En annan sida av Istanbul

Istanbul ambivalensen

Efter tio dagar, fyllda med nya intryck, upplevelser och känslor är jag nu tillbaka i Sverige. Det har varit en riktigt bra resa. Exkursionen var minst sagt givande och känsloladdad, vilket kanske märktes på mitt senaste inlägg där jag inte kunde få fram något vettigt över huvud taget. När J. ringde i fredags för att se hur jag mådde och hur jag haft det, var jag praktiskt taget stum. Av de platser som jag tidigare har besökt är det ytterst få städer som jag känt så med..
Istanbul schemat var hektiskt. Det var intensivt på alla sätt och vis och hade mycket att erbjuda. Tanken var att vi utifrån kursens begrepp, kulturmöten mellan öst och väst, identitet och monuent skulle upptäcka staden under sju dagars tid och det var det vi gjorde. Jag tror jag besökt i alla fall hälften av Centrala Istanbuls stadsdelar och förorter. Jag har sett monement från den Byzantinska tiden till nybyggda moskéer och kyrkor, museum och restauranger. Vi har ätit massor, gått massor och haft fantastiskt väder. Det var skönt att få uppleva våren lite tidigare och få lite solljus. Vi har vandrat runt i kvarter som jag aldrig personligen skulle besökt om det inte vore för kursen. Men eftersom jag upplever Istanbul som en stad i en ständig utvecklingsprocess, och ett byggnadsprojekt, har jag svårt att bilda mig en uppfattning om mitt tycke. Det är sådana oerhörda kontraster mellan de olika områdena och det är väldigt svårt för mig att känna någon slags trygghet i staden, vilket är en känsla jag inte tycker om.

Vad som gjorde mest intryck på mig under resan var kontrasterna mellan de olika stadsdelarna, men också många av de platser vi besökte. Jag blev hänförd av den nybyggda moskén på Asiatiska sidan som påminde mer om en ett samtida inredningsprojekt där innovation låg i fokus, Istanbul Modern och Det grekiska patriarkatet.  Tre platser som är värda ett besök om man är i staden. Det mest känsloladdade var de oerhörda klasskillnaderna som var så oerhört påtagliga när man åkte runt i staden. Det var stundtals nästan jobbigt att se dessa barriärer, både arkitekturiskt och socialt.

Jag vet fortfarande inte vad jag tycker om staden, trots att jag sammanlagt tillbringar tjugo dagar där under de senaste 18 månaderna. Allt jag vet är att det var en helt fantastisk resa som jag har gett mig så mycket och fått min förståelse att växa och att ännu en gång vara oerhört tacksam för det livet jag själv har. Att ta vara på det och att inte vika för det jag vill. De möjligheter man får till att utvecklas är viktiga att ta vara på. Är det något jag insett är det är det vi kallar "möjligheterna och förutsättningarna att uppfylla våra drömmar" är kanske inte alltid så självklart som vi tror. Att få möjligheten att skapa sig det livet vi vill och önskar ska inte tas förgivet.

Istanbul - ett förvirrat inlägg.

ISTANBUL

Då var man tillbaka i Istanbul igen. Den här gången är det inte en semesterresa, då jag har för avsikt att upptäcka pulsen och tempot i den turkiska staden. Den här gången är jag här med en kurs som jag går för att upptäcka Istanbuls kulturella, konstvetenskapliga och arkitekturiska sida. Eftersom både jag och A.C kände att vi ville upptäcka staden ytterligare valde vi att åka hit några dagar tidigare och njuta av det härliga vårvädert och förstudera våra uppgifter. De första dagarna var väldigt lugna gentemot de senaste fyra dagarna, då vi sprungit genom hela Istanbul för att studera diverse moskéer och monument i alla olika vädersträck av Istanbul tillsammans med kurskamraterna och våra examinatorer.

Till en början var jag väldigt kluven kring vad jag tyckte om staden. Samtidigt som jag tyckte om den så avskydde jag den lika mycket. Till viss del känner jag samma känsla fortfarande.. Och jag har funderat mycket kring vad jag egentligen tycker. Blandningen mellan öst och väst är så stor. Nu är det fyra dagar kvar så då blir det en utförligare uppdatering. 

Allt jag kan säga är att jag har det riktigt bra! 

#Ghost

När jag slog upp ögonen kunde jag känna smaken från hans läppar och doften från hans hud. Det osynliga stoffet fanns närvarande på lakanen och i mitt huvud kunde jag höra ljudet från hans andetag. 
Reflexartat drog jag täcket över huvudet och satte händerna för öronen, i hopp om att  få honom att försvinna ut ur mina tankar. Vad som fått mig att tänka på honom på det sättet, visste jag inte. Det var evigheter sedan jag ens tänkt tanken. Ännu längre tillbaka sedan jag sett honom som en potentiell vapendragare. Den känslan hade inte funnits med mig sedan jag vet inte när. Var inte historien avslutad sedan lång tid tillbaka?  Vad fanns det mer att säga? Ingenting, inte om den saken i alla fall. Jag kunde inte låta bli att förbarma min dröm, som fick mig att känna denna känslan. Var detta ett straff för att jag bara dagen innan hade känt mig så sprudlande glad över att bara ha mig själv att tänka på? Att jag inte var intresserad över att ha en man i mitt liv just nu? Eller en vapendragare som stoppade mig från att göra det jag ville? Medan jag låg där kände jag fortfarande samma sak, jag var överlycklig över att vara själv. Att ha all tid i världen att göra det jag ville. Så lycklig som jag var just nu hade jag inte varit på länge, så varför kände jag denna tomma känslan? Varför kände jag denna saknad? Var det bara stressen över plugget som fått mig att tänka på honom, eftersom han fortfarande var en av de få personer som kunde lugna mig när jag kände mig stressad och överbelastad? Var det den verkliga anledningen? Splittringen som jag kände inombords gjorde mig både förbannad och ledsen och i mitt huvud upprepades en enda fras. 
"Det var bara en dröm", manade jag mig själv. "En förbannad jävla dröm."