Lost.

Fotograf: Lara Jade 

Den bitande känslan har under de senaste dagarna varit påtaglig innanför huden. Den har gnagt på mina inälvor och sakta slitit mig isär, bit för bit. Fått tårarna att skymma synen i det mörka dunklet och skriket att eka på natten. Det är någonting inom mig som får sammanbrottet att sakta komma. Något som utlöser en mekanism där ingenting längre går att dölja. Den bitterhet som gror blir allt mer synlig och känslan som jag känner när jag kramar kring handfatskanten får mig att sakta vilja falla ihop. När jag såg de sorgna ögonen titta tillbaka på mig på andra sidan spegeln, började jag fråga mig själv vart felet egentligen låg? Var det något nytt som hade hänt eller var det mitt förflutna som ständigt låg och malde? Var det instängdheten som ännu en gång sakta kvävde mig invärtes och gjorde det svårt för mig att andas? Känslan av att inte kunna leva ut och vara sig själv? Kanske var det alltihop?
Att vara så nära ett sammanbrott som jag var nu i kväll, känns konstigt. Att mitt under ett arbetspass känna att man sakta bryter ihop är nog bland det värsta jag varit med om. Att inte kunna stoppa smärtan eller att kunna göra något åt den på grund av att man är fast bland människor. Den känslan går inte att beskriva. En del av det förflutna förföljer mig fortfarande och jag kan inte sluta förbarma mitt eget ältande, min egen oförlåtliga sida som säger att det här är någonting jag aldrig ska glömma. Stundtals gör sig allt påmint och nu har det hänt igen. Ju mer jag tänker på det, desto mer förstår jag att det ligger en mängd dos sanning i "I solens omfamning". Att den praktiskt taget är mer självbiografisk än jag kunnat ana, likväl som "Det du kallade kärlek." Kommer man någonsin ifrån det som en gång har förändrat ens liv? Är det dags att bryta sig loss på riktigt? På samma sätt som jag skrev för bara sex månader sedan? Har jag hållit kvar vid det gamla för länge? - Ja... Jo, det är nog så.