Brinnande broar och flammande lågor.

Medan jag satt ute på balkongen, denna varma sensommarkväll kunde jag känna hur det värkte innanför bröstkorgen. Trots att luften var ljummen, skakade mina händer och man kunde i det dova ljuset notera den spegelblanka blicken som frånvarande stirrade rakt ut mot innergården. Det var av ren utmattning som jag sjunkit ner på en av trädgårdsstolarna. Av ren frustration som gjort att jag under de senaste 72 timmarna knappt orkat vara trevlig eller prata med någon. De senaste två veckorna hade inte bara varit ett rent helvete som stundtals fått mig att vilja gräva min egen grav. Att inte orka mer och fråga vad jag gjort för att förtjäna dessa motgångar. Samtidigt har det också varit de två viktigaste veckorna som lärt mig mer än vad jag kunnat föreställa mig eller drömma om.

Livet hade tagit en drastisk vändning och raserat så mycket på bara så kort tid. Vissa saker har klarnat från den dimma som den tidigare var omringad av. Medan andra saker sakta sprängts i luften som likt ett minfält. Saker som aldrig någonsin skulle komma tillbaka.
Till en början var det svårt att inte sörja det jag förlorat. Att allt försvunnit bit för bit, på grund av att jag gjort vissa var året innan. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag kunnat ana att jag ständigt skulle få stå till svars för mina val och de prioriteringar jag gjort. Samtidigt har jag gång på gång insett att jag är nöjd med mina val och att jag står bakom dem och inte skulle vilja ha det på någon annat sätt. Att be om ursäkt för att jag vill resa, köpa hem råvaror till en god middag eller kanske gå ut och äta när jag känner att det finns möjlighet, gå på en opera, balett eller annat kulturevenemang, att lägga ner tid på de jag älskar, att inte prioritera tvåsamheten utan istället lägga den energin på mina vänner, småflörta, karriär och mig själv är ingenting som jag tänker be om ursäkt för. Däremot skulle jag aldrig begära att andra prioriterade exakt likadant. Ju längre in på de senaste veckorna jag kommit, desto mer marknat och drastiskt har allting förändrats. Att märka, att känna och att inse att saker och ting bleknat bort och tagit en annan vändning har varit emotinellt jobbigt. Det har stundtals fått mig att vilja sucka, att vilja gråta och fråga vad jag gjort för att förtjäna dessa motgångar. Samtidigt har vissa bördor försvunnit från min mage, vissa jobbiga känslor fyllda med frustration och desperation har luckrats upp och sakta fått en befrielse att börja sprida sig i kroppen. Ett lugn som inte riktigt går att förklara. Det är med blandade känslor som tårarna nu rinner från mina kinder, men en sak är ändå säker: Ju längre in på denna sommaren jag kommit desto mer har jag insett att jag hittat mig själv. Att jag går i den riktningen jag menat att vandra.