Seduced by Venice

Flykten

”Just den dagen kunde jag inte låta bli att fråga mig själv; hur mycket skit
man skulle ta från andra. Hur mycket man skulle ändra på sig för att bli en del av spelet och dramatiken.
Att stå där på scenen i en teater vars handling eller iscensättning inte faller en naturligt
och tvingas säga repliker och bete sig efter någons befallning,
var inte bara sinnesdödande – det kvävde mig sakta inifrån.
Jag kunde inte följa manuset eller mallen som de målat upp.
Varje ord jag sa och varje rörelse jag gjorde var redan förutbestämt.
Någon hade skapat dem och sagt att det var så här det skulle se ut.
Vad jag tyckte spelade ingen roll. Allt handlade om vad någon annan tyckte.
Hade jag stannat kvar på scenen skulle jag dött av syrebrist och sakta kvävts framför åhörarna.
För jag kunde inte, jag ville och jag tänkte inte acceptera rollen de gett mig.
Därför sprang jag genom de mörka korridorerna i källaren, upp för trappan
och ut i gryningen där jag möttes av solens varma strålar.
Och för första gången på väldigt länge hörde jag mitt hjärta slå.” 

Utdrag från I Solens omfamning

Tre episoder

Medan jag satt där och tittade ut över den klara natthimlen, vars stjärnor sprakade som kristaller på himlavalvet, kunde jag inte låta bli att fundera över de senaste månaderna. Sommaren hade sakta gått över till höst och färgat löven på det stora nordiska trädkronorna gula och röda. Höstsolen hade värmt mitt ansikte när jag gått längs Århus små gränder, samtidigt som vinden slitit i mitt hår. I skuggan hade kylan istället bitit och fått mig att dra halsduken ännu tätare kring halsen. Under mina forskningsveckor hade jag njutit av höstvärmen i både Sverige och Norge, samtidigt som den där lugna känslan som jag känt gått över till stunder av panik, ångest och sedan tillbaka till fridfullhet och harmoni igen. Det har funnits stunder då jag ifrågasatte allt. Då händelse efter händelse, besked efter besked hade rullat in på mitt skrivbord och bildat en massiv hög av svar, nya insikter, erfarenheter, förändringar och perspektiv som jag knappt hann bearbeta eller se över förrän nästa inträffade. Att se mitt överbelamrade skrivbord och en lång lista med svar som jag inte kunnat drömma om, fick mig stundtals att tvivla på om det verkligen var så att jag var vaken eller om allt var en dröm.

     När jag tagit mitt beslut i slutet av augusti och lämnat det gamla bakom mig, visste jag att jag fattat rätt beslut. Det fanns ingen återvändo eller något annat alternativ att välja – ingenting att sörja eller stanna kvar vid och det har jag inte heller gjort. Vad jag inte hade räknat med var efterverkningar som skulle komma. Tre episoder som skulle forma förutsättningarna för det nya som var menat att bli. Händelser som skulle bli grundklossarna, möten som skulle ge nya erfarenheter och perspektiv för att på bästa möjliga sätt kunna skapa de bästa förutsättningarna för min framtid samt de intryck som skulle stabilisera och slipa till vissa ojämna och trubbiga kanter av mig själv. Tre episoder som kom att bli några av de viktigaste perioderna hittills. Tre episoder som jag nu kommer att berätta om på mitt eget sätt.