Efter tio dagar, fyllda med nya intryck, upplevelser och känslor är jag nu tillbaka i Sverige. Det har varit en riktigt bra resa. Exkursionen var minst sagt givande och känsloladdad, vilket kanske märktes på mitt senaste inlägg där jag inte kunde få fram något vettigt över huvud taget. När J. ringde i fredags för att se hur jag mådde och hur jag haft det, var jag praktiskt taget stum. Av de platser som jag tidigare har besökt är det ytterst få städer som jag känt så med..
Istanbul schemat var hektiskt. Det var intensivt på alla sätt och vis och hade mycket att erbjuda. Tanken var att vi utifrån kursens begrepp, kulturmöten mellan öst och väst, identitet och monuent skulle upptäcka staden under sju dagars tid och det var det vi gjorde. Jag tror jag besökt i alla fall hälften av Centrala Istanbuls stadsdelar och förorter. Jag har sett monement från den Byzantinska tiden till nybyggda moskéer och kyrkor, museum och restauranger. Vi har ätit massor, gått massor och haft fantastiskt väder. Det var skönt att få uppleva våren lite tidigare och få lite solljus. Vi har vandrat runt i kvarter som jag aldrig personligen skulle besökt om det inte vore för kursen. Men eftersom jag upplever Istanbul som en stad i en ständig utvecklingsprocess, och ett byggnadsprojekt, har jag svårt att bilda mig en uppfattning om mitt tycke. Det är sådana oerhörda kontraster mellan de olika områdena och det är väldigt svårt för mig att känna någon slags trygghet i staden, vilket är en känsla jag inte tycker om.
Vad som gjorde mest intryck på mig under resan var kontrasterna mellan de olika stadsdelarna, men också många av de platser vi besökte. Jag blev hänförd av den nybyggda moskén på Asiatiska sidan som påminde mer om en ett samtida inredningsprojekt där innovation låg i fokus, Istanbul Modern och Det grekiska patriarkatet. Tre platser som är värda ett besök om man är i staden. Det mest känsloladdade var de oerhörda klasskillnaderna som var så oerhört påtagliga när man åkte runt i staden. Det var stundtals nästan jobbigt att se dessa barriärer, både arkitekturiskt och socialt.
Jag vet fortfarande inte vad jag tycker om staden, trots att jag sammanlagt tillbringar tjugo dagar där under de senaste 18 månaderna. Allt jag vet är att det var en helt fantastisk resa som jag har gett mig så mycket och fått min förståelse att växa och att ännu en gång vara oerhört tacksam för det livet jag själv har. Att ta vara på det och att inte vika för det jag vill. De möjligheter man får till att utvecklas är viktiga att ta vara på. Är det något jag insett är det är det vi kallar "möjligheterna och förutsättningarna att uppfylla våra drömmar" är kanske inte alltid så självklart som vi tror. Att få möjligheten att skapa sig det livet vi vill och önskar ska inte tas förgivet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar