Att säga ifrån handlar inte alltid om att vara en riktig bitch som inte förstår sig på andra människor. Det handlar inte om att man måste stå i ett hörn och skrika eller förolämpa någon tills den står där gråtandes. Det handlar om att vara ärlig mot sig själv och lära sig själv och andra vart ens gränser går. Stundtals är man relativt naiv och finner tusentals bortförklaringar till sina närståendes oacceptabla beteende.
"Han menade säkert inte så." säger någon. "Hon kanske hade en dålig dag." säger den andra. "Nej, men hon förstod säkert själv att det var fel."
Men nej! Det finns inga bortförklaringar som kan ursäkta ett dåligt beteende som någon eller en själv inte tar ansvar för. I de lägena är det viktigt att säga ifrån och visa hur man principiellt förhåller sig till de olika frågorna eller diskussionerna. Allt behöver inte sluta i skrik och skrän. Det behöver inte handla om att ställa till med en scen och vifta med armarna åt olika håll. Men man kan inte alltid vända andra kinden till och gå därifrån. Ibland man måste möta smällen och säga stopp! Säga: "Nej, det där tolererar inte jag. Det är inte okej."
Under en diskussion med A.C och E. igår insåg jag att det är vår "plikt", både mot en själv och mot andra, att säga nej och stå upp för ens principer. Man ska fråga sig själv: vem är jag, hur är jag och vart är jag på väg samt vad vill jag uppleva och vilket liv vill jag ha. Hur behandlar andra mig och tycker jag att det här är okej?
Jag har gjort flertalet dumma beslut och de senaste veckorna utan att ens tänka på det. Först igår gick det upp för mig hur jag hanterat olika situationer och det är något man ska lära sig av och göra någonting åt det. Att göra det bästa av situationen och gå vidare. Man ska aldrig vara rädd för att stå på sig och våga säga vad man tycker. Men viktigast av allt att vara ärlig mot sig själv hur vi vill bli behandlade både av oss själva och av andra...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar