Att någonting var på gång, kom egentligen inte som en nyhet för mig. Inte heller det faktum att min sjukdom sakta vandrade sig igenom min kropp. När jag föll ihop igår på jobbet och blev tvungen att köras med ambulans till sjukhuset kunde jag inte låta bli att förbarma min envishet i mitt svaga medvetande. Att jag till den milda grad var beredd att pressa mig själv så hårt, för att visa att jag var oövervinnlig. Att det fanns en gnista i mig som fortfarande glödde. Något som jag nu inser var ren idioti! Ren dåraktighet! Men nu är det som det är och gjort är gjort. Det enda man kan göra är att lära sig av sina misstag..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar