Gränser och Principer

Att säga ifrån handlar inte alltid om att vara en riktig bitch som inte förstår sig på andra människor. Det handlar inte om att man måste stå i ett hörn och skrika eller förolämpa någon tills den står där gråtandes. Det handlar om att vara ärlig mot sig själv och lära sig själv och andra vart ens gränser går. Stundtals är man relativt naiv och finner tusentals bortförklaringar till sina närståendes oacceptabla beteende. 
"Han menade säkert inte så." säger någon. "Hon kanske hade en dålig dag." säger den andra. "Nej, men hon förstod säkert själv att det var fel."
Men nej! Det finns inga bortförklaringar som kan ursäkta ett dåligt beteende som någon eller en själv inte tar ansvar för. I de lägena är det viktigt att säga ifrån och visa hur man principiellt förhåller sig till de olika frågorna eller diskussionerna. Allt behöver inte sluta i skrik och skrän. Det behöver inte handla om att ställa till med en scen och vifta med armarna åt olika håll. Men man kan inte alltid vända andra kinden till och gå därifrån. Ibland man måste möta smällen och säga stopp! Säga: "Nej, det där tolererar inte jag. Det är inte okej."
Under en diskussion med A.C och E. igår insåg jag att det är vår "plikt", både mot en själv och mot andra, att säga nej och stå upp för ens principer.  Man ska fråga sig själv: vem är jag, hur är jag och vart är jag på väg samt vad vill jag uppleva och vilket liv vill jag ha. Hur behandlar andra mig och tycker jag att det här är okej?
Jag har gjort flertalet dumma beslut och de senaste veckorna utan att ens tänka på det. Först igår gick det upp för mig hur jag hanterat olika situationer och det är något man ska lära sig av och göra någonting åt det. Att göra det bästa av situationen och gå vidare. Man ska aldrig vara rädd för att stå på sig och våga säga vad man tycker. Men viktigast av allt att vara ärlig mot sig själv hur vi vill bli behandlade både av oss själva och av andra...

I vintermörkrets dova sken!

New Year Eve

Gott nytt år!

Havets läckerheter var en bra start på en oförglömlig nyårsafton

Livet på landet är stundtals  som en ljuvlig dröm

Medelhavets avsmakningsmeny behövs en kylig kväll på Kungsholmen

Happy Birthday and make i wish!

Även när man jobbar bröllop får man bevislingen lyckoönskningar

Made with love!

Under hösten och vintern har det varit många "speciella" dagar där folk ska firas för det enda och det andra. Det har varit nya vänner och gamla vänner som jag håller av oerhört mycket, därför har det ansetts viktigt att ge dem något personligt, som både berättar om paketet och kärleken jag känner för mina fantastiska vänner. Några få av resultaten blev de här. Jag borde ha fotat alla på ett mer professionellt sätt. Men det får bli ett nyårslöfte.

All of our memories keep you near!

Letters to a beloved friend

Our secret! P & A <3

"It started out as a feeling which then grow into a hope..."

Till någon som älskade 1800-tals böcker.

 

Happy Birthday and take care of yourself!

Living my life!

Nu är första terminen på min master officiellt över och det är dags att släppa det förgångna och blicka framåt. Den första månaden av 2013 bestod främst av tentor, förberedelser inför kommande kurser men också att sätta upp mål och strukturera upp vardagen. Min blick är som vanligt riktad framåt och fokuset för det här året kommer bli karriär. Ska jag vara ärlig är det inte ett så medvetet val som det kan låta. Däremot tackar jag absolut inte till att ha det så! Efterverkningarna från höstens beslut börjar nu bli märkbara och jag skulle inte kunna vara lyckligare över dessa beslut än vad jag nu är! Allt känns jättebra och jag mår väldigt bra - i alla fall mentalt. Under de senaste två veckorna har det dock funnits en del tvivel inom mig. Man kan säga att jag under hösten fått möjligheten att börja om på nytt, utan den minsta påverkan från de senaste åren. Jag har skaffat mig en ny umgängeskrets, hittat mitt intresse och vad jag faktiskt vill arbete med (förutom skrivandet) och jag har hittat tillbaka till mig själv igen. Vad jag varit osäker på under de senaste veckorna är hur stark denna förändringen egentligen varit. Många av mina gamla vänner skulle nu komma tillbaka och jag var lite rädd för att falla tillbaka in i samma onda cirkel och få samma svarta fokus som tidigare. Till min stora glädje var förändringen starkare präglad än vad jag kunnat ana. Vare sig jag vill eller inte kommer jag aldrig kunna vända tillbaka och det var nog det bästa beskedet jag kunnat få. Begäret att få leva livet på det sättet jag finner mest fruktbart och att känna frihet är för starkt. Jag skulle inte kunna prioritera bort det även om jag hade velat.  



Vårterminen har nu dragit i gång och på samma sätt som förra terminen kommer den bli fullspäckad. För två veckor sedan fick jag förfrågan om att skriva en artikel i en konstvetenskaplig tidning, vilket kändes otroligt roligt. Min deadline är i maj och jag kan inte säga annat än att jag känner mig oerhört motiverad. Det ska bli riktigt roligt att få nörda ner sig i inredningsdesignen som kommer att bli mitt specialområde, men också att bli publicerad för första gången. Dock vet jag att detta kommer att ta mycket tid, men jag är fit for fight. Artikeln ligger inom ramarna för min masteruppsats vilket gör att det blir lite som att slå två flugor i en smäll. Förutom det håller jag nu på att förbereda mig inför ansökningarna till inredningsarkitektskolorna runt om i Europa, genom att ta upp möbelskissandet, pyssla och följa med debatter och diskussionerna inom fältet samt att skapa en personlig stil. 

Nu till min bok. I början av året fick jag svar från förlagen jag skickat in till i höstas. Som jag räknat med blev jag refuserad men det var ingentng som bekom mig särskilt mycket. Under jullovet kände jag att något fattades i boken och dessutom fick jag relativt personliga svar från förlagen. Det gjorde mig otroligt glad att jag  lyckats komma förbi första "grindvakten" och att manuset faktiskt blivit läst. Inget av förlagen ratade det helt och jag antar att det tyder på en viss kvalité. (Även om jag insåg i efterhand att ett av de stora problemet var att mitt manus var på tok för långt. Något jag löst nu i efterhand och att det behövdes en liten redigering som också är fixad.)  Jag kan inte säga att jag tog det särskilt hårt och jag kommer definitivt inte sluta kämpa. Författandet är en av mina högsta drömmar och att ge upp den vore tragiskt. 
   
Som jag nämnde tidigare i inlägget är karriären det som står högst på min lista och det är något jag är beredd att kämpa för! Man ska aldrig vara rädd att kämpa för sina mål och sina drömmar vad de än må vara. Vill man något så får man skapa förutsättningarna för att de ska bli verkliga. Om inte man tror på att man kommer lyckas, hur ska då någon annan kunna göra det? 

Sic itur ad astra! 

Ciao.