryningen vi kom. Det var endast jag - ingen annan, som satt fyr på allting, i ren panik och frustration över att jag höll på att kvävas - sakta dö av min egen tillvaro. Det hade varit nödvändigt, behövligt och minst sagt något jag var tvungen att göra. 
Vad jag inte hade räknat med var att allting skulle gå så fort, när det väl skedde. Att allt jag byggt upp skulle brinna ner på bara några sekunder, eftersom marken runt om mig var så torr och vissen. Att jag under de senaste månaderna varit blind för detta, kändes konstigt nu i efterhand. Att jag vägrat se detta. Att jag vägrat inse att jag redan hade sugit ut allt liv från den här platsen. Att det endast återstod ett skal kvar, utan något innehåll. Endast en projektion av det jag en gång hade älskat. Men av någon anledning hade jag inte velat inse detta. Jag hade av ren separationsångest - av ren rädsla för det okända valt att blunda för det. Vägrat inse. Vägrat acceptera det. Inte förräns nu.
Trots att det var mitt dåd allt det här, mitt eget val, har jag under den senaste veckan suttit på en sten en bit därifrån och beskådat ruinerna som kunnat urskiljas i all den tunga rök. Jag har betraktat hur allt, bit för bit, krossats, fallit och brunnit. Hur det sakta tynat bort och blivit till skuggor. Ett minne. Något icke-existerande.
Det är inte av ånger som jag stannat kvar, utan snarare av vemod och bearbetning. I ett försök att förstå varför det var tvunget att hända, varför jag inte kunde fortsätta och varför jag av ren panik och frustration krossat allt med mina bara händer. Jag visste vart svaret fanns - det fanns på mitt högra ringfinger, inristat i silvret som gnistrade när gryningsljuset lyckades finna en lucka i den tjocka röken. Pencez de moy. Tänk på mig. Texten som skulle påminna mig varje dag att aldrig glömma bort att leva mitt eget liv. Att aldrig gå emot mitt hjärta. Att alltid kämpa för att nå dit jag vill. Att aldrig tvivla på att jag förtjänar den friheten jag vill ha. 
Jag har ältat Det hela veckan - Det som fått sista droppen att rinna över i bägaren och fått allt att brista. Men det var slut med det nu. Jag hade sörjt tillräckligt. Nu var det dags att gå vidare. Att låta de osynliga händerna som fanns om min hals, de osynliga händerna som egentligen var mina egna, lösa sitt grepp och låta mig andas. Jag kunde inte tortera mig själv längre för att mitt val. Jag var nöjd med det och vad andra tyckte spelade egentligen ingen roll. För en sak var jag helt säker på - ett liv bakom stängda murar var inte ett liv jag tänkte leva.