Tillbaka i Uppsala igen!

Nu är man tillbaka i Studentstaden igen. Tillbaka till folkvimlet, nationerna, den mysiga arkitekturen, vinkvällarna, middagar och fester. För att inte glömma plugget och den akademiska världen.
Ska jag vara riktigt ärlig tycker jag att det är väldigt skönt att vara tillbaka. Det har blivit som ett hem för mig och häruppe har jag den större delen av mitt liv och mina rutiner.
Fast jag saknar ju givetvis mamma,pappa och min älskade vovving väldigt mycket.

De senaste dagarna har varit hektiska och jag har inte hunnit ta det lugnt sedan jag kom! På fredagmorgonen åkte jag och pappa upp hit med bilen som var helt fullpackad med saker. Till min stora lycka fick jag köra nästan hela vägen och pappa verkade inte direkt vara orolig för att jag skulle köra av vägen í regnet, utan låg till större delen och sov hela resan.
Vi tillbringade eftermiddagen häruppe till att fixa och dona i mitt rum. Vi hade köpt en ny Billy-hylla som skulle monteras ihop. Jag hade två stora katonger med böcker som skulle upp i bokhyllan, champagneglas, en tekanna, en ny tekokare, dammsugare och min älskade stereo och diverse filmer skulle också in i bokhyllan. Golven skulle torkas, hyllorna skulle dammas av och min fina duk skulle på bordet, tillsammans med vasen som jag ännu inte har fyllt med snittblommor. (Men det kommer nu i dagarna.) Vi var också ute på IKEA och letade efter en lampa, men fann dock ingen då som jag hade tänkt mig. Men vi fann istället en pall och ett mindre bort till mig! :) Att inreda och fixa iordning det sista i mitt rum tog hela eftermiddagen och större delen av kvällen, men tillslut orkade vi inte mer så vi tog en promenad ner till stan och åt på en mysig restaurang i gammal engelsk/sjömans stil.
Väldigt mysig måste jag ändå säga.
    På lördagen var vi och handlade mat åt mig och letade efter en lampa. Vi tog också en sväng på stan och jag fann en väldigt snygg, biege trenchcoat. (Chockerande att den inte är svart? Ja... Kanske lite. Men den fanns inte i svart.) När vi hittat allt och lämnat det i lägenheten, monterat ihop lampan var pappa tyvärr tvungen att åka och jag var tvungen att förbereda mig inför vinkvällen och middagen tillsammans med gamla klass"gänget". Det var en väldigt trevlig kväll och jag fick se Anette och Juniors nya lägenhet. Väldigt fin och jag älskade planlösningen!
   Söndagen var lite lugnare. Jag städade rummet, (som redan hade lyckats bli stökigt.), frostade ur frysen och gjorde iordning i köket med min nya korridorskompis, Rebecka. Sen blev det lite te och frukt och massa prat på det. Jag har också fixat mitt friskis kort nu, så idag blev det träning. På söndag kvällen var jag bjuden till Maja för att spela TP - Film och det blev otroligt mycket skratt. Vi var fyra tjejer. Flummiga tjejer. Sen spelade vi också Poker. Ännu mer skratt.

Idag var det introduktion på kursen jag ska läsa den här terminen och ska jag vara riktigt ärlig tror jag att det här kommer bli jätte bra trots vårt hemska och totalt oregelbundna schema. Jag har även hunnit träna, prata med min andra nya korridorskompis, Mathilda. Vi hjälptes åt att göra iordning frys och kyl tillsammans, innan det blev lite te ihop.

Det har varit otroligt trevliga dagar och det är skönt att ha kommit tillbaka till vardagen igen! Men nu är det dags för mig att Nana!

Nattinatti

Jag träffade Lilla Syss, idag för en middag och lite catching up på Keskin's när hon hade slutat skolan.
Det första jag tänkte på när jag gick igenom matsalen för att plocka upp henne, där hon satt med sina klasskompisar, var att det kändes som en evighet sedan man tog studenten. Fast det är ju trots allt bara ett år sedan. Men, vad det här året har gått fort, det har ju bara svept förbi.
När vi sedan kommit till restaurangen, beställt, satt oss ner och tagit för oss av pizzasalladen, började hon berätta om sin vistelse i Belgien där hon varit drygt en månad.
Att höra henne berätta om det och förklara saker som hänt och hur det hade varit, var inte bara intressant, utan också väldigt givande.
Ju mer hon berättade om sin resa desto mer förstod jag hur mycket resan har påverkat henne. Hon har under en månadstid arbetat som AuPair som våra grannar som har ett sommarställe i Sverige och det märktes så väl att hon har fått ett nytt perspektiv på livet.
Något som är faschinerande med resor är att man lär inte bara känna en stad när man reser (framför allt om man reser ensam, utan någon familj eller vän), man lär också känna sig själv på ett helt nytt sätt.


De senaste resorna jag har gjort har gett mig mycket och jag har lärt känna mig själv på ett helt annat plan än tidigare.

St.Paul Cathedral, London.

Min andra London resa och framför att min Thailand vistelse, är de två resor som har påverkat mig mest. Att få se Thailand var otroligt inspirerande för mig. Under den resan som varade i tre veckor, arbetade jag i norra Thailand på en skolaå för fattiga barn eller som under olika omständigheter inte hade råd med kommunalskolgång. Deras skolavgift betalades av staten och gav skolungdomarna en andra chans till att lära sig saker och ta del av världen på samma sätt som alla andra, trots sina ekonomika svårigheter. Medan jag arbetade på skolan insåg jag hur jävla lyckligt lottade vi svenskar är och hur bortskämda vi är med allting. Vi klagar så mycket för så lite. Ibland ifrågasätter jag pengarnas egentliga betydelse. Vi är beroende av dem, vi behöver dem. Men det mesta handlar ju om materiella ting, förutom då mat och husrum. För egentligen blir vi defintivt inte lyckligare av pengar, det är snarare ett stress moment i dagens västerländska samhälle. Jag säger absolut inte att jag skulle klara mig utan pengar, för det skulle jag inte om jag inte blev tvingad till det. Jag är inte mer omänsklig än någon annan. Jag är snarare precis lika mänsklig och jag tänker inte sticka under stolen med att i den kulturen vi lever i nu är pengar en nödvändighet och ett måste. Men däremot tror jag att det går att klara sig ändå, om vi kommer i den situationen att vi inte har något val.
Barnen som jag undervisade i Engelska var så otroligt levnadsglada och så positiva. De hade massor av drömmar, mål och tankar med hur de ville ha sin framtid. De såg det ljusa i tillvaron på ett helt annat sätt än vad jag tidigare sett. (förutom barnen på dagvården när jag skulle få min Maptera behandling.)

 *-*

När Lilla Syss, berättade om hur hon och den lilla flickan i familjen haft en speciell kontakt och att de förstod varandra trots att de pratade två helt olika språk, är faschinerande. Hon berättade också vad hon fått lära sig om kommunikation och att för ett litet barn har inte språket speciellt stora olikheter utan de förstår ändå på ett eller annat sätt.
Hon berättade också att hon kommit över tröskeln att känna att det mesta går. Hon berättade att Aupair jobbet hade gett henne mycket, och att det självklart hade varit jobbigt stundtals och man hade inte riktigt haft energin, men att för henne hade det bara blivit bättre och bättre och hon hade inte, efter ett tag, sett lika mycket hinder och komplikationer med tillvaron. Hon hade testat mycket mat som hon aldrig förr ätit och försökt ta del av deras kultur i den mån hon kände att det gjorde henne gott.
Att lyssna på hennes historia var så otroligt intressant och otroligt underbart! Jag hade gärna hört mer, men det fanns inte så mycket tid till det tyvärr. =/
Får bli nästa gång vi ses!

Puss

Tina

Livet och dess färger

Just nu sitter jag på vår glasveranda. Allt är helt tyst, vindstilla ute. Fullmånen lyser på himlen och i dunklet, tänkte jag skriva några rader innan det är dags att gå in. Detta är ett sådant ögonblick som man ska njuta av tillfullo. Det finns ingenting som är så behagligt som att i lugnet sitta och skriva några rader.
Den senaste timmen har jag ägnat åt att skriva dagbok och bara helhjärtat skrivit ner alla mina tankar, ord efter ord. Rad efter rad. Rett ut alla tankar som har kolliderat i hjärnan och som har skapat blockeringar för det klara tänkandet.

Många gånger, nästan alltid, glömmer man bort att ta vara alla dessa fantastiska stunder. Underbara stunder som livet faktiskt ger oss. Det är inte bara det att vi faktiskt vägrar se världen med klara ögon, vi ser oftast inte världen alls, rent omedveten. Vi har alltid något problem som tar överhanden. Kanske är det något på jobbet som är jobbigt, eller krånglar kärleken nu igen... Eller kanske är det ekonomin som inte alls går ihop eller kanske skulle man inte tryckt i sig den där sista biten av chokladtårtan innan man gick och lade sig. Ständigt klagar vi över våra liv och jag kan inte säga att jag är annorlunda. Ingen ängel eller helgon här inte. Vi ältar ständigt problem och det lustigaste är att vi alltid lyckas finna något fel i våra liv. Ständigt är det felen vi ser. Det stora samtalsämnet som vi har med våra vänner. Om vi inte själva har problem är det alltid någon annan som har. Det är ytterst sällan så att vi pratar om de underbara stunderna, om det inte är något speciellt som har hänt. Kanske är vi fått löneförhöjning eller att vi dejtar killen som vi träffade förra veckan, eller kanske den där efterlängtade semestern. Men vardagslyxen då? Är inte den minst lika värdefull? De stunderna då vi verkligen unnar oss riktigt god mat, kanske har den där underbara kvällen tillsammans med bästa vännen, eller då vi bara satt på ett café med en stor kopp med rykande te och tittade på alla människor som gick förbi. Men kanske är inte det lika intressant att lyssna på? Jag har inget svar på det. Egentligen,varför skulle det inte vara det? I annat fall kanske lite mer rofyllt! Vi borde unna oss lite mer vardagslyx och tid att rensa tankarna. Vi har alla vårt sätt att uttrycka oss på. Kanske är det som för mig, att skriva av mig eller spela piano. För andra kan det vara att se på film, spela dator, måla, läsa.
Det är klart att har vi problem så ska vi självklart prata om dem, om vi behöver. Det är ett mänskligt behov att prata av sig. Men kanske borde vi nte lägga ner all vår tankeverksamhet på det som inte fungerar. Eller som jag själv är duktig på, analysera allt som är fel, vrida och vända på det och undra varför det är på ett visst sätt. Söka efter ett svar tills vi hittar något som kanske borde stämma in. Ett alternativ. För sanningen att säga, det finns inte svar på allt. Alla kapitel har inte ett nyanserat slut. Vissa slut är väldigt drastiska. Det finns inga direkta svar. Det bara är så. Livet har inte svar på allt. Andra stunder vägrar vi se det rätta svaret som ett alternativ, på grund av att vi vägrar låta det vara ett svar. Kanske är det för smärtsamt, eller för omöjligt... Vad vet jag. Men alltid accepterar vi inte svaret på en gåta. Det bara är så.

Livet är så mycket mer än problem. Det finns så mycket värdefullt som vi kanske istället borde lägga ner energi på och bry oss om. Livet är inte grått, vitt eller svart. Det är fyllt med nyanser, färger och former. Det är fyllt med glädjefyllda minnen, tid som vi spenderat med våra vänner, sådana där underbara minnen som vi inser flera år senare att vi upplevt, men vi inte såg då. När vi var mitt i dem. Det är under de dåliga perioderna som vi inser hur mycket bra stunder vi upplevt. Men istället för att ta in njutningen av detta glädjefyllda minnen och fyllas med ny energi att skapa nya fantastiska minnen, sitter vi bittra där framför TV:n och fortfarande klagar på att de fantastiska händelserna inte kommer när vi knäpper med fingrarna. Ingenting serveas på silverfat! Saker händer inte av sig själv! Livet är inte heller enfärgat, utan det är fyllt med massor av färger och det gäller att se de stunderna. Även de som kanske inte är så stora.
Varje ögonblick kan vi lära oss något av! Vi kan suga in alla de energier som livet ger, andas in doften från sommarluften. Alla de dåliga stunderna, har någonting att lära oss. Alla de problem vi får, sätter sina spår i själen. Ständigt påverkas vi av omvärlden, alla beslut vi gör har sina konsekvenser. Allt gott har något ont med sig. Allt du gör, varje beslut du tar, påverkar din omvärld. Vare sig om det är att du tog den sista mjölken på ICA eller om du spenderade dina pengar på en tröja.
Stundtals önskar jag att alla kunde se livet för vad det verkligen är;
En väg vi ständigt går, stigar som uppenbarar sig framför oss. Vägskäl där vi tvingas välja vilken väg vi tror är bäst. Stenar, våta rötter och gropar eller mjukt gräs eller sand som formar sig efter fotsulorna.
Ibland måste vi vända tillbaka, andra stunder måste vi fortsätta framåt. Ibland måste vi ha framförhållning, tänka lite längre fram, andra gånger är det just det som förstör allt för oss.
Livet är en oförutsägbar väg, men den måste vandras om vi vill fortsätta känna oss levande.  

