Reflektoner i den stilla tystnaden!

De senaste veckorna har sprungit förbi utan att jag hunnit stanna upp och reflektera. Det har varit många fantastiska stunder och möten, tillfällen och ögonblick som jag kommer minnas och le åt när jag tänker tillbaka på dem. Samtidigt så kan jag inte säga att allt har varit en dans på rosor. Stundtals har jag känt mig så kvävd att jag nästan trott att den sista livsgnistan lämnat min kropp och den instängdhet som jag känt i bröstet har varit så stark vissa stunder att jag känt mig så utmattad av allt det inre skrik som bankat av desperation innanför bröstkorgen.
Men nu för första gången på sex veckor är jag äntligen själv, utan några måsten, inga krav, inga människor inom en kilometersavstånd. Bara jag. Me, myself and I. Det är så skönt!


Just nu sitter jag ute på glasverandan och bara njuter av Ludovico Einaudis pianospel, regnet som smattrar mot taket och den vackra omgivningen som består av hagar, ängar och skog. Bredvid mig har jag en stor kopp te och äntligen får jag tid att skriva. Att isolera mig i min egen lilla bubbla och bara vara jag. Äntligen ges tiden till att reflektera över sommarens upplevelser och de känslor som har blivit en börda och den frustration som ständigt fått mig ryta som ett lejon.

I sommar har mina tidigare val satts på prov. Huruvida jag kunnat stå upp för dem och om mina värderingar och principer har varit så starka som jag under det senaste halvåret påstått. Jag har blivit ifrågasatt, fått stå tillsvars för dem och stundtals har det fått känna mig som barn på nytt med ekande röster kring mig som sagt till mig hur jag ska handla, vad som är rätt och fel och hur man agerar i livet utifrån samhällets normer. De ständiga påtryckningarna har gjort mig utmattad och jag har insett mer och mer vilket liv jag inte vill leva. Vilket är det liv som omgivningen försökt introducera mig till. Ett liv, där drömmarna och målen är betydligt mindre, där man nöjer sig med det lilla man har och inte siktar högre än dit man för tillfället når. Lik väl att som att lägga ner tiden på att hitta en man som jag kan ta hand om mig och på sikt vill skaffa unga med och att dessutom inte skaffa fler killkompisar på grund av att somliga påstår att det finns en anledning till varför det är "två kön".  Man tyckr ju att dessa ekande röster borde förstått för länge sedan att den typen av åsikter inte biter på mig Men vad som skämmer mig mest med allt det här är att dessa påtryckningar och åsikter inte kommer från min egen familj utan från andra. Människor i min närhet. Fördomarna som somliga har kring att det endast är "icke-svenskar" som skulle vara normsbundna är bara pinsam... Normerna och påtryckningarna som jag upplevt har inte varit från människor med en annan kulturell och social bakgrund än jag själv, det är en sak som är säker. De fördomarna borde verkligen brännas på bål.
Till en början har jag mest varit arg och förbannad men ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag snarare utmattning. Vad är det som gör att man anser sig ha rätten att ändra någon annans livsstil? Att man anser att ens egna liv och åsikter följer den perfekta modellen för hur livet bör och ska se ut? Så länge varje person är nöjd med sin livssituation, vad spelar det då för roll?

Något som jag tänkt på mycket idag är att varje liv är unikt för att de inte liknar någon annans. Det är främst det som är fascinerande och gör varje levnadsöde spännande. Det är inte de likheter, som man ser runt omkring sig, som fyller oss med glädje alla gånger. Utan det är också alla olikheter som vi möter och vad det faktiskt gör med oss och hur det påverkar oss. Man måste få leva som man vill och göra de misstag som är menade att göra. Går man inte på några nitar, eller svårigheter blir det svårt att uppskatta de fantastiska och lyckliga stunderna också.

Lyckliga familjer är som lyckliga familjer är, olyckliga familjer är olyckliga på sitt vis.