Jag är inte kristen, eller muslim eller tillhör någon annan världsreligion. Allt jag är, är mig själv. En tjej, med egna tankar, egna värderingar och jag lever efter mig själv och för mig egenskull.

Du spelar huvudrollen i din egen livshistoria, ingen annan.

Lev dagen som det vore din sista, för du vet inte vad som kan hända i morgon!

Nätmobbing - Borde tas på större allvar!

EN DEBATT VÄRD ATT LÄSA!
http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/internet/article7643206.ab

När jag läste Katarina Wennstams debattartikel i Aftonbladet tidigare idag öppnade jag faktiskt mina ögon. Jag visste förvisso att internet är ett av de största mobbingcentrumet bland unga och mot personer, men att det inte var straffbart, hade jag ingen aning om. Som Katarina Wennstam skriver i sin artikel:
"Varför ska just internet vara ett laglöst land?"
Det är en bra fråga. Har ingen jävla aning. Bara tanken på att det skulle vara "laglöst", skrämmer mig. Inte bara det att det är svårt att döma någon för förtal på internet och mobbing på internet på samma sätt som man gör i vanliga världen, utan helheten av att man inte ska kunna straffas för det. Det är självklart, tycker jag och på den punkten håller jag med henne till punkt och pricka att man ska kunna dömas för internet mobbing. Idag är det ett av de sätten som vi använder till inte bara skvaller, utan även ryktesspridning och liknande. Det är ett ställe där mycket mobbing börjar och det är också där det sprids. Även om internet ska ha samma yttrande frihet som allt annat vi skriver, ska det defintivt inte, under några omständigheter dömas mildare än någonting som skrivs i tidningen. Internet, bloggar och liknande är idag ett sätt för att oss ta reda på saker och i vissa punkter och fall har Internet ersatt aktuell händelsespridning och vad som händer ut i världen. Men som med allting annat finns det gränser för hur vi ska kunna använda det utan att ta några konsekvenser.
Som hon säger, är det under svenska IP-adresser ska det även kunna dömas inom svensk lag.
Den klockrena kommentaren som hon skriver i slutet av sin artikel: "Den som tvivlar på allvarlighetsgraden i ett förtalsbrott borde ta del av forskningen kring självmord för att förstå vad konsekvenserna av mobbing kan bli. Ingen ska behöva uppleva att få sitt liv förstört av illvilligt skvaller vare sig IRL eller på nätet" citat från Katarina Wennstams artikel.Kriminalisera nätmobbningen.

Mörkret innan Gryningen

När jag träffade S. idag, hade hon hunnit läsa igenom hela mitt manus. Hon är min spegelvägg och min stora hjälpande hand i mitt skrivande.
Till min glädje även om det varit lite hastigt, hade hon till min stora glädje skrivit ett dataskrivet papper med kommentarer, frågor och saker som hon undrade över när det gällde min bok. Saker som fortfarande inte var helt utarbetade.
Hennes kommentarer var väldigt bra och det gav svar på mycket av det jag undrat över tidigare. Trots att hon tyckte att mitt manus var väldigt bra, så fanns det fortfarande saker att arbeta med och ska jag vara ärlig så känns det till viss del skönt att fortfarnade kunna arbeta på det. Jag är inte riktigt redo att släppa den ifrån mig än.
Historien om Sofia Silwer
Det är min största passion och det jag brinner mest för och jag hoppas att det är mitt framtida arbete!

Historien om Sofia Silwer har varit med mig i flera år. Sedan jag var femton år gammal. Jag har ändrat, redigerat och fixat och donat för att göra hennes historia rättvis. Det var det som gjorde att jag var tvungen att göra beslutet att dela in hennes berättelse i två delar.

Mörkret innan grynningen och Håll Lågan till Liv.

Det är dags att göra det sista med hennes berättelse nu. För S. hade inte så mycket kommentarer på det hela att det finns mycket att arbeta från. Den är nästan fulländad nu. Snart... Men som S. sa, det finns lite lite kvar och de luckorna ska nu fyllas!

Det första inlägget

Ens första inlägg i den nya bloggen borde vara intressant, något speciellt som fångar vännernas uppmärksamhet. Men vem bestämmer egentligen vad som är intressant?
Det jag kommer att skriva här i, är livet, tankar, resor, mina brinnande passioner som driver mig framåt. Det som intresserar mig, aktuella händelser.

Lite smått och gott